Om konsten att skynda långsamt

Det sägs ibland att ingenting längre är som förr. Visst kan sådana påståenden, om man är på det humöret, alltid bestridas – Nil novi sub sole! – och ändå räcker det att gå några decennier tillbaka för att konstatera hur landskapet är uppbrutet, ibland intill oigenkännlighet. Så är fallet inom den speciella värld som brukar kallas ”kristenheten”. Än mer i det vidare andliga landskapet utanför.

Där Gud för inte länge sedan var persona non grata, läses idag Teresa av Avila och Mäster Eckhart, för att inte säga ökenfäder och kyrkofäder, med den nyfrälstes iver. Det är så att man undrar vad en i sin tid och i vårt land så missförstådd, eller snarare oförstådd, man som Dag Hammarskjöld skulle sagt inför det som nu är å färde.

I ett läge som detta är det uppenbart att behovet av vägledning blir allt mer akut. Med tilltagande

pluralism bildas ju även ”näringsrik gyttja för andliga sumpväxter”, som en klok biskop någon gång

uttryckt saken.

Nej, det krävs ingen profet för att förutspå att vi framöver lär få se hur allsköns rörelser, mer eller mindre sekteristiska i anspråk och framtoning, vinner andelar i kampen om själarna. I förvirrade tider ter sig genvägarna särskilt lockande. Att fa den svårtydda kartan utbytt mot en enklare bjuder den vilsne en efterlängtad frälsning från oro: svaren är givna, världen förklarad och gränserna uppdragna.

Kanske är det just brådskan som kommit att bli gemensam nämnare i mycken nutida andlighet, inomkyrklig såväl som annan. Minns William av Baskervilles svar på frågan, ”Vad skrämmer dig mest med renheten?” Vilande på hanen replikerar han blixtsnabbt: ”Brådskan.” På kornet. Möjligen tjänar det som delförklaring till många av de tendenser som frodas på andlighetens fält i en tid när livsmottot alltmer sammanpressas i två förförande ord: Allt genast! Brådskan äger inte tålamod att invänta vare sig Gud eller människor. Den vill åstadkomma det på egen hand. När inte ens heligheten tillåts vara Guds affär, något som endast kan ske inifrån och mycket långsamt, men blir människans angelägenhet, att genomdrivas tvärt och till varje pris, förvandlas lätt den tänkte vägledaren till övervakare.

Frågornas fråga i det uppbrutna landskapet står nu fram i tydlig dager: Var finna vägledning? En sådan som kan tolka tiden utan att sky den. Var finna vägvisarna? De som kan ge hjälp till besinning och något mindre anspänning i sökandet efter verklighet. Var söka lärare? Sådana som talar livet, inte bara om livet, men inte heller underlåter sig att reflektera över detsamma.

Vägvisare

Så pingstvän jag är har jag börjat misstänka att det möjligen är här som den katolska kyrkan skulle kunna spela en än mer väsentlig roll i det som nu sker. När vi sent omsider börjar upptäcka vår brist på historia kan det vara tid för den kyrka som rymmer mest historia att göra sin röst hörd. När den allmänna mentaliteten karaktäriseras av brådska, börjar tiden mogna för den kyrka vars stora vägvisare ägt livshållningen: ”Glöm alla genvägar!” När det i den allmänna förvirringen blir trend att framställa mognad som en stigande process, kan ett hälsosamt och för överlevnaden omistligt bidrag, behöva ges från den andliga tradition som vårdat sig om helt andra metaforer för växt: vetekornets lag, själens dunkla natt, genom intet till allt.

Min kyrka är och förblir min, trots smärta och kvidande över hennes tillstånd under stundom. Och just därför bekänner jag gärna: inom den katolska traditionen (är vi förresten inte alla katoliker från 1500-talet och bakåt?) har jag funnit några av de vägvisare som blivit mig till sällsam hugsvalelse på min egen andliga väg. Mitt möte med denna kyrka har varit just med dess människor mer än med själva institutionen. Med dess goda vägvisare. Mot den bakgrunden bör mitt vittnesbörd uppfattas. Plötsligt och oväntat har de korsat min väg, eller jag deras, gestalter från såväl forntid som nutid, och efter att något litet ha blivit insläppt i deras livs rymder, har jag, ibland alldeles matt av mötet, återvänt med ny och hetare lust för det Heliga! Kort sagt: sådana människomöten har lärt mig oändligt mycket mer om vägen man vandrar med Gud, än otaliga kurser och konferensprogram.

En av grävandets insikter är att man kan vara kvar där man är. Bara man gräver djupt nog. Till ytans synvillor hör tron att gräset skulle vara grönare på andra sidan. För egen del är det när jag med stigande upphetsning grävt långt djupare än till 1907 eller däromkring, som jag funnit ett rotsystem, vitt förgrenat, berikande och fyllt av inte så få korrektiv, som jag mött en kristendom lika förfärande som ljuvlig. En kristendom som hjälpt mig att stanna kvar där jag är, men framför allt uppfordrat mig att inte släppa greppet om hackan och spaden.

Den klassiska andliga traditionen är framför allt de stora vägvisarnas historia. Dessa som själva gick vägen, inte bara studerade den; man gav sig hän, förundrades och förvandlades. Är det inte dem – och de som vandrar i deras efterföljd – vår tid, dess sökare och kristenhet, mer än någonsin behöver nu när inga kartor längre stämmer? En kyrka trogen sina stora vägvisare, dessa som var lika passionerat hängivna trons centrum som de var måttligt intresserade av dess periferi, skulle kunna fa vara med och bryta bröd åt mången hungrig.

Dogm och mystik

Låt mig få peka på några områden där denna tradition berikat mitt eget liv, och där jag tror att den skulle kunna ge ett väsentligt bidrag i dagens andliga klimat. Det gäller förhållandet mellan dogm och mystik, synen på kyrkan och till sist den redan antydda föreställningen om andlig framgång.

I det uppbrutna andliga landskapet har det blivit fint med mystik. Förläggare av böcker och arrangörer av kurser garnerar gärna sitt utbud med detta ord. Och bakom en konjak på Operabaren sitter intellektuella och diskuterar Johannes av Korset. Några dogmer vill man dock inte höra talas om. Just detta, att hon är alltför dogmatisk, har ju blivit en av de vanligare invändningarna mot kyrkan i vår tid. Samtidigt som öppenheten för det andliga minst sagt är påtaglig.

För att gå människor till mötes har därför från kristet håll ibland gjorts välmenande försök att ”runda av” dogmerna. Något som dock kan visa sig fatalt.

Problemet kanske inte alls är dogmerna. Det kanske snarare är alla som predikar dessa utan att först ha drabbats av dem i sina liv. Det kan då vara en smula befriande att i mötet med de goda andliga vägvisarna upptäcka hur dogm och mystik på ett självklart sätt hänger samman i deras liv. Att lägga beslag på de stora kristna mystikerna för en dogmlös andlighet låter sig knappast göras. De har ju alltid varit människor som älskat dogmerna (ett närmast hädiskt uttalande i våra dagar!), eftersom de älskat Gud. Dogmerna utgjorde för dem inte för evigt fastlagda scheman för hur man till varje pris måste uttrycka sig när man talar om Gud. De var fönster mot den stora gudsverkligheten, på samma gång som de gav hjälp till avgränsning mot mindre sunda källor.

Då jag för en tid sedan deltog i en dialog med det något pretentiösa temat ”New Age och kristen mystik”, slogs jag på nytt av detta fenomen. Andlighet, javisst! Dogmer, nej tack! Jag saknade – och efterlyste efteråt hos arrangören – goda katoliker i samtalet. Sådana som har en förmåga att möta sökande människor med sänkt gard, just därför att de bär på en andlig erfarenhet djupt förankrad i de kristna dogmernas fascinerande mylla.

Analogt med detta möter jag idag ofta ”Gud, varför inte? Kyrkan, nej, för allt i livet!”. Från periferin råskälls på kyrkan, prästerskapet far finna sig i att tjäna som spottkopp och nåde den som antyder att han är stolt över kyrkan. Nej, som kristen bör man helst, med mössan snällt i handen, be om ursäkt för kyrkan.

Protestantisk kristendom, det gäller i synnerhet frikyrklig, saknar ofta den syn på kyrkan som möter i den katolska traditionen: kyrkan såsom en del av Kristus själv. Att lämna kyrkan är därmed liktydigt med att lämna Kristus, eftersom tanken att man skulle kunna ha en Kristus utan kropp är så befängd att den aldrig ens föresvävar en god katolik.

Protestantismens historia är en av plågsam splittring. Nedgång följs av uppbrott och uppslitande strider, när nya livsfaror vill bryta sin väg. Känns det trögt i den egna kyrkan, går det alltid att byta till en annan. Och den som bytt en gång lär göra det igen. Ombytlighet är ju som bekant beroendeframkallande. I delar av den evangelikala världen finns idag människor som byter kyrka ungefär som man byter skjorta.

Tillhörande ett samfund som gärna betonar ”nytestamentlig församlingssyn”, har jag för egen del i mötet med katoliker överväldigats och tilltalats av den syn på sin kyrka som dessa ofta har. Man kan sucka och våndas och lida över hennes tillstånd. Hon kan bli näst intill en karikatyr av vad hon är tänkt att vara. Ändå förblir man vid henne, i största trohet. Hon är ju dock Kristi kropp! Därför går det an att vara stolt över henne även långt innan hon nått sin fullkomning. Liksom det går an att rikta udden mot hennes svek utan att lämna henne i sticket. Det säger sig självt, att detta blir befriande och uppfordrande, inte minst i en tid när man till leda fatt lyssna till bekännelser i stil med ”ursäkta-men-jag-tillhör-kyrkan.”

Andlig mognad i gemensam fördjupning

Det tredje som bör vara ett väsentligt katolskt bidrag i mötet med dagens andliga sökare gäller den redan antydda synen på inre växt och mognad. Jag slås oupphörligen av hur andlig utveckling i nutida kristen förkunnelse nästan uteslutande framställs som en stigande process. Uppåt, framåt, mera! Kanske är det inte förvånande att det blir så i en kristenhet känslig för statistik och stämningar, bekräftelser och besöksfrekvens. Döendets metaforer, de i Skriften och den heliga historien helt centrala, är märkvärdigt frånvarande. Jag misstänker rentav att mycket av den förvirring som råder bland kristna och sökare i vår tid djupast sett har sin grund i bristen på insikt i den dunkla nattens verk i våra liv. Kanske skulle någon protestant påpeka att det jag ovan berört egentligen inte är specifikt ”katolskt”, men snarare hör till ett gemensamt kristet arv. Just så. Men genom att detta odlats allra tydligast i den katolska traditionen skulle en katolsk kyrka som är sina stora vägvisare trogen kunna stärka en gemensam kristen identitet på vår väg mot ett tusenårsskifte.

Är det inte just på erfarenhetens grund – den klassiskt kristna erfarenheten – som möjligheterna, förmodligen de enda, finns till en djupare ekumenisk dimension i vår svenska kristenhet? Inte vilken erfarenhet som helst, men den som växer ur en djup kristen jordmån. Och är det inte på samma grund sökande människor kan vägledas mot en autentisk kristen tro?

I mitt möte med olika katolska miljöer har jag slagits av hur det är de som är mest trogna sitt specifika andliga arv, och oupphörligen låter sig förnyas utifrån detta, som också är som mest generösa i sin inställning till kristna av andra konfessioner. Förra sommaren vistades jag en kortare period på ett jesuitiskt retreatcenter i ett västeuropeiskt land. Arvet från Ignatius flammade med en klarhet som ledde till inträngande Jesus-möten, och jag förbluffades över det sätt på vilket man även öppnade nattvardsbordet för oss som kom från andra kyrkor.

En kyrka lidelsefullt hängiven den väg hennes heliga gått, blir inte så upptagen av att ängsligt profilera sig själv i relation till andra. Hon ger snarare vägen konturer. Den gemensamma och enda nödvändiga.