När faller den kinesiska muren?

Påvens besök i Filippinerna har betydelse för vad som kan bli en ny öppning iförhållandet mellan Vatikanen och katolikerna i Kina och Vietnam. Trots demonstrationer och diplomatiska förvecklingar har det på senaste tiden förekommit en rad händelser som tyder på att problemen med den kinesiska patriotiska kyrkan kan stå inför en lösning.

Till firandet av katolska kyrkans tionde internationella ungdomsdag i Filippinernas huvudstad Manila den 14 och 15 januari kom en delegation från den patriotiska kinesiska kyrkan. Det var ett epokgörande möte mellan världskyrkan och den katolska kyrkan i Kina, som under de senaste fyrtio åren har haft ytterst fa kontakter med den katolska kyrkan i resten av världen och lidit svårt av inre splittringar.

Vatikanen och Kina de senaste åren

Kinas katoliker är splittrade i två kyrkor, även om det finns uppmuntrande tecken på att klyftan håller på att överbryggas. Bakgrunden är i korthet följande. Efter revolutionen avbröt Kina 1951 de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen och skapade 1958 ”Kinesiska katolska patriotiska föreningen” utan band till Vatikanen. De katoliker som inte anslöt sig till denna förening har sedan dess behandlats som subversiva och kallas i allmänhet ”underjordis

Kinas ofta upprepade krav för att återuppta de diplomatiska förbindelserna, och alltså upphöra med förföljelserna mot de ”underjordiska” katolikerna, är att Vatikanen bryter förbindelserna med Taiwan, sista resten av det förkommunistiska Kina, och upphör att ”blanda sig i landets inre angelägenheter”. Trots att dessa krav upprepats ofta också på sista tiden tycks muren mellan den patriotiska och den underjordiska kyrkan i Kina vara på väg att vittra sönder. Några viktiga steg på denna väg kan kort sammanfattas på följande vis.

Ett viktigt steg utgjordes av kardinal Roger Etchegarays besök i Kina i september 1993. På hösten samma år kom Deng Xiaopings dotter till Vatikanen ”för att besöka Sixtinska kapellet”. 1994 infördes en ny mässordning på kinesiska i enlighet med liturgireformen efter Andra vatikankonciliet. 1994 kom en grupp patriotiska präster som gäststudenter vid katolska universitet i Belgien, och man hade rentav planerat en koncelebration mellan dessa präster och påven Johannes Paulus II i samband med påvens senare inställda besök i Belgien i maj 1994. Så sent som i november 1994 träffade ledaren för den katolska patriotiska föreningen påven tillsammans med de övriga deltagarna i det interreligiösa studiemötet i Vatikanen. Tillsammans visar dessa i sig små händelser att det förekommer ganska intensiva kontakter mellan den patriotiska kyrkan och Vatikanen.

En nyckelperson i Vatikanens kontakter med bägge de kinesiska kyrkorna är den patriotiske biskopen av Shanghai jesuiten Aloysius Jin Luxian, som fängslades 1955 tillsammans med sin biskop Ignatius

Gong Pingmei, utnämnd till kardinal 1979. Jin tillbringade arton år i fängelse och nio i förvisning tills han 1982 sändes till Shanghai, där han 1985 utnämndes till biskop av den patriotiska föreningen. Han har skapat ett omfattande nät av internationella kontakter, och flera av medlemmarna i delegationen i Manila kom från hans stift.

Kinas ofta upprepade krav är inte omöjliga att uppfylla om bägge parter verkligen vill lösa problemet. Vad beträffar Taiwan har Vatikanen visat sin goda vilja genom att under de senaste tio åren inte utnämna någon ny nuntius i landet utan nöjt sig med en enkel charge-daffaires, som ju samtidigt är nödvändig av rent inomkyrkliga skäl eftersom det finns många katoliker i Taiwan. Kinas andra krav, att Vatikanen inte skall blanda sig i landets inre angelägenheter, handlar om vem som skall utnämna katolska biskopar. Det vore inte omöjligt att finna en pragmatisk lösning som man nyligen har gjort i Vietnam, där Vatikanen har accepterat att regeringen kan lägga in veto mot valet av biskopskandidater. Med god vilja skulle alltså Kina och Vatikanen kunna komma överens, och det finns uppgifter om att några patriotiska biskopar har översatt olika exempel på konkordat för regeringen i Peking.

En patriotisk delegation i Manila

Den delegation som kom till Manila bestod av 24 präster, nunnor och lekmän. Att deras besök inte var fritt från politiska undertoner stod klart för alla redan vid ankomsten. Delegationen ansåg sig nämligen ”djupt förolämpad” av att Taiwans flagga var med bland övriga vid en mässa som firades av kardinal Sin den 10 januari under det ”Ungdomsforum” med 350 deltagare, som förberedde själva ungdomsdagen. Dagen därpå hölls ett annat möte för kinesisktalande katoliker inom ramen för samma ’Ungdomsforum”, och den fastlandskinesiska delegationen vägrade då infinna sig. Den 12 januari ägde dock ett möte rum, som med rätta kan kallas historiskt. Den dagen firade nämligen de kinesisktalande katolikerna en mässa, under vilken de patriotiska kineserna kysste de taiwanesiska biskoparnas biskopsringar. En sådan symbolhandling gör naturligtvis att varje beskrivning av de kinesiska katolikernas situation hädanefter kommer att se annorlunda ut.

Men kunde präster från en kyrka som valt att skiljas från Vatikanen koncelebrera med påven i mässan den 15 januari, som utgjorde ungdomsdagens höjdpunkt? Vatikanen löste elegant frågan genom att å ena sidan förklara att det var den lokale biskopens uppgift att bestämma vem som fick koncelebrera, och å andra sidan officiellt säga att man inte visste om det bland de 400 koncelebranterna fanns någon patriotisk präst från Kina. Före mässan hade det talats om att de kinesiska prästerna skulle svära en trohetsed, en så kallad ”professio fidei” (Professio fidei et iusiurandum fidelitatis in sucipiendo officio nomine ecclesiae excercendo, text i AAS 1989, 104). Koncelebranterna lär dock inte ha kontrollerats enskilt, och troligen kom denna ed därför aldrig till användning. Missionsnyhetsbyrån Asia News visste berätta att fyra patriotiska präster hade deltagit i koncelebrationen. In i det sista fortsatte dock flaggproblemen. Mot slutet av mässan den 15 januari bars de deltagande ländernas flaggor fram till påven, och bland dessa fanns även Taiwans flagga. Följden blev att en stor del av de kinesiska delegaterna lämnade mässan. Det uppgav åtminstone de själva dagen därpå, men eftersom mässan besöktes av omkring fyra miljoner personer var det ingen som märkte det.

Dagen därpå offentliggjorde den patriotiska delegationen ett uttalande som tog fasta på dessa politiska problem: ”Organisatörerna av den internationella ungdomsdagen har, genom att oupphörligen bryta sina löften, avsiktligt skapat en situation med två Kina, och på så sätt har de sårat de kinesiska katolikernas känslor… Förhållandet mellan Kina och Vatikanen kan inte normaliseras, om inte Vatikanen avbryter sina så kallade diplomatiska förbindelser med Taiwan och erkänner att folkrepublikens regering är det kinesiska folkets enda lagliga företrädare och vidare avstår från framtida inblandning i Kinas inre angelägenheter, inklusive de religiösa.” Ledaren för den patriotiska föreningen, Liu Bainian, som var med i Manila, förklarade: ”Vi ville knyta kontakter med Vatikanen under påvens besök. Episoden med flaggorna är ett sabotage från Vatikanens sida, som får ta på sig hela ansvaret.” Det skall tillfogas att den kinesiska pressen helt har ignorerat ungdomsdagen i Manila. Det är svårt att i delegationens uttalanden inte höra Pekings röst snarare än de enskilda katolikerna som var med i den fastlandskinesiska delegationen.

Radiobudskap till Kinas katoliker

Trots glädjen över mötet med de patriotiska katolikerna glömde inte påven bort den underjordiska kyrkan. Den 14 januari sände han ett radiobudskap till alla katoliker i Kina över Radio Veritas, den filippinska katolska radiostation som i samband med påvens besök firade sitt 25-årsjubileum. ”Kära bröder och systrar i kyrkan i Kina”, sade påven, ”jag är väl medveten om de svårigheter under vilka ni är kallade att vittna om er tro på Kristus.” Påven betonade särskilt vikten av försoning i den kristna gemenskapen, och gjorde sedan ett kompromisslöst uttalande om

kans enhet: ”Enheten är inte resultatet av människors politik eller dolda och mystiska avsikter. Den springer ur hjärtats omvändelse och av att man uppriktigt tar till sig de oföränderliga regler som Kristus har fastlagt för sin kyrka. Särskilt viktig är principen att alla kyrkans delar skall leva i effektiv gemenskap med kyrkans synliga fundament Petrus, klippan. En katolik, som vill förbli och erkännas som sådan, kan inte förkasta principen om gemenskap med Petrus efterträdare.” Till sist vädjade påven åter om försoning mellan de bägge kyrkorna: ”Jag uppmanar er alla uppriktigt att söka vägar till gemenskap och försoning med hjälp av ljus och inspiration från sanningen själv, Jesus Kristus.”

Innebörden av vad som hänt

Trots det spektakulära i den patriotiska delegationens ankomst till Manila under påvens besök, medför det inga påtagliga följder. Kinas krav för att återuppta förbindelserna med Vatikanen är samma som tidigare. Ändå kan man tolka händelsen som ett uttryck för god vilja och ett tecken på en attitydförändring, intressant i en tid när Deng ligger för döden och Kina står inför stora förändringar. Kinas intresse av att göra något åt sitt dåliga rykte beträffande de mänskliga rättigheterna spelar säkert in. Det var inte överraskande att Kina inte kunde ändra ståndpunkt i en viktig utrikespolitisk fråga i ett så känsligt ögonblick- bekräftat av Kinas ambassadör i Manila Deng Xiagon efter ungdomsdagen: ”Vår position har inte förändrats. Vatikanen måste erkänna regeringen i Peking som det kinesiska folkets enda regering” – men det utesluter inte att förändringar kan komma

på sikt. Man skall inte heller glömma bort att påvens besök i Filippinerna har betydelse för vad som kan bli en ny öppning i förhållandet mellan Vatikanen och katolikerna i Kina och Vietnam. Genom utrikesministern Roberto Romulo erbjöd sig nämligen Filippinerna att medla mellan Vatikanen och de bägge asiatiska länderna. Erbjudandet är intressant, eftersom Filippinerna har ett gott förhållande inte bara till V atikanen utan också till Kina och Vietnam. Ärkebiskopen av 2Xlanila kardinal Jaime Sin tog tacksamt emot detta erbjudande.

Man måste komma ihåg, att just vad gäller mänskliga rättigheter i allmänhet och religionsfrihet i synnerhet är den kinesiska regimen känd för att sända motsägelsefulla signaler på ett systematiskt sätt. Dessa signalers verkliga innebörd känner endast regeringen i Peking. Det är alltså klokt att inte göra sig några illusioner om snabba genombrott i förhållandet mellan Kina och Vatikanen. Trots detta kan man kalla den patriotiska delegationens deltagande i ungdomsdagen i Manila en historisk händelse. Flera faktorer avgör hur frågan kommer att utvecklas: viktigast kanske å ena sidan de indirekta kontakterna mellan Rom och Peking och å den andra Kinas politiska framtid. Vatikanen, å sin sida, kommer säkert att anstränga sig framförallt för att övertala Peking att släppa de många underjordiska präster och biskopar som fängslats i vissa fall så sent som förra året.