Dödahavsrullarna bortom polemiken

De senaste åren har Signum flera gånger haft anledning att behandla Dödahavsrullarna från Qumran. Polemiska och inte helt seriösa teorier har kritiserats i samband med Alvar Ellegårds försök att bortförklara den historiske Jesus (Signum 1992, 145-149), Michael Baigents och Richard Leighs tes att Vatikanen försökt förhindra rullarnas publicering på grund av vad de innehöll som rörde kristendomens uppkomst (Signum 1992, 248-250) och Robert Eisenmans tes att Qumranrörelsen, där rullarna skapats, i själva verket hade att göra med den tidigaste kristna kretsen som enligt honom var nationalistisk, lagtrogen och militant och knuten till ”Herrens broder” Jakob (Signum 1993, 308-309). Mer seriösa uttryck för Qumranforskningen har uppmärksammats i samband med en utställning av vissa viktiga fragment av rullarna på Vatikanbiblioteket (Signum 1994, 234-235) och slutligen med anledning av den svenska översättningen av Joseph A. Fitzmyers Dödahavsrullarna – 101 frågor och svar (Signum 1994,269-270).

Nyligen har det kommit ut ytterligare en handbok på engelska om Dödahavsrullarna. Hur kan man övertyga någon att läsa ytterligare en artikel eller en bok i ämnet, till på köpet på ett främmande språk? Boken i fråga, som helt enkelt heter The Dead Sea Scrolls Today, är skriven av James C. Vanderkam, som liksom Fitzmyer är medlem av den internationella grupp forskare som arbetar med att publicera de fragmentariska rullarna. Han har fördelen att ha kommit in i denna grupp först 1990 och har alltså inga personliga motiv att försvara några av de fel som begåtts i den tidigare organisationen av publikationsarbetet. Hans nära kontakt med materialet sedan 1990 gör honom väl lämpad att förklara vad texterna egentligen innehåller. Att boken är från 1994 gör att författaren kan göra en fullständig och välavvägd översikt över de senaste årens polemik där Eisenman och andra ställt till med mer skada än nytta i sin iver att göra rullarna tillgängliga för allmänheten med skenbart objektiva översättningar och tolkningar.

Vanderkams bok är välförsedd med resonerade bibliografier och är utformad på ett sådant sätt att den lämpar sig utmärkt väl som kursbok – förutom naturligtvis för vad man brukar kalla ”den bildade allmänheten”. Författarens främsta dygd är hans perfekta jämvikt: han vill inte lösa de frågor som inte låter sig lösas men redogör klart för andras uppfattningar. Ett exempel: den spanske jesuiten J. O’Callaghan menade att ett fragment (7Q5) var ett stycke av Markusevangeliet (Mark 6:52-53), vilket skulle förändra dateringen av evangeliernas tillkomst. Frågan är ännu intensivt debatterad, och Vanderkams olympiskt lugna slutsats är helt enkelt: ”Fragmentet skulle kunna komma från Mark 6:52-53, men det har inte kunnat bevisas”.

Bortom polemiken tecknar Vanderkams bok en klar och fascinerande bild av Qumranrörelsens

religiösa föreställningar, som på många sätt påminner om den tidiga kristendomen; väntan på världens slut och föreställningen om de två vägarna, ljusets väg och mörkrets väg, för att bara nämna två exempel. Samtidigt utesluter författaren direkta kontakter mellan Qumran och den tidiga kristendomen på grund av de stora skillnaderna. Däremot diskuteras grundligt teorin att Qumranrörelsen skulle vara en isolerad del av den essenska rörelsen, vilket enligt författaren är den bästa tolkningen.