Klosterskövlingen och nyttobegreppet

Under 1500-talets gång upplöstes den gamla klosterkulturen i Sverige. Skövlingen av Y klostren, som inleddes år 1526 genom stängningen av kartusianklostret i Mariefred och avslutades genom birgittasystrarnas utvisning till Polen år 1595/96, kan givetvis ses som ett utslag av det reformatoriska tänkandet. Men är detta hela sanningen? Många av klostren stängdes ju innan reformationens män segrat. Under 1520- och 1530-talen bestod kyrkoledningen nästan utan undantag av katoliker, på allvar började inte reorganiseringen av kyrkan i Sverige till ett protestantiskt samfund före år 1540. Givetvis var den katolska sidan under 1530talet pressad och det var inte av fri vilja som man ac

cepterade klosterskövlingen, men det var ändå under en religiös övergångsperiod som många av klostren stängdes.

Gustav Vasa själv räknade sig knappast vid denna tid som tillhörande det ”lutherska partiet”. Ännu några år in på 1530-talet höll Gustav frågan öppen om inte ändå legaten Johannes Magnus (eller någon annan katolsk prelat) skulle fa bli ärkebiskop av Uppsala. Kungens primärintresse var att trygga den unga nationalstatens ekonomi, liksom att eliminera alternativa maktcentra i landet, allt detta nyttigt och nödvändigt för att säkra rikets existens. Liknande tänkesätt präglade också övriga europeiska monarkers agerande. Så medgav påven genom konkordatet i Bologna 1516, att de franska kungarna fick vidsträckt makt över kyrkan. Det är därför rimligt att söka även andra förklaringsmodeller till klostrens upplösning än enbart de konfessionella.

Nyttobegreppets omvandling

I det följande kommer jag att hävda att omvandlingen i Sverige under 1500-talet också kan beskrivas som en kulturrevolution. I stället för en kultur som prioriterade bön och kontemplation – och såg sådana aktiviteter som viktiga för stat och samhälle – så får vi under seklet en kultur för vilken den praktiska nyttan var det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig spelar en stor roll i denna nya vokabulär.

Det var enligt dåtidens sätt att se i hög grad nyttigt att leva ett aktivt liv, att vara verksam i världen, att vara ekonomiskt ansvarsfull, att satsa sina resurser i produktiv verksamhet. Olaus Petri fångar upp något av detta då han i sin skrift Om klosterlefverne (1528) säger om ordensfolket: ”Sådana personer är onyttigt folk, de göra intet gagn, utan tiena theras egen buk, så lenge the äre widh thet sinnet.” Särskilt förkastliga var naturligtvis tiggarmunkarna, som genom sin verksamhet visade andra arbetsskygga individer på ett alternativt och bekvämare sätt att förtjäna sitt levebröd. Franciskanerna, dominikanerna och karmeliterna i landet så att säga utbildade, enligt reformatorn, ständigt nya generationer av tiggare innanför och utanför klostermurarna.

Människan har i stället, skriver Olaus Petri i En nyttog postilla, fått befallning av Gud att arbeta: ”Uti ditt ännes svett skall du äta ditt bröd (…) du måste arbeta, dig är budit att arbeta.” Allt detta är insatt i ett socialt och politiskt sammanhang där lydnaden för överheten är något synnerligen centralt: ”Ty han bär icke svärdet förgäves, utan han är guds tjänste man, en hämnare honom till straff som illa gör, för den skull måste man vara underdånig.” Ett helt annat synsätt i frågan hade den landsflyktige ärkebiskopen Johannes Magnus som vid samma tid manade svenskarna att gripa till vapen och kasta ut

kättarna: ”ad vim, ad manus, ad arma confugite.”

Men klostrens invånare var ju inte arbetsskygga i den traditionella meningen. På ett heroiskt sätt ägnade de långa timmar åt mässor, korbön, privat meditation och andlig läsning (runt åtta timmar om dagen i ett birgittin- eller cistercienskloster). Att vintertid i en ouppvärmd klosterkyrka långt före gryningen sjunga tidegärdens matutin var knappast någon sinekur. Munkarna lät trycka eller skriva böcker, ägnade sig åt själavård och predikan, åt sjuk- och åldringsvård. Givetvis var de även representerade vid den svenska kyrkoprovinsens olika synoder (ännu vid reformmötet i Orebro 1529 var en tredjedel av delegaterna ordensfolk). Nunnorna lärde sig läsa, skriva och bibringades vissa latinkunskaper, de kopierade skrifter, de ägnade sig åt paramentatillverkning, undervisade barn, bedrev gästverksamhet och använde minst lika lång tid som männen till bön och gudstjänst. Men mycket av detta var inte arbete i den moderna tidens anda, var inte ”nyttigt”.

Kontemplativ nytta

När kartusianerna inkallades av rikets högsta politiska ledning år 1494, uppfattades deras ankomst som något i högsta grad nyttigt för Sverige. (Om kartusianernas öden i Sverige se vidare Sven Erik Pernlers artikel ”’Marie fred’ – ett kloster i ofärdstider”, Signum (1994:1)). Riksföreståndaren Sten Sture den äldre agerade mycket aktivt, tillsammans med riksrådet, för att landet skulle fa njuta de fördelar som närvaron av ”Vår Frus Orden” skulle innebära. Inkallandet av kartusianerna dryftades alltså på högsta politiska nivå. Starkare yttre stöd kunde en nyanländ orden knappast fa. Lägg därtill det ekonomiska stöd som gavs. Att grunda ett kloster var ju en mycket kostsam affär, byggnader måste uppföras, kyrka inredas, bibliotek inrättas, liturgisk och annan utrustning beställas, jordagods anskaffas. När rikets ledning satsade pengar och prestige på ett sådant projekt så var det naturligtvis för att man uppfattade det som viktigt att låta uppföra detta kartusiankloster. Munkarna bidrog ju också genom sina böner och sin askes till att Guds nåd flödade över landet. Även en cyniker kunde kanske spegla sig i glansen från den asketiska orden – det vill säga så länge tillräckligt många såg ”nyttan” i brödernas verk.

Många av rikets kloster var beroende av människors välvilja, i synnerhet tiggarordnarnas konvent och givetvis nyupprättade ordensgemenskaper. Naturligtvis var det också ur rekryteringssynpunkt angeläget att klostren hade ett gott anseende bland befolkningen. Det tycks också som om i synnerhet landsortens människor (95% av invånarantalet) fortfarande på medeltida vis uppfattade det som i hög grad väsentligt att ”Guds tidegärd vidmakthölls” i landet, för att citera bönderna vid riksdagen i Västerås 1527.

Klostren vid 1500-talets början

Vid tiden för Gustav Vasas trontillträde år 1523 fanns i det dåtida riket (som inkluderade Finland men inte Skåne eller Halland) drygt femtio kloster med tillsammans mer än tusen medlemmar, eller i snitt cirka tjugo personer per kloster; därtill skall läggas ett rätt stort antal lekmannamedarbetare av skilda slag (varav många avlagt kyskhets- och lydnadslöften och bar dräkt). Cistercienserna hade i sina tretton kloster drygt 200 munkar och nunnor, birgittinerna, med sina båda dubbelkloster, hade runt 150, dominikanerna knappt 200, franciskanerna närmare 300, de övriga mindre ordnarna (kartusianer, karmeliter, antoniter, johanniter och helgeandsbröder) cirka 150 medlemmar tillsammans. Den övervägande delen av det totala antalet klosterinvånare var män, i runda tal fanns det omkring 700 manliga ordensmedlemmar.

De angivna siffrorna är naturligtvis osäkra, det tycks som om en hel del kloster haft lediga platser. I Nydalas fall berodde det som bekant på att kung Kristian på vägen till Danmark, efter Stockholms blodbad, lät döda abboten Arvid och sex kormunkar. Alvastra kloster lät dock överföra en del munkar till Nydala, så att klosterlivet kunde fortsätta, något som tyder på att Alvastra hade relativt gott om munkar. Nådendal hade väl inte riktigt hämtat sig från den pestepidemi som år 1509 ryckte bort inte mindre än trettiosex ordensmedlemmar. Munkarna i Julita hade problem med abboten, vilket väl knappast gynnade klosterlivet. Franciskanerna (och i viss mån dominikanerna) hade interna spänningar – som delvis hörde samman med den nordiska unionsupplösningen och delvis med reformrörelser inom ordnarna. Huvudintrycket blir dock att klostren och konventen hade tillräckligt mycket folk för att respektive ordens uppgifter skulle kunna utföras. Biskop Hans Brask ordinerade under en fyraårsperiod före landsflykten tretton franciskaner, nio dominikaner och fem cistercienser (samt ytterligare någon ordensman med okänd hemvist). Andra ordensmän kan ha vigts utomlands efter avslutade studier eller av annan biskop i landet. Vi vet också att kvinnoklostren i Gudhem och Riseberga hade tillväxt i början av seklet, birgittinerna tycks inte heller ha haft svårt att fylla lediga platser. Allt detta tyder inte på någon dramatisk nedgång i klosterkallelser, men innebär dock en minskning jämfört med situationen något århundrade tidigare. Inte minst tiggarordnarna hade vid tiden för klosterupplösningen många högutbildade medlemmar (för priorer och lektorer krävdes doktorsexamen).

Men siffror och statistik säger inte så mycket om det andliga tillståndet i respektive orden. Inte minst cisterciensorden har av många äldre forskare nästan enstämmigt dömts ut på grund av ordens Mrönande” tillvaro (epitetet avslöjar väl främst dessa forskares egna åsikter om det monastiska livet som just något ”onyttigt”). Modern forskning visar på något annat. Den främste experten på cistercienserna i Skandinavien, Brian Patrick McGuire, betonar i The Cistercians in Denmark: Their attitudes, roles and functions in medieval society (1982), sid. 252 ff, ”Den populära föreställningen om ett monastiskt förfall under 1400-talet, som nästan oundvikligen ledde till det protestantiska avståndstagandet från monastiskt liv, stämmer inte med det intryck som det bevarade källmaterialet ger. Om det inte hade varit någon reformation i Danmark, är det möjligt att tänka sig en

cisterciensisk kontinuitet (…) för det tycks ha varit en sund orden på 1530-talet när reformationen kom.” Tiggarmunkarna befann sig uppenbarligen inte heller i den djupa andliga kris som ibland påståtts. Enstaka rötägg fanns naturligtvis – som till exempel franciskanbrodern Johannes som reste runt på kombinerade prediko- och stöldresor. Men kyrkoledningen reagerade beslutsamt mot sådana enstaka undantag. Inte heller de svenska reformatorerna lyfter fram anstötliga moraliska tillkortakommanden när de angriper klostrens invånare – det är det ”onyttiga i själva livsformen i kombinationen med katolska ”villoläror” som står i centrum för kritiken.

Något nytt tycks däremot ha inträffat inom den trendmedvetna stadsbefolkningen. Den feodala samhällsstrukturen vittrade sönder, och de nya nationalstaterna och den begynnande borgerliga livssynen krävde en annan ideologi än vad det gamla statiska och kollektivistiska landsbygdssamhället var mäktigt att prestera. Förenklat uttryckt eftersöktes en individens, kapitalets, räntans, nationalismens och stadslivets ideologi av dugliga unga män vid denna tid. I första hand drabbades därvid tiggarmunkarna, som hade sina hus i städerna, av kritiken. Dessa provocerade städernas affärsidkare genom sin kritik av ocker och räntor, de förkunnade i värsta fall oacceptabla jämlikhetsideal och de utmärkte sig på gator och torg genom sina avvikande kläder. Olaus Petri framhåller i Om klosterleverne- och det är intressant – att ”man måste ju bekänna att klosterfolk varder av många bespottade och begabbade för deras kläders skull”.

Katoliker kritiserar

Men denna nya attityd hos delar av stadsbefolkningen skall inte ses som ett renodlat protestantiskt fenomen. Det nya sättet att se på nyttan hade många förespråkare också på katolsk mark. Kritik mot det kontemplativa livet som något otidsenligt var vanligt förekommande – till detta bidrog det faktum att de monastiska ordnarna för sin existens var beroende av omfattande godsinnehav. Inte sällan upplevdes de kontemplativa ordensmedlemmarna som feodala herrar och fruar (fortfarande kan vissa ordensmän tituleras dom(inus) dvs ”herre”, den titeln var en klassmarkering i en feodal kontext). Den inflytelserike Erasmus av Rotterdams sarkastiska angrepp på ordenslivet är välkänt och påverkade generationer av europeiska humanister. I Dårskapens lov skriver han till exempel om ordensfolket: ”De flesta av dem förlitar sig så mycket på sina ceremonier och sina små mänskliga traditioner, att de antar att himmelen allena knappast är en gåva nog stor för att belöna sådana meriter som deras.” Ett skandinaviskt uttryck för ett liknande synsätt finns i ett senmedeltida dokument som påträffats i Lunds domkyrka och som återges av Anders Piltz i Mellan ängel och best: Människans värdighet och gåta i europeisk tradition (1991), sid. 220: ”Ni svarta munkar, ni gitter inte göra någonting. Ni är ett pack, ni skall stryka med i pesten.”

De gamla ordnarnas vikande popularitet bland 1500-talets radikaler innebar för övrigt en försämring av kvinnors möjligheter att göra karriär. De kvinnliga klostren var ju (oavsett ordenstillhörighet) kontemplativa och med – i vart fall i princip – strikt klausur, även om flera av dem tog emot flickor för skolutbildning (i fallet Sko cistercienskloster utanför Uppsala, förekom flickundervisning ännu mot slutet av 1560-talet; i ett kungligt brev 1566 befalls nunnorna att lära flickorna ”läsa, skriva, sömna och allt annat mer, som till ungdomens uppfostran behöves”). När nyttan i detta liv inte längre betonades lika starkt som tidigare, och klostren rent av sekulariserades, avskaffades därmed den viktigaste kvinnliga alternativa livsformen.

När det stora flertalet svenska kloster stängs under 1530-talet kan detta alltså inte entydigt och uteslutande ses som ett uttryck för lutherdomens seger i landet. Från England vet vi hur kardinal Wolsey, vid ungefär samma tid, hårdhänt beslagtog klosteregendomar i stor skala för att fa medel till olika nygrundade college vid universitetet i Oxford – en klart ”nyttigare” verksamhet, enligt kardinalen. De humanistiskt påverkade katolska kyrkoledarna kan i vissa fall ha delat sådana nyttosynpunkter. Gustav Vasa skriver 1530 till Sven Jacobi, den katolske biskopen av Skara, och menar att denne gärna tillsammans med ”lagmannen och andra goda män” kan försöka stänga tiggarordnarnas hus i stiftsstaden. Biskopen far dock agera endast om det går ”utan mycket rop att klostret lades platt öde”.

Fyra modeller för klosternedläggningar

Klosteravvecklingen tillgick i huvudsak efter fyra olika modeller a) fördrivning med hjälp av våld, b) förhindrande av matleveranser, c) inkvartering av soldater i klostret, d) förbud mot nyrekrytering.

Franciskanerna i Raumo i Finland tycks ha fördrivits med våld. Dominikanerna i Stockholm svältes helt sonika ut. Olaus Petri kan efter egenhändigt utförd inspektion rapportera att bröderna nästan helt saknade matvaror. Flertalet av de gamla cisterciensklostren fick befallning om att hysa knektar, om befälet hade fatt lämpliga instruktioner torde det inte ha varit svårt att fa den monastiska verksamheten att upphöra. De kloster (birgittinerna i Vadstena och Nådendal och de kvinnliga cistercienserna i Sko och Vreta) som, alla trakasserier till trots, övervintrade under 1540- och 1550-talen pålades förbud mot att anta några nya noviser och lämnades således att självdö.

I den danska Utdrivningskrönikan som skrevs år 1534 visar huvudförfattaren, franciskanen broder Jacob, på samma handlingsmönster i Danmark. Denne Jacob var vid klosterstängningen knuten till ordenshuset i Malmö, och blev senare från Tyskland ansvarig för den krossade nordiska franciskanprovinsen, innan han begav sig till Mexiko som missionär bland indianbefolkningen. Om broder Jacob se Jörgen Nybo Rasmussens utmärkta arbete Broder Jacob den Danske: Kong Christian IL-s yngre bror (Odense, 1986); en skönlitterär roman om honom har skrivits av Henrik Stangerup, Broder Jacob (Atlantis, 1992).

I Viborg trakasserades och misshandlades bröderna å det grövsta av i klostret stationerade knektar, som tillika raskt såg till att matförrådet sinade. I Halmstad fick franciskanerna stanna så länge livsmedlen räckte, men de fick inte fylla på förrådet. I Ystad trängde en av agitatorer ledd folkmassa in i konventet. Krönikören broder Erasmus Olsen berättar:

”Och det var en broder vid namn Sören Jakobsen; i nedgången från dormitoriet kastade de honom flera gånger våldsamt i golvet och trampade på honom med fötterna, och i korsgången knuffade de honom på det mest omänskliga mot väggarna och släpade honom i armarna längst gången som om han varit ett föraktligt kadaver, likaså sparkade nämnda borgare flera, ja nästan alla de andra bröderna och kastade dem i golvet.”

Broder Sören Jacobsen avled av skadorna, något senare också bröderna Thomas och Kristoffer. Utdrivningskrönikan betonar att det i Ystad också fanns ett katolskt parti, under ledning av den ene av de två borgmästarna, som försökte skydda bröderna. Befolkningen var alltså kluven i sin inställning till klostret. Liknande scener som den här citerade utspelade sig med största sannolikhet på många platser. Kurt Johannesson betonar i Gotisk renässans (1982), sid. 77, att dåtida katolska påståenden om att reformationen i sitt begynnelseskede var beroende av legoknektarnas våld tycks ha fog för sig. Men kanhända förvränger vi verkligheten om vi betraktar huliganernas eller knektarnas aktiviteter som uttryck för konfessionellt nit. Den svensk-danske karmelitbrodern Paul Helgesen framhöll att många av dem som deltog i angreppen mot klostren var giriga stadsbor och inte alls några övertygade protestanter – om detta se vidare min artikel ”En karmelits svar till Gustav Vasa’, Signum (1993:6).

Det moderna projektet

Det så kallade moderna projektet inleds under 1500talet, till detta nya projekt hörde ett aktivt liv i världen, eller snarare för humanisterna ett vita mixta, tider i studerkammaren som varvades med yttre engagement. Det är symptomatiskt att de många nya kongregationerna inom den katolska kyrkan som såg dagens ljus under 1500-, 1600- och 1700-talen var utåtriktade. Jesuiterna, oratorianerna, lazaristerna, barnabiterna, redemptoristerna och de Engelska damerna etc. var alla aktiva (eller önskade i vart fall, som i Mary Wards skapelse De Engelska damerna, vara det). Dessa kongregationer hade ofta ingen egentlig ordensdräkt, inga eller fa gemensamma bönetider, byggde inte några traditionella kloster, de predikade, undervisade, gav politiska råd, tog sig an utslagna, gav sig i tusental ut i missionen, engagerade sig i fattig- och sjukvård- kort sagt visade sig samhällsnyttiga.

Kartusianer, birgittiner, cistercienser eller benediktiner var inte speciellt aktiva i denna nya mening. Ändå hade rikets ledning för inte särskilt länge sedan stött de gamla kontemplativa ordnarna. Riksens råd hade, som vi sett, på allt sätt strävat efter att njuta fördelarna av att fa ett kartusiankloster i landet: det skulle vara riket till gagn att få bröder från just denna kontemplativa eremitorden som genom bön och askes kunde vara av största nytta för Sverige. På samma sätt regnade överhetens välvilja över cistercienserna i Varnhem och birgittinerna i Vadstena – för att nu endast nämna två viktiga kloster.

Kan man inte i den svenska klosterkulturens uppgång och fall också se ett tecken på den mentalitetsförändring från betonandet av andlig nytta som det primära, till hävdandet av praktisk nytta som det viktigaste, som ägde rum i Europa under 1500-talet?

Den klosterreduktion, som inleddes under 1500talet och som på sätt och vis avslutades under franska revolutionen, far alltså inte ses enbart som ett utslag av antikatolicism eller antiklerikalism. Det var inte

enbart makthungriga regenter som önskade begränsa klosterväsendet, åtskilliga katolska biskopar och kyrkoledare delade uppfattningen om ordenslivet som något förlegat. Påvestolens agerande under slutet av 1700-talet, i synnerhet under Clemens XIV:s pontifikat, när jesuitorden genom en breve upplöstes, är belysande för dåtida attityder (nu kunde inte ens en aktiv orden längre gå säker). Den nationella nyttan krävde att ordenslivet kontrollerades och reglerades av statsmakten, vidare var det en utbredd åsikt att det för samhället var av yttersta vikt att fa så många produktiva medlemmar som möjligt – i detta nyttotänkande inkluderades också barnafödandet. Många biskopar och ledande kyrkomän menade likaså att de knappa resurserna i första hand borde kanaliseras mot församlingsverksamheten (där under 1700-talet stora och dyrbara satsningar gjordes på folkbildning och förebyggande hälsovård). Klostrens rikedomar var en nagel i ögat också på en del lojala katoliker.

Av de kontemplativa ordnar som vid 1400-talets slut hade haft tusentals kloster över hela Europa återstod vid 1800-talets början endast en handfull kloster som lyckats övervintra (utan att kompromissa med regeln och ta på sig olika nyttigheter). Det var först romantikens uppskattning av det meditativa och mystiska, som på kort tid åter lyckades blåsa liv i det gamla medeltida klosterväsendet.

Referenser

Artikeln bygger på ett avsnitt i en längre uppsats av undertecknad om reformationsperioden, ”Förlorarnas historia”, som har publicerats i Lychnos (1994). Den som är intresserad av vidare källhänvisningar ombeds ta del av Lychnosartikeln.