Fortsatt statskyrka?

Kyrkoberedningens förslag skall läggas till grund för en proposition säger kyrkoministern i ett uttalande. Remissomgången har visat att Svenska kyrkans församlingar är delade i sin inställning. Landsbygdsför

samlingarna vill behålla status quo medan storstadsförsamlingarna tillstyrker förslaget. Samma skillnad i ställningstagande finns, inte oväntat, mellan Svenska kyrkans pastoratsförbund och å andra sidan Centralstyrelsen och Biskopsmötet.

Hos politikerna och allmänheten finns säkert en utbredd trötthet efter decenniers utredande och diskussion i denna fråga. En konsensus tycks aldrig kunna uppstå inom Svenska kyrkan, varför regeringen förmodligen stannar för den kompromiss som förslaget från 1994 års kyrkoberedning utgör (jfr Signum 1994, s. 101-102). Att gå till botten med frågan och införa en ur religionsfrihets- och ekumenisk synpunkt tillfredsställande ordning tycks vara politiskt omöjligt. Därtill är det kyrkokommunala och i viss mån partipolitiska motståndet ännu alltför starkt.

Man kan därför befara att kyrka-stat-frågan ännu inte är mogen att avföras från dagordningen. Som Svenska Missionsförbundet och Katolska biskops ämbetet skriver i sitt gemensamma remissvar kommer detta nämligen inte att ske om kyrkoberedningens förslag går igenom: ”Det kan inte vara rimligt att bejaka en modell som inom överskådlig framtid kommer att ge upphov till nya, dyrbara och tidskrävande stat-kyrka-utredningar, till följd av de snabba religiösa förskjutningar som idag sker i landet. Varje rimlig definition av begreppet religionsfrihet måste omgående leda till att statskyrkosystemet avskaffas i Sverige, men också till att varje särbehandling, positiv eller negativ, av ett visst samfund blir uteslutet. Vi utgår exempelvis som självklart ifrån att muslimerna i Sverige aldrig mer ställs utanför ett remissförfarande som detta.”

Remissvaret är kort och hänvisar till det remissyttrande som avlämnats från Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) och Sveriges frikyrkosamråd. Det är glädjande att alla samfund utanför Svenska kyrkan, kristna och icke-kristna, kunnat ena sig om ett gemensamt remissvar, där man konsekvent lägger religionsfrihetens princip till grund.

Det nämnda remissvaret är självfallet positivt till en del av beredningens förslag. Så t.ex. erbjudandet om uppbördshjälp av medlemsavgifter för alla registrerade samfund och tillskapandet av en särskild juridisk form för trossamfund. Man framhåller dock att inget samfund bör tvingas att registrera sig, vilket kan ske om registreringen är förenad med vissa förmåner, såsom vigselrätt. Man pekar också på möjligheten av missbruk av registreringen från oseriösa rörelser, liksom på integritetsproblem i samband med utlämnande av medlemsuppgifter till uppbördsmyndigheten. Men i stort är införandet av en juridisk form en efterlängtad reform som enligt remisssvaret kan genomföras utan att hela kyrkoberedningens förslag antas.

Det som man med kraft tar avstånd från är nämligen att det även i fortsättningen skulle finnas en särlagstiftning för Svenska kyrkan. Visserligen mister denna sin statliga eller kommunala ställning och blir ett särskilt rättssubjekt. Men staten kommer i konstitutionellt skyddad lag att ställa särskilda krav på Svenska kyrkan – att den skall vara ett ”evangelisktlutherskt trossamfund” och ”upprätthålla en på demokratisk grund uppbyggd verksamhet”. ”Vi vill fästa uppmärksamheten på”, skriver de fria samfunden i sitt remissvar, ”att den föreslagna ordningen innebär att Svenska kyrkan också fortsättningsvis de facto kommer att i väsentliga avseenden framträda som statskyrka. Det innebär samtidigt att statskyrkosystemet i dess nuvarande utformning ersätts med ett system där staten har ett avgörande inflytande över ett trossamfund som utgör ett eget, från staten principiellt sett skilt rättssubjekt.” Att detta är betänkligt ur religionsfrihetssynpunkt ligger i öppen dag. Statens kompetens kan inte utsträckas till trossamfundens inre angelägenheter, lika litet som dess uppgift är att gynna ett samfund på andras bekostnad.

Vad gäller begravningsväsendet har som bekant kyrkoberedningen tagit ett steg tillbaka jämfört med den s.k. ERK-beredningen 1992. Denna menade att ”ett kommunalt huvudmannaskap för begravningsväsendet från principiell religionsfrihetssynpunkt är den enda rimliga lösningen. Detta kan och bör kombineras med uppdragsutläggning på berörda trossamfund, både Svenska kyrkan och andra.” Att något nytt skulle ha tillkommit som gör det mera motiverat att t.ex. Svenska kyrkans stiftssamfälligheter även i fortsättningen skall ha till uppgift att ordna begravningsplatser för muslimer är svårt att inse. Hanteringen av denna fråga kommer att visa hur mycket talet om Sverige som ett mångkulturellt samhälle är värt i praktiken. Är det till sist ekonomiska argument och hänsynstagande till en konservativ kyrkokommunal opinion som väger tyngst?

De fria samfunden förordar fortsatt utredning, men denna bör egentligen i sak endast gälla Svenska kyrkans ställning. Införandet av en särskild juridisk form för trossamfund, samt överförande av begravningsväsendet på kommunal huvudman bör ske så snart ett juridiskt välgrundat lagförslag kan föreligga. Frågan om Svenska kyrkans fortsatta relationer med staten kan definitivt inte anses färdigbehandlad. Den är alltför viktig ur religionsfrihetssynpunkt för att överlämnas åt en pragmatisk politik som bara tar hänsyn till opinioner inom Svenska kyrkan. Det mångkulturella samhället måste bli något annat än ett slagord. Men frågan har också en inomkristen dimension, som Svenska Missionsförbundet och Katolska biskopsämbetet framhåller: ”Ett konserverande av rådande, principiella ojämlikheter mellan Svenska kyrkan och övriga samfund skulle försvaga Svenska kyrkans ekumeniska position kraftigt, såväl nationellt som internationellt.”