Om helgon och reliker

Helgon och helgondyrkan kan tyckas vara ett mycket speciellt ämne i en sekulariserad värld. Också för många katoliker intar helgonkulten inte längre någon självklar plats som ansluter sig till tron på ”de heligas gemenskap”. Detta trots att ovanligt många kanonisationer skett under senare tid. Det vore alltför enkelt att här enbart se ett avtagande av kristet engagemang. Ämnet ”helgonkult” rymmer ytterst komplexa frågor som har samband med den moderna tidens rationalitet där både guds- och världsföreställningarna pä ett väsentligt sätt har förändrats och fjärmar sig från tidigare föreställningar.

Man kan därför förvånas över att ett vetenskapligt verk om helgon och reliker. Heilige and Reliquien, nyligen publicerats och att denna publikation utan tvekan är ett standardverk på grund av dess breda perspektiv och noggranna textbelägg från olika länder och tidsepoker. Arnold Angenendr. professor i kyrkohistoria vid universitetet i dunster. har författat boken som bygger på egna forskningar och assistans av ett doktorandkollokvium vilket han redogör för i en efterskrift. Litteraturförteckningen vittnar om en stor förtrogenhet med filosofiska, sociologiska, etnologiska, religionshistoriska och litterära verk utöver teologiska och historiska undersökningar. Författaren har en god blick för mänskliga erfarenheter. Bokens underrubrik Die Geschichte ihres Kultes vom fruben Christentum bis Gegenwart, ”Historien om deras (helgonens) kult från tidig kristendom till våra dagar”, ger en antydan om bokens bredd.

Bokens 27 kapitel kan delas upp i två delar. I den första delen skisseras med utgångspunkt från Nya testamentet de mångfaldiga former och tankar i vilka helgonkulten kom till uttryck hos kristna fram till senmedeltiden. En lång rad aspekter behandlas på ett överskådligt sätt. Mest intressant är författarens framställning av uppfattningen om helgonens corpus incorruptum (dvs. att deras kropp inte förruttnade) vilket innebar att helgonet i fråga var realt närvarande i graven. Detta var den förhärskande uppfattningen alltifrån martyrernas tid intill medeltiden. Kring denna tanke kretsar hela helgonkulten med bland annat pilgrimsfärder och relikkult. Många andra medeltida fenomen är knutna till denna uppfattning om ”närvaro”, exempelvis också föreställningen om Petri närvaro i det romerska sätet och i dess ställföreträdare. Före medeltiden ansågs exempelvis relikdelning vara helgerån. I och med medeltiden växer det religiösa behovet av helgonreliker (i synnerhet från 1200-talet) och därmed frestelsen till abstrusa reliksamlingar och förfalskningar.

I bokens andra del framställs olika perioder av utvecklingen efter reformationen med Luthers kritik av helgonkulten och den katolska förnyelsen, romantikens och ultramontanismens helgondyrkan, den sekulariserade hjältedyrkan som surrogat i totalitära ideologier och katolsk och evangelisk dogmatik och praxis idag.

Särskilt intressant är att den avgörande brytningen i helgonkulten inte sker i och med reformationen utan vid den moderna upplysningstidens genombrott. Nu är den döde verkligen död såsom Ange~ nendt påpekar (s. 261 f.) medan till och med tidigare naturvetenskap antog att det fanns en minskad, vis vegetativa, ”livskraft” i den döde. Därmed saknades emellertid så att säga en kropp på jorden för helgonkulten (s. 334) och då förlorade i synnerhet relikkulten sitt teologiska motiv och avmytologiserades sålunda. Angenendt talar om en ”Entzauberung”.

Redan under medeltiden hade skolastiken påbörjat en omorientering av helgonkulten från eskatologiska till mera etiska föreställningar, från bekräftelsen genom underverk till den påvliga juridiska kanonisationen. Under senmedeltiden fortsatte denna omorientering. Helgongraven spelar inte längre någon avgörande roll för kulten. Ett personligt ”val” kan träda i dess ställe, exempelvis ett ”skyddshelgon” som väljs oberoende av gravplats. Men dessa teologiska omonenteringar hade under medeltiden knappast återverkningar i den folkliga kulten. Först i och med upplysningens genombrott visar sig ett fenomen som intill våra dagar är betydelsefullt och som Angenendt framhäver: skiljelinjen mellan ”folkreligiositet” och ”upplyst” (eller ”elitens”) religiositet.

I ett ytterst intressant kapitel, ”Ett exempel på en historisk hermeneutik” (s. 331-347), behandlar författaren frågan: Hur kan vi idag tolka och förstå något som har blivit så främmande för en sekulariserad värld? Han pekar inte bara på skillnaderna i vår världsuppfattning utan framhåller att vi alltmera håller på att upptäcka också upplysningstidens Mialektik” och begränsade synvinkel. Det är idag inte teologin utan snarare etnologin och religionshistorien som visar oss att det finns aspekter och dimensioner i den mänskliga kulturen som ett upplyst tänkesätt avvisar som ”magiska” eller obefintliga. De fortlever emellertid i gamla ”stamkulturer” och ”förrationellå’ och traditionella samhällen. Angenendt påpekar att denna värld visar sig vara logisk och att dessa arkaiska kulturer ofta erbjuder bättre lösningar på många mänskliga problem än vi förmår förmedla i vår upplysta kultur (s. 345). Författaren anmärker: ”Först när vi öppnar oss för dessa religions- och idehistoriska perspektiv kan vi på ett rimligt sätt också tala om den förmoderna helgon- och relikkulten” (s. 347).

Katolsk teologi har under senare tid knappast reflekterat över varför troende i helgonen (kanoniserade eller ej kanoniserade) inte enbart kan se ett föredöme utan också kan stå i en verklig communio med enskilda avlidna så att ”förbön” och ”åkallan” blir möjlig. I grund och botten handlar det om problemet hur en ömsesidig kommunikation mellan trons värld och verklig (även historiskt-kritiskt utforskad) historia är möjlig.

I ett slutkapitel sammanfattar Angenendt på fem sidor och utifrån sin religionshistoriska infallsvinkel den mångfasetterade bilden av det kristna helgonet.