De oönskade i Kinas nya värld

Kina är inte vilket land som helst. Med sina 1,2 miljarder invånare har det jordens största befolkning. Det som händer där berör di rekt mer än var femte person på planeten, och indirekt påverkas många fler. Det är inte minst Kinas befolkningspolitik som de senaste åren har tilldragit sig allt större internationellt intresse.

Den 1 juni i år träder i Kina ”lagen om hälsovård för mödrar och barn” i kraft. Lagen syftar till att ”förbättra den framtida kinesiska befolkningens kvalitet”. Detta vill man uppnå först och främst genom att i lag förbjuda människor med genetiska störningar eller hjärnskador att avla barn. Det sker i vanliga fall genom sterilisering. Dessutom bjuder lagen att ett par skall ”skjuta upp” sina äktenskapsplaner om det visar sig att någon av parterna lider av ”mental störning” eller av infektioner såsom aids eller syfilis. Det är endast smittfria och genetiskt ”normala människor som får gifta sig och fa barn. Lagen kräver också att läkare rekommenderar abort om ett foster ”har skador eller genetiska störningar av allvarligt slag”.

En ny rashygienisk lag

När det första utkastet till den nya lagen publicerades i december 1993 möttes den av kraftiga internationella protester. Och eftersom Kina inte är okänsligt för kritik från utlandet slopade man de mest anstötliga termerna såsom ”rashygien” och ”undermåliga födslar”. När den slutliga lagtexten publicerades för några månader sedan framhöll Kinas häl sovårdsminister Chen Minzhang att lagen visserligen syftar till att ”förbättra kvaliteten på de nyfödda barnen”. Men lagen kräver inte någon ”eliminering av undermåliga raser”.

Chen hänvisade också till översättningsproblem och menade att den kinesiska termen yousheng som översatts till rashygien inte alls kan likställas med de rashygieniska begrepp och ingrepp som man gjorde i Tyskland och andra länder i Europa (bland dem Sverige) på 30- och 40-talen. I själva verket ville man i Kina ”bara erbjuda bättre förlossningar och födslar och ge nästa generation bättre uppfostran och utbildning”. Nämnda minister avvisade också alla påståenden om att kvinnor mot sin egen vilja skulle komma att tvingas till abort eller sterilisering.

Av den nya lagen att döma har emellertid bearbetningen av den ursprungliga texten inte lett till mer än en kosmetisk ansiktslyftning. Utländska observatörer och bedömare i Kina har en annan uppfattning. Faktum är att framtvingade aborter och steriliseringar redan idag förekommer i stor skala. Ingreppen görs på grundval av Kinas ett-barn-per-familj-program som regeringen lanserade i slutet på 70-talet. Det finns en uppenbar risk att den nya lagen kommer att förstärka legitimiteten i dessa ingrepp.

Kommentarer i kinesiska tidningar den 28 oktober 1994 – dagen efter att lagen hade antagits av den Nationella Folkkongressen – medger att den nya lagen avser ”att förhindra födslar av mindre kvalitet”. Den officiella kinesiska nyhetsbyrån Xinhua välkomnade lagen varmt. Den beklagade den dystra verkligheten att Kina för närvarande måste livnära över tio miljoner människor som är handikappade från födelsen. ”Detta kunde ha förhindrats om deras föräldrar skulle fatt följa den nya lagen”.

En gammal diskriminerande praxis

Två tredjedelar av Kinas tolv hundra miljoner människor lever på landet. De flesta av dem är bönder. En bondefamilj skall enligt gammal tradition ha en manlig arvtagare. I mitten av 80-talet gjorde de nya ultraljudsapparaterna sitt intåg även i Kina. Med denna diagnostiska metod kan man fastställa (från ungefär 16:e graviditetsveckan) vilket kön fostret har. Idag står drygt 150 000 apparater på landets mödravårdsmottagningar. Tekniken bidrar redan nu till ett massivt överskott på pojkar. Av de 60 000 barn som dagligen föds i Kina är endast något över 27 000 flickor. Redan 1990 års stora folkräkning avslöjade en social obalans: på en enda ogift kvinna som var över 30 år gammal gick tio ogifta män. Demografer räknar med att det i Kina år 2000 kommer att finnas 70 miljoner ofrivilliga ungkarlar.

Någon kanske är frestad att dra slutsatsen att Kina i så fall blir ett paradis för kvinnor. Det är ett misstag. Visserligen är det idag mycket oftare än förr kvinnor som reser anspråk och ställer villkor på sina män. Och tack vare den högre utbildningen och en mer upplyst livshållning är de selektiva aborterna av flickfoster avsevärt färre i städerna vilket givetvis måste uppfattas positivt. Detta dämpar nämligen i någon mån den krassa ojämlikheten i resten av landet.

För den manliga befolkningen på landet kan lagen om ett enda barn per familj bli en tidsinställd social bomb. När tillgången till livsviktiga behov minskar kan metoderna att tillgodose behoven bli mycket drastiska. 1 1992 års kriminalstatistik registrerades 50 000 kvinnorov som lösta.

Förövarna fick hårda straff. Ett avsevärt störra antal bortrövade kvinnor förblir försvunna någonstans på landsbygden där professionella rövarband säljer de kidnappade kvinnorna till desperata bönder som vill bilda familj.

I ett längre perspektiv kommer frustrerade unga bönder som inte hittar någon kvinna på landet att lämna sina gårdar och flytta till de redan överbefolkade tätorterna för att kunna gifta sig och åtminstone få ett barn. Den sociala obalansen kommer att förstärkas. Det som var tänkt som en reglering av den kaotiska befolkningsutvecklingen motverkar sitt eget syfte.

Ekonomi kontra moral

Det har den senaste tiden varit tyst om den kinesiska befolkningspolitiken även i Sverige. Man hade stor förståelse för den form av födelsekontroll som Kinas kvinnliga minister med ansvar för familjeplanering, Peng Peiyun, presenterade i Kairo i fjol. Landet hyser drygt en femtedel av jordens befolkning på endast sju procent av dess odlingsbara jord. Då tilltar benägenheten att ursäkta även grova övergrepp mot enskildas integritet.

Var är då Kinas egna idealister, vart har studentrevolten tagit vägen? Var finns de tiotusentals dissidenterna från försommaren 1989 med sina protester mot korruption och för demokratiska reformer? Svaret är att otaliga unga kineser, bland dem många studenter som då agerade på Den himmelska fridens torg, idag är helt sysselsatta med att jaga efter snabba pengar. De politiska aktiviteterna har kommit att betraktas som naiva och har förvandlats till ekonomiska intressen.

Den politiska oppositionen är nästan obefintlig i dagens Kina. Visserligen sitter fortfarande några tusen politiska fångar i landets fängelser, och många vänder sig mot en grasserande korruption och säkerhetsorganens godtycke. Men de flesta tycker att den väldiga industriella dynamiken och den växande kriminaliteten kräver en stark central ledning och en lydig lokal förvaltning. Mot den bakgrunden förlorar begrepp som människovärde och mänskliga rättigheter sin aktualitet och relevans. För de flesta kineser ter de sig abstrakta och bleka.

Att insistera på att respektera de mänskliga rättigheterna tycks inte vara ett budskap som ”går hem”. Även politiska ledare i väst prioriterar moralen allt lägre. Att bana väg för goda affärsförbindelser är viktigare. Marknaden far klara sig utan moralen. Förra våren övergav president Clinton sina tidigare försök att knyta en förlängning av Kinas MFN-stams (mest gynnad nation med lägsta möjliga rullsatser) till kravet på landets större respekt för mänskliga rättigheter. Trycket från det amerikanska näringsliver blev för hårt. Kinas ekonomi är den tredje största och snabbast växande i världen, efter USA:s och Japans, och före Tysklands och Rysslands.

Frågan återstår om inte presidenten – och med honom många andra politiska ledare – här plockar billiga politiska poäng. Frestelsen från den nästan gränslösa marknaden kan bli övermäktig. Den blomstrande handeln med Kina kan lätt kamouflera, och implicit även legitimera, en ur etisk synpunkt förkastlig lagstiftning och motsvarande social praxis.

Ett kortsiktigt synsätt

Det är inte omöjligt att de företagsledare som gör affärer med Kina och samtidigt nonchalerar landets brist på respekt för det svaga mänskliga livet förr eller senare själva kommer att drabbas. Samma godtycke som vänder sig mot landets icke-önskvärda medborgare kan slå till mot utländska investerare. Varför skall en stat som genom lagstiftning visar ett ohöljt förakt mot sina medborgare med funktionsnedsättningar yrka på hänsyn till och omtanke om utlänningar och deras intressen när dessa råkar i konflikt med det egna landets behov?

Rättsordningen i ett samhälle är odelbar. Den är beroende av allmängiltiga och bindande lagar. Ekonomiska rättigheter kan i det långa loppet inte kopplas bon från mänskliga rättigheter. Kinas spridning av billiga piratkopior av upphovsrättsskyddade produkter (till exempel CD-skivor och dataprogram) i hela Asien illustrerar väl denna tes. Även den som vill göra affärer borde inse – eller kommer att tvingas inse – att det ”lönar sig” att insistera på mänskliga rättigheter.

Kina står onekligen inför ett mycket svårlöst etiskt och socialt dilemma. Det är visserligen nödvändigt att begränsa befolkningstillväxten. Men de hittills påbjudna och praktiserade metoderna för födelsekontroll och den nya lagen är i stor utsträckning inhumana, leder till ett överskott av män, skapar väldiga sociala spänningar och underblåser diskrimineringen av kvinnorna. Både den nya rashygieniska lagen och gällande praxis innebär ett flagrant övergrepp mot den enskildes och familjens rätt att träffa sina egna val i fråga om familjebildning.

Faktakälla: Artikelserie i Neue Ziircher Zeitung från november 1994 till januari 1995