Den hemlösa sexualiteten

Människan är ett knippe av drivkrafter, impulser, motiv, intressen. Det är en uppgift för varje människa att efterhand bli medveten om sina drivkrafter och att försöka integrera dem med sin fundamentala inriktning, med de värden som man med sitt liv vill förverkliga. Vi vet att sexualiteten är en av de allra starkaste krafterna som bestämmer en människas personlighet. Varje människa är en ”genus”-varelse. Människa kan man inte vara i allmänhet, man är det som man eller kvinna.

Denna genus-aspekt färgar hela vår verklighetsuppfattning: vi har ett manligt eller kvinnligt perspektiv. Detta är normalt en underbar tillgång – hur förfärligt blev inte livet om inte den spänningen funnes! – men är också ofta källa till missförstånd och könschauvinism, alltifrån extremer som machismo och radikalfeminism till alla möjliga varianter däremellan (tvomen’s lib och men’s lib), tyvärr också till ett veritabelt krig mellan könen som leder till att det behövs kvinno- och manshus, ett slags mentala skyddsrum, där individerna kan känna sig fredade från det andra könets aggression.

Om sexualiteten är en konstant tvärs genom kulturerna, så är utlevelsen av sexualiteten i hög grad betingad av det kulturella sammanhanget. Lika säkert som det finns en mänsklig ”natur” i vilken sexualiteten är en stark komponent, lika lätt är det för oss att blanda ihop denna ”natur” med något som är betingat av en viss kultur. Varför är våldtäkt det brott som ökar mest i USA? Teorin att våldtäkt hör till den manliga sexualiteten har aldrig kunnat bevisas. Brottet är kulturbundet och varierar starkt från land till land – på Sumatra är t.ex. våldtäkter ytterst sällsynta. Omsesidig respekt utesluter våldsbenägenhet.

I vår del av världen präglas många kvinnor, män och barn av en kolossal vantrivsel och vanmakt i sina roller. Detta speglas i det faktum att sexualiteten i vår tid och miljö i så hög grad blivit hemlös, en naturfunktion frikopplad från personen, en aktivitet som inte är integrerad i en personlig positiv livsinriktning, i många fall ett tidsfördriv (fundera på vad ordet betyder!) bland andra, i värsta fall en sorts drog. Detta beror inte minst på att så många lever ensamma, psykiskt och fysiskt, med storstadens anonymitet som sitt universum och TV som sammanhållande band och förkunnare av värden och attityder. Mediaindustrins fantasifabriker utnyttjar cyniskt den hemlösa sexualdriften för att slå mynt av den. I nästan varje svenskt hem kan barnen numera initieras i sexualitetens mysterium så att detta mysterium döljs. Det som skall vara den intimaste formen av mänsklig kommunikation visas som om det vore en sportgren. Det finns mycket pengar att hämta i en genre som till sin natur kräver ständigt grövre uttryck och gränsöverskridningar, allteftersom konsumenterna tröttnar på upprepningar. Resultatet är ökad tomhet, frustration, isolering och förvridna föreställningar om vad könet är bra för. Alla försäkringar från mediedirektörernas sida att porrutbudet i TV saknar samband med de tilltagande sexövergreppen i verklighetens värld klingar falskt, eftersom samma direktörer tar betalt för att med reklam påverka tittarnas attityder. Varför skulle vi vara immuna mot den ständiga exponeringen av människokroppar som föremål för begär och aggression om vi förväntas tända på ett nytt tvättmedel? Denna föga subtila människodestruktion pågår dagligen och skulle kunna stoppas med demokratiska metoder. Kyrkan, ”expert på mänsklighet” (Paulus VI), måste göra gemensam sak med de enskilda medborgare, däribland professionella sexrådgivare, som vågar protestera.

Syndafallsberättelsen i första Moseboken 3 är en beskrivning av denna mänsklighetens faktiska situation. Historien börjar med ett oförsonligt könskrig, när Adam skyller på Eva. Konflikten mellan Adam och Eva blir upptakten till deras son Kains mord på sin bror Abel. Tidningarna ger ymniga exempel på båda typer av konflikter. En sak är säker: parterna kommer inte att försonas genom att utplåna sin respektive könsidentitet eller klä sig i samma kläder eller förneka sin sexualitet.

Varför Gud blev man

Redan Petrus Lombardus på 1140-talet uppger att man brukar ställa frågan om inte Gud hade kunnat bli kvinna istället för man. Han fortsätter: ”Vissa menar att han lika gärna hade kunnat bli kvinna som man. Men det var mycket bättre och lämpligare att han föddes av en kvinna och blev en man, för att på det sättet visa att båda könen har befriats” (Sententiae, 111, dist. 12, c. 2).

Att båda könen har befriats! Ja, frälsningen måste innebära också en befrielse av sexualiteten till liv, till kärlek, till en människas högsta och mest personliga gåva. Om detta har evangeliet något att säga, rakt in dagens situation. Är det betydelselöst eller bara en tillfällighet att Gud inkarnerades som murr? Varför inte Guds Dotter istället för Guds Son? Men är det inte en särskild poäng i detta att Gud blir man? Guds Son söker sig till kvinnor (och män) som känner sig värdelösa och upprättar dem. Jesus från Nasaret måste ha utövat en stark attraktion just som nuin på de kvinnor han kom i närheten av. Vilken underbar man, måste de kvinnor ha tänkt som missbrukats av män.

Tänk på äktenskapsbryterskan, eller kvinnan vid Sykars brunn, eller den prostituerade som på en bättre middagstillställning smörjer Mästarens bara fötter med parfymerad olja och sedan torkar dem med sitt hår – en handling med starkt erotisk laddning. Vad skulle hända om något liknande inträffade i våra anständiga kyrkliga kretsar?

Jesus umgås med en dittills obekant ömsinthet och uppmuntran med kvinnor av alla sorter, inte minst fysiskt och psykiskt sjuka: hon som inte kunde räta ryggen sedan arton år, hon som i tolv år lidit av ständiga blödningar och förutom sin totala utmattning också ansågs kultiskt oren, den tolvåriga dottern till en synagogföreståndare, änkan i Nain som begrät sin ende son; på typiskt judiskt maner uttrycker han sin uppskattning för en snabb och dräpande replik från den kanaaneiska kvinnan som förföljde honom med sina böner. Han beskriver sina lärjungars nuvarande situation som en barnaföderskas när värkarna satt igång. I ett samhälle där en man kunde skilja sig på grund av att hustrun inte kunde laga mat, var ful eller överhuvud inte föll honom i smaken, inskärpte Jesus att troheten gäller båda makar med samma stränghet. Han kallar sig själv en höna som vill samla ungarna under vingarna. Som fa andra män (och absolut ingen i antiken) identifierar han sig med det kvinnliga perspektivet. Under den ohyggliga avrättningen är det bara kvinnorna som stannar kvar, och det är kvinnor som först konstaterar att han uppstått från de döda.

Var det inte en av Jesu frestelser att missbruka sin makt över människor, inte minst över kvinnorna? Han avstår helt från både den gudomliga och den manliga makten och blir ett exempel för de män som inte vågar älska och därför tar till makt, dessa som skulle avfärda Jesu mänskliga ömsinthet som ”omanlig”.

Är inte detta en god virilitet, en man trygg i sin manlighet, till glädje för kvinna, man och barn? Jesus var celibatär – alla andra påståenden är fantasier. Han är den sanna förebilden för en riktig man, en befriad man, en man som inte hade några problem med sin manlighet, men han levde inte ut den genitala aspekten av sexualiteten. Han hade en viktigare uppgift som inte tillät ett ”normalt” familjeliv.

Hans familj var större: alla de som gör Guds vilja (Mark 3:35).

Hans celibat var inte sterilt. Han blev ett vetekorn som föll i jorden och gav en omätlig frukt. På detta sätt visade han att den genitala aspekten av sexualiteten inte betyder allt. Det är kärleken som betyder allt. Varje kärlek förutsätter kyskhet innan den kan bli verklig kärlek. Denna kyskhet börjar inte först i ett erotiskt förhållande. Den är en livshållning: att vara fri också i förhållande till det goda. (Miljökrisen är resultatet av en sorts okyskhet i förhållande till skapelsens goda gåvor.) Detta relativiserar betydelsen av kärnfamiljen i kristet perspektiv. Också den ensamstående, den som aldrig får ett harmoniskt sexualliv, kan leva ett fullvärdigt mänskligt liv.

Kärlek är gåva, och gåva förutsätter frihet. En gåva som blir kvar hos den som fatt den – och hos givaren. Men den form av ”kärlek” som blott är begärkan aldrig vara gåva, den är ett rov, ett tagande med våld, en sorts våldtäkt, som efterlämnar bitterhet och tomhet.

Att kunna umgås med sin sexualitet, att ha funnit den rätta platsen för den, det är kanske det yttersta beviset på mognad.

En fråga om integration

Någonstans här kommer behandlingen av temat homosexualitet in i bilden. Människor far (eller använder själva) ibland etiketten ”homosexuell” eller ”lesbisk”, som om detta vore en någorlunda uttömmande beskrivning av hela det spektrum som en person är. En person är unik, säger vi ofta. Det måste innebära att det inte går att reducera de ”homosexuella” till en konturskarp gruppering i samhället eller kyrkan. Varje människa är unik. Hon bär på tillgångar och svårigheter som är unika för henne. En människas främsta problem är aldrig den sexuella läggningen. Problemet brukar vara att kunna integrera sexualiteten i ett helhetsperspektiv, i ett liv som verkligen blir ett uttryck för vad den människan vill vara och efter sin död skulle vilja bli ihågkommen som. Ingen vill på sin gravsten ha titeln ”heterosexuell”, lika litet som ”homosexuell”, under sitt namn. Det vore ett förräderi mot den avlidne.

Den som har en homoerotisk läggning har precis samma uppgift som den heterosexuellt lagde, att integrera sexualiteten i en positiv livsinriktning: att ge sitt liv, att bli en gåva: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24).

Ofta tycks en homosexuell läggning vara kombinerad med stor känslighet och sårbarhet. Sexualiteten kan vara svår nog att integrera i personligheten för vem som helst. Den homosexuella läggningen kan utsätta människor för särskilt svåra påfrestningar, eftersom den genitala utlevelsen inte kan utmynna i nytt liv, varför en viktig anledning till trohet mellan parterna bortfaller, och möjligheterna att skada och såra varandra blir många. Ännu obarmhärtigare har de homosexuellas situation blivit eftersom de alltid är ifrågasatta, av familj, samhälle och kyrka. De har bemötts med okunnighet, aggressivitet eller panik.

Det vore en sårande truism att säga att en människa med homosexuell läggning skall bemötas med respekt. Vilka skall inte mötas med respekt? Hon skall mottas i själavården med samma ömsinthet som alla andra, men inte främst som homosexuell, utan som en människa med en unik kombination av tillgångar och svårigheter. En som du och jag.

Den homosexuelle har, lika litet som alla andra, någon hjälp av att få moralprinciper kastade i ansiktet. Det är inte Jesu egen metod. Hans metod är samtalet. Det lönar sig att meditera över hur han bemöter människor. Han möter dem där de är, inte där de borde vara. Han uppmuntrar, helar, får människor att ana att det finns en stor glädje i förvar åt dem. Var och en far komma till sin rätt i Jesu sällskap. Det är av stor vikt för kyrkan att fullfölja Jesu egen väg: evangeliets stränga krav är vägen till glädje, inte till förtvivlan och utplåning av jaget. Man måste samtala, tala medmänniskor, inte bara om dem.

En moral på väg

Den massmediala bilden av katolska kyrkan och sexualiteten är välbekant. Kyrkan framstår som sexfixerad. Mycket av detta kan skyllas på massmedierna, som tycks sakna intresse för de katolska nyheter som inte har med köttets gärningar att göra. Men åtskilligt måste också tillskrivas kyrkans egen oförmåga att umgås med ämnet. När det gäller samlevnadsfrågor är den kyrkliga läran fastslagen intill de mest intima detaljer. Detsamma gäller inte t.ex. socialläran, som ger riktlinjer och principer och sedan inbjuder till egen reflexion och tillämpning. Den kyrkliga förkunnelsen på sexualetikens område tycks rikta sig till färdiga människor, till dem som redan nått full mognad. Den säger själv att den förutsätter heroism (Humanae vitae).

Men de flesta är inte heroiska. Vi är alla på väg. De flesta av oss är bara i början av mognadens smala väg. Kyrkan, som definitionsmässigt har ett ärende till varje människa, måste kunna tala också till den överväldigande majoriteten, nybörjarna, som alls inte är fientligt inställda till katolsk sexualmoral och absoluta trohetsideal, om poängen bara blir begripligt förklarad utan varje spår av aggressivitet. Man bör, liksom i socialläran, inbjuda till en avspänd reflexion över sexualitetens och kroppens mening. Startar man alltid vid målet, då vet man säkert att de flesta finns utom hörhåll.

Också på sexualitetens område gäller att Gud söker oss – där vi är – med frågan: ”Var är du?” Först genom denna fråga far människans existens, inklusive driftslivet, någon mening. Någon kallar oss, och ett samtal kan börja. Vi kan börja sätta oss i rörelse, ut ur hemlösheten.