Idegranarnas långsamhet

Per Adolf Granberg är en av de minst bemärkta författarna i svensk litteraturhistoria. Om han alls nämns är det som förelöpare till den realistiska romanen, som en subjektiv ”hjärtats reporter” i Thomas Sternes efterföljd. Att jag alls känner till honom beror på att Gunnar D Hansson ägnar honom en lysande miniatyressä i sin nya bok Idegransöarna. Gunnar D Hansson är litteraturhistoriker av facket med en avhandling om Lars Ahlin i bagaget, men hans intresse för Granberg har främst två andra källor. Dels är Gunnar D Hansson en av de mest betydande provinsialisterna i modern svensk poesi med ett långt drivet specialintresse för Västkusten. Granberg föddes i Göteborg 1770. Dels var Granberg handikappad – han saknade sedan födseln en hand och hade en protes av trä. ”Trähanden” användes som ett förklenande attribut när hans litterära produktion bedömdes av samtiden. Hans protes var säkerligen gjord – så menar Gunnar D Hansson – av idegran, än i dag ett virke som används till detta ändamål. Och Idegransöarna är en monografi, om än en mycket egensinnig sådan, över just idegranen. Det finns ett idegranspespektiv på världen som gör också obskyra ickeklassiker som Per Adolf Granberg synliga igen.

Det finns likheter mellan författarna Per Adolf Granberg och Gunnar D Hansson. Båda undanber sig genrernas tyranni. Båda har en stark känsla för poesi i sak. Granberg gick från den subjektiva prosan till statistiken och den praktiska ekonomin. Gunnar D Hansson citerar en liten text av honom där han föreslår ett förbluffande sätt att jaga råttor.

Episoden om Granberg är bara en av de otaliga referenserna i Idegransöarna till idegranens botanik och historia. jag har sällan sett en bok så fylld av svåråtkomligt vetande som denna. Den är fylld av levande lärdom. Gunnar D Hansson refererar till allt från det hettitiska riksarkivet till Carl von Linnes gotländska resa. Ibland formar sig texten till små noveller av stor humoristisk verkan – man kan komma att tänka på andra göteborgska patafysiker som Claes Hylinger och Magnus Hedlund. Andra trådar i texten leder tillbaka till poeten och prosaisten Erik Beckman som vidareutvecklat det konkretistiska arvet och förenat det med andra modernistiska traditioner. Gunnar D Hansson har lärt mycket av honom i sitt tidigare lyriska författarskap.

Monografi eller monomani

Men i och med detta har absolut ingenting blivit sagt om egenarten hos denna bok och dess bägge föregångare Olunn (1989) och Lunnebok (1991). Det är nämligen när man försöker bestämma denna trilogis genretillhörighet som man hamnar i så stora svårigheter att man måste tillstå att de utgör exempel på en alldeles ny litterär konstform. Det är få förunnat att skapa en ny genre, men Gunnar D Hansson har lyckats. Man kan – med reservation för det alltför entydiga och lite platta i termen – kalla den för ”lyrisk monografi”. I Olunn undersökte han alla tänkbara aspekter på makrill (olunn är ett gammalt nordiskt ord för makrill). I Lunnebok är det lunnefageln som behandlas, denna Västerhavets sällsammaste fågel med sitt clownutseende.

Monografin är i viss mening ett monomant projekt – den vill till galenskapens gräns uttömma sitt ämne. Gunnar D Hansson använder sig av de flesta kända skrivarter för att konstruera sitt oväntade sidoperspektiv på världen. Jag har redan nämnt essän och berättelsen i miniformat. Till detta skall läggas främst den lyriska dikten men också reflexionen, aforismen, den vetenskapliga notisen och dagboksanteckningen. Det faktiska och det spekulativa förblandas i varandra. Somliga inslag är alldeles ogenomskinliga, andra glasklara. Tillsammans bildar de en mosaik som är bland de vackraste och sällsammaste ordskapelser som svensk litteratur har just nu.

De oväntade perspektiven

En stor del av originaliteten ligger i det oväntade perspektivet, en blick från sidan eller underifrån. Den vardagliga makrillen, omärkvärdig matfisk som kan ha teckningar som hebreiska skrivtecken på sidorna, den komiska lunnefågeln eller den till nästintill osynlig dekorväxt sönderförädlade idegranen far helt nya aspekter på verkligheten att bli synliga. Själva valet av motiv och utsiktspunkter innerbär en omvälvning av invanda värdeskalor. Man kan kanske ana ett inflytande från Lars Ahlin, denne värdesystemens fiende och jämlikhetens förkämpe.

Gunnar D Hansson är modernist i den meningen att han söker igenom traditionen, precis all slags tradition, och bygger nya helheter av de fragment han finner där. Tvärtemot vad man ofta tror betonar modernismen just denna tradition, den långsamt växande kulturen. Samtidigt har Gunnar D Hansson ett starkt medvetande om att ”det moderna projektet” med sin utvecklings- och tillväxttanke befinner sig i akut kris och kanske går mot sitt snara och våldsamma slut. Lunnefäglarnas revir och makrillens lekplatser har förstörts av oljeriggarna. Idegranen, taxus baccata, är utrotad av rovdrift och miljöförändringar i sina gamla kärnområden. Författaren söker med stor envishet upp de platser på de bohuslänska öarna där idegranen förr växte och finner där fula och okänsliga utslag av ”civilisation” som tagit deras plats. Folkhemmet, det modernas främsta samhällsbildning, och religionen, den långsamma kulturens största skapelse, håller på att dö precis som naturen och många av dess arter.

Förändringsprocessen och myterna

Idegranens kulturhistoria är en historia om det moderna projektets vansklighet. Har detta träds långsamma växande någon plats i de snabba förändringarnas värld? Historiskt sett vet vi att en epoks död innebär en ny epoks födelse. Kan vi leva denna kunskap i vårt eget nu, i vår förtvivlade blick mot en sammanstörtande samtid? Är en ny och annorlunda existensform för den urgamla idegranen, med alla sina myter hängande i grenklykorna, möjlig? Den har j u förvisats från naturen till nästan osynligt prydnads- och utfyllnadsträd i det moderna stadsrummet. Också människan tycks vara inbegripen i samma förändringsprocess.

Idegranen är guden Ulls träd i Norden. Gunnar D Hansson argumenterar för att den också kan vara knuten till Balder, den ljuse Kristusförelöparen i norrön mytologi. Han bygger detta på ett resonemang om namnlikheten mellan Balder och det västsvenska och norska ordet för idegran, ”barrlind”, som ibland tappar sitt r-ljud. Den religiösa nivån finns alltid med i Gunnar D Hanssons författarskap. Hans avhandling om Lars Ahlin är sprängfylld med luthersk teologi. Som bohuslänsk provinsialist är han också väl bekant med den schartauanska väckelsen. Hur detta mera konkret påverkar hans lyriska monografier och deras världsbild undandrar sig egentligen min bedömning. Rent allmänt kan man dock säga att hans dikt lever i spänningsfältet mellan världen som tecken och under å ena sidan och samma värld som slumpstyrt utvecklingsfält för materien å den andra. Makrillen visar sina hebreiska tecken för en rudbeckianskt skolad 1800-talsforskare, men den moderne vetenskapsmannen ifrågasätter med stor rätt detta illa dokumenterade fynd. I en dikt i Lunnebok talas om texten på ett medeltida mynt funnet vid ”lunnestenarna”: ”en oxiderad katekes/ om Stralsund och Gud”. Vetenskap och mystik är två blickar mot samma verklighet. Men det kan också vara så att den moderna vetenskapens era går mot sitt slut och ersätts av Ulls och Balders välde. Robin Hood med sin båge av idegran kan komma åter till de växande skogarna.

Men man måste utfärda en varning inför alla slags andliga äreräddningar av Gunnar D Hanssons författarskap. Hanssons eskatologi har ironiska reservutgångar. Det finns också en ”myternas banalitet” i Idegransöarna. För att ge ett begrepp om både tankedjup och svårighetsgrad citeras här ett stycke som kan ses som ett program för den lyriska monografin som genre – men också som en kritik av dess metoder.

Tingens förmåga

”Decentrering – hieroglyfisk tankeverksamhet, tingens förmåga; Bild/ Taxus en möjlighet av något bestående eller av något icke-bestående; inget du-skall, du bör; Realism/Taxus: en punkt, icke-utsträckning, excerpter; Medvetande/Taxus: rummets berättelse om närvaro; Subjekt/Taxus: gränslöpare, överfall, ett icke-föreställande jag: att något alls är till i stället för `spel’; En djupare känsla måste alltid föregås av sekunder, minuter före och efter; växande är det hela, ett slags tid, och så en omgivning – en pågående förutvaro, en förutbestämd sjukdom. Idegranens mytiska banalitet.”

Kanske störtar hela det väldiga poetiska bygget i idegransträ om ett ögonblick och blir en banal ruin. Exaktheten kan upplösas i förströddhet och förflyktigas i icke-tid, icke-historia. Den tillsynes tåliga nyuppfunna genren kanske är den bräckligaste och farligaste av tillflyktsorter öppen för ”gränslöparens överfall”.

Må därmed vara hur det vill. Olunn, Lunnebok och Idegransöarna är magnifika ”rummets berättelser om närvaron”, om den långsamma tidens möte med de snabba förändringarna. Så förgrenar sig dessa böcker som idegranen själv. Man kan ofta inte skilja på huvudstam och grenar, man förvillar sig i dess bilder och ideer. Men just denna förvillelse är trilogins största charm och behållning. Den lyriska monografin, det kan man säga redan nu när genren nyss är uppfunnen och etablerad (och kanske strax skall skrotas), är inte klarhetens och balansens munart. Hos Gunnar D Hansson möter vi litteraturen som i bokstavlig mening natur, växande i slumpmässig lagbundenhet, lagbunden slump.