Kan man tala om Gud på svenska?

Måste man förstå latin för att vara katolik? Måste man kunna tyska för att vara lutheran? Frågorna tycks absurda men påminner om ett ofta förbisett förhållande. Teologier och trosformuleringar är uttänkta och formulerade på olika språk och förstås bäst mot bakgrunden av dessa. Bakom nutida katolsk teologi kan man fortfarande skymta den latinska tankestrukturen, liksom det tyska arvet märks i all klassisk luthersk teologi. Men dessa, språkliga underlag är nu i försvinnande. Dagens katolska teologer är inte lika tränade i latin som förr liksom nutida svenska teologer mestadels är föga kunniga i tyska, och det påverkar teologins innehåll och tankestruktur. Kanske blir teologin mera universell än förr, då den inte är bunden till en enda språktradition, men den blir också vagare och mera trendbetonad. De senaste årtiondenas teologiska moderiktningar – som befrielseteologi och feministteologi – tycks ofta tänkta på den amerikanska engelska som förenar dagens västerland på samma sätt som en gång latinet.

Det är viktigt för människor att kunna tala om gudomliga ting på sitt eget språk, men i en exilsituation kan det vara svårt, något som många katoliker i Sverige upplever. Hemmaspråket väcker känslor som ett främmande språk aldrig kan förmedla. ”Inte kan man väl gråta när man hör Fader vår på finska!” utropade en gång en rysk-ortodox dam som var bosatt i Helsingfors och hade det svårt med språkanpassningen. När invandrarna i Sverige byter sitt modersmål mot svenska, går många av trons språkliga övertoner förlorade.

En urskånsk präst delgav mig en gång den intressanta reflektionen att det egentligen inte går att tala om Gud på skånska. Det religiösa språket i Skåne formades först på danska, sedan på svenska, medan den inhemska dialekten aldrig brukades för religiosa ändamål. Eftersom väckelserörelserna begränsades till det nordligaste Skåne, skapades aldrig ett folkligt språkunderlag för en religiös diskurs. Folklivsskildraren Eva Wigström (1832-1901) har många tragikomiska exempel på hur befolkningen inte alls förstod vad prästen predikade eller missuppfattade det totalt. Nog har detta språkproblem bidragit till att Söderslätt är ett av Sveriges mest sekulariserade områden.

Språkets primat

Om man så vill, kan man se de olika teologiska diskurserna som en form av språkspel. Trosutsagorna kan nämligen inte skiljas från det språk de är uttryckta på: faller språket bort, försvinner också det som språket skulle uttrycka. Dagens frånvaro av religion, vanligen kallat sekularisering, kan vi därför se som en radikal omstrukturering av språket. I sitt arbete Christianity and the Rhetoric of Empire (1991) hävdar Averil Cameron att kristendomens genomslag i det romerska riket alltifrån 300-talet kan ses som uppbyggnaden av ett nytt språkligt universum, en gemensam kristen diskurs. Vad vi i dag bevittnar är hur detta monteras ned till förmån för andra diskurser. Vi ser det tydligt på svensk mark.

Svenska folket har fått genomgå flera religiösa språkbyten, från asatrons språk till katolskt och sedan till lutherskt, till väckelserörelsernas och liberalismens språk och slutligen till den religiösa diskursens allmänna sönderfall i nutiden. Svenska språket blev på 1500-talet så fast knutet till reformationen att klassiska kristna trosutsagor automatiskt fick en luthersk klang på svenska. Att erövra språket är att vinna ett stort ideologiskt övertag, och detta var den lutherska reformationens huvudstrategi: Luthers bibel, katekes och psalmer lade grunden till hur kristen tro skulle formuleras, med den nya boktryckarkonsten som förmedlare och predikstolarna som instrument för direkt kommunikation. Allt som reformatorerna ogillade klassades som ”påviska villfarelser” eller ”vidskepelse”; det skulle inte längre tillhöra den offentliga diskursen utan dömdes att sjunka ned i den lokala folktrons djup.

Med hjälp av katekes och psalmbok bestämde den lutherska kyrkan inte bara vad som skulle tros utan också hur det skulle uttryckas i ord. Präster och postillor angav tonen och skapade ett lutherskt språkligt universum som alla inbjöds att ta del i. Med någon receptivitet kunde var och en själv formulera att ”vi äro blott arma syndare och utestängda från Guds nåd, men vi bliva rättfärdiggjorda genom förtröstan på vår Herres och Frälsares Jesu Kristi förtjänst allena.” Sedan kom pietismen och väckelserörelserna med känslomässigare, vekare och personligare tonfall, som särskilt fick insteg hos den växande borgarklassen: ”Du skall ta emot Jesus i ditt hjärta som din egen personlige Frälsare.” Kristendomen löstes ur den högre kyrkliga retorikens band, och särskilt inom de äldre väckelserörelserna växte det fram ett bibelmättat folkspråk, som för oss i dag har en säregen tyngd (t.ex. i Sara Lidmans romaner). Sverige blev så att säga religiöst tvåspråkigt, eller snarare mångspråkigt, då nya frikyrkor utvecklade egna dialekter.

Det kristna språkets död

Sådan var situationen vid detta sekels början och har i hög grad bestämt svenska folkets inställning till kristen tro århundradet igenom. Predikstolsretoriken klingar alltmera fjärran sedan radion och TV:n har lärt oss det intima samtalets fördelar – fast nog har det länge funnits sockenbor som gärna velat höra prostens malmstämma ljuda under valven. Med väckelserörelsernas språk ligger det lite annorlunda till. Eftersom frikyrkorna fordrade personlig omvändelse, blev deras språk något enbart för ”de frälsta”. Andra kände sig utestängda och tyckte att ”Kanaans

tungomål” lät främmande eller löjligt. Men i vissa delar av Sverige (som Närke eller Värmland) var de frikyrkliga så många att de har påverkat det allmänna språkbruket till den dag i dag är.

1900-talet är historien om hur dessa språkspel har desintegrerat och brutits ner, en process som började redan i förra århundradets slutskede. Att deras tid redan var förbi märker vi bäst om vi läser kristendomens kritiker: Strindberg under hans radikala period (som i Röda rummet), Hjalmar Söderberg och framför allt Albert Engström som så skickligt förenar text och bild till en komisk enhet. Prästerskapets uppblåsta retorik och väckelsegummornas enfaldiga prat har etsat sig in i vårt medvetande och har gett det svenska protestantiska språkbruket i dess olika varianter en air av löje som har varit svår att vädra ut.

Detta stod helt klart för mig när jag nyligen arbetade med en ordbok och kände mig kvävd under en förlegad och hopplös religiös ordmassa (med ord som ”allsvåldig”, ”döpelse”, ”hednamission”, ”himlaboren”, ”kallelsegärning”, ”nådebord”, ”salighetsmedel”, ”uppväckelse”, ”verkhelig”). Det var som att vandra genom ett gammalt teologiskt antikvariat mellan dammiga och trasiga postillor som ingen mer vill ha. En stor del av den kristna terminologi som i seklets början var vedertagen i svenskan är i dag totalt oanvändbar, men orden har inte alltid ersatts av nya eller fräschare ekvivalenter, eftersom inte bara språket utan också diskursen har förändrats radikalt genom tidens gång. Vad man talar om från svenska predikstolar i dag är något helt annat än vad som sades för hundra år sedan. Nationalistisk ungkyrklighet och teologisk liberalism, högkyrklighet och ekumenik, u-landsväckelse, revolutionsteologi, feminism och psykologiserande symbolism har efterlämnat en slutprodukt som inte låter sig fangas in i ett fattbart språkligt mönster. Det är alltsammans olika retoriker som faller varandra i talet och därför saknar varje möjlighet att påverka omvärlden i större skala.

Psykologi och politik som ersättning

I olika försök att återvinna en språklig kommunikation med den sekulariserade omvärlden har man gärna gripit till i samhället mera välbekanta retoriker; hos oss märker vi det framför allt bland Svenska kyrkans teologer. Bakom detta ligger helt säkert ett avståndstagande från en äldre generations pietistiska språkbruk som gett associationer till något instängt och världsfrånvänt. Att kyrkan inte far ”sluta sig inne”, att den måste ”nå ut till människorna” hör i den inomkyrkliga debatten till de allra vanligaste retoriska uttryckssätten, vars sakinnehåll dock inte alltid står helt klart.

De nya språkliga områden som har inmutats tillhör framför allt politikens och psykologins sfär.

Befrielseteologins tankevärld är mycket svår att överföra till oss, eftersom de politiska förutsättningarna i vårt samhälle är helt andra än i de fattiga och politiskt outvecklade länder där den har sin egentliga uppgift. Däremot har det också hos oss visat sig framgångsrikt att tillämpa befrielseteologins retorik: att använda ordet befrielse i stället för frälsning, att säga Guds rike i stället för kyrkan eller att tala om Jesu solidaritet med de fattiga och förtryckta som evangeliets huvudinnehåll. Det ökande intresset för själavård, i förening med en bristande själavårdstradition, har på samma sätt medfört ett inflöde av retorik, hämtad från olika psykologiska riktningar. Man talar om existentiell ångest hellre än om synd, om skuldkänslor hellre än om skuld, om behovet av integration hellre än om helighet. Man har då inte alltid klart för sig hur nära språket och diskursen är förbundna, hur ett byte av retorik också medför en förändring av diskursen. Det man kallar kontextuell teologi kan i själva verket bli ett byte av diskurs från evangeliet till aktuella politiska eller psykologiska ideologier. Kvarvarande teologiska uttryckssätt blir till retoriska krumelurer som lika väl skulle kunna bytas mot andra och lika verkningsfulla. Återigen kan den teologiska retoriken framstå som ett tomt buller.

Med den feministteologiska retoriken ligger det litet annorlunda till, eftersom den utgör en medveten reaktion på ett tidigare så dominerande androcentriskt språk. Men genom sin starka medvetenhet (till skillnad från den äldre androcentriska omedvetenheten) kan den feministteologiska retoriken också förändra diskursen; man påstår sig förkunna evangelium men bedriver i stället en – kanske lovvärd – feministisk ideologi.

Som man kan vänta sig, har dessa nya teologiska retoriker inte kommit att införlivas med det allmänna språkbruket. I en ny ordbok över svenska språket avsätter de inga spår. Medan teologins språk har sekulariserats, har inget motsvarande utbyte skett i motsatt riktning. Inga teologiska innovationer har funnit vägen ut i det gängse språket. Man har inte förmått skapa en nutida retorik utan har nöjt sig med att inkorporera omvärldens språk med det egna.

Gemensamt språk – gemensam religiös identitet

Åtskilliga moderniseringsförsök har företagits av Svenska kyrkan och statliga bibelkommissioner un

der århundradet i syfte att göra språket begripligare, men ibland har de fatt en motsatt effekt. Förr i världen, som det heter, fick man kristendomskunskapen inpräglad genom att lära sig katekesen, psalmboken och bibelverser utantill. ”Onödigt”, sade en ny generation och tog bort utantillärningen utan en tanke på vilket högviktigt medel den är då någon skall lära sig att behärska ett språk. Ny bibelöversättning och ny psalmbok har förvisso varit nödvändiga, men i just detta avseende har deras effekt varit destruktiv. Vi som hör till den gamla generationen och hade lärt oss de gamla formuleringarna utantill, vi har nu förlorat dem och trevar efter de nya. Den nya generationen har av princip inte lärt sig någonting utantill och har därför inte tillägnat sig ett bibelns och trons språk i dess nya former. Dessutom har de nya psalmerna ofta en poetisk form som ligger helt vid sidan om ett formulerat religiöst språk: ”Blott i det öppna har du en möjlighet” är förvisso ett tänkvärt ord, men det förmedlar ingenting av kristet trosinnehåll.

I en lovlig strävan att bli mera mänsklig och existentiell har man avhänt sig de språkliga formuleringar som kunde förena och skapa en religiös identitet. Få människor i dagens Sverige kan nöjaktigt formulera vad som genom tiderna har ansetts vara kristen tro, än mindre göra det så att det vittnar om personligt engagemang. Det är inte förvånansvärt att man blir vilsen om man inte har förmåga att uttrycka sig. Privatreligiositeten blir den logiska följden av att det inte längre finns ett gemensamt språk.

Varje framgångsrik retorik bärs av en inre övertygelse. Den som är säker på sin sak har inte svårt att hitta argument eller finna ord för den. Miljörörelsen och feminismen är goda exempel på nutidsrörelser som har utvecklat en sådan slagkraftig retorik. De klargör utan svårighet att de har något av betydelse att förmedla, att det berör den enskilde och att det har ett positivt känsloinnehåll. De kan också formulera kraftfulla slagord som fäster sig i medvetandet, ja, de kan utforma en helt ny terminologi som entusiasterna tar till sig utan alla protester och som med tiden också kan inlemmas i den allmänna ordskatten. Då den teologiska retoriken så tydligt rört sig åt rakt motsatt håll – då den tunnas ut, sekulariseras och förlorar sin förmåga till språklig nyskapelse – är detta ett tydligt tecken på att en bärande övertygelse saknas. Trots alla krampaktiga försök till förnyelse hamnar man då ovillkorligen i en ytterligare språklig och ideologisk isolering.