Persephone Rediviva

När man trodde att den nyskrivna dikten aldrig mer tänkte uttrycka sig tydligt eller utnyttja de bundna formernas möjlighet till minnesvärdighet eller leva sig in i de gamla myterna utan att regissörsklåfingrigt ändra om i deras grunder, kommer en debutsamling av Lotta Olsson som en fullständig överraskning. Skuggor och speglingar, 1994 – och redan inne i en andra upplaga – är en sekvens av sonetter, som behandlar den grekiska gudinnan Persephone. Visst har också moderna författare i andra länder lockats av gestalten, som t ex engelskan Jenny Joseph i romanen Persephone (se Signum 1989:1), men här står myten om den bortrövade gudinnan uttryckligen i centrum genom valet av namn och detaljer.

Hon är dotter till jordbruksgudinnan Demeter och kallas ofta helt enkelt Flickan, Kore, men hon blir infangad av underjordens gud, Hades eller Pluton. Modern blir rasande och lyckas tvinga fram en överenskommelse där Kore tillbringar en del av året uppe i ljuset hos gudarna, men hon måste alltid återvända till dödsriket, när den grönskande årstiden är över.

Det är en av de centrala grekiska myterna och den har lockat till många tolkningar. Lotta Olsson fäster sig vid relationerna, de mänskliga känslorna hos de två gudinnorna, med tonvikt vid hur sorgen

påverkar minnena och hur den påtvungna kärleken binder.

Nu svartnar minnen som mig tycktes ljusa,

de murknar och de löses upp till gråt.

Persephone uttrycker både lusten och avståndstagandet. Hon dras till mannen, som har tvingat sig på henne:

Nu har han genom mig fått det besannat

att kvinnan göres mjuk av mannens slag.

Å andra sidan hävdar hon:

Jag älskar inte, alltså är jag fri;

som alla kvinnor har jag tvingats välja.

Att älska är att utsuddas, att tälja

sitt jag så det skall passa i ett vi.

Det är kvinnolidande som är kärnan för framställningen. Språket är klart och enkelt, en god journalistisk stil, skulle man vilja säga, och formen är den strikta och krävande sonettens. Det är en genre som på svenska odlades av Snoilsky och Frans G. Bengtsson, men här finns just inget av deras litterära färgglädje. Kylig och självbespeglande ger dikten ord åt ett svåråtkomligt mörker. Rytmen är jämn och tydlig, och rimflätningen, det verkliga problemet med den klassiska sonetten, är genomförd och felfri, en hantverksskicklighet som får en att häpna.

Det sexuella tvånget, minnenas osäkerhet, den oåterkalleliga förändringen dominerar gudinnornas bild av det som har drabbat dem och som är tidlöst kvinnliga erfarenheter av den mörka sidan av kärleken. Under den polerade ytan finns känslornas djupa skikt i denna diktsamling som slår in på en väg där dikten känns meningsfull för en läsare att följa.

Modernistisk poet av traditionellt snitt var Anna Rydstedt, vars sista dikter publicerades postumt 1994, samma år som hon avled. Där anknyter redan titeln till samma grekiska myt, eftersom samlingen kort och gott heter Kore. En inledande långdikt skildrar hur Kore om hösten återvänder till underjorden.

Demeter gråter ännu

där hon står i täckjacka och stövlar

Även andra dikter i samlingen anknyter till gudinnorna, mest kraftfullt i den avslutande dikten Denna främmande storm. Där framstår de döda som nyfödda barn till Kore och Pluton:

Och Kore stillar deras hunger

med dödsrikets mjölk

och tröstar deras hjärtan

med nordiska folkvisor i moll.

Rydstedt skriver i en flertydig stil om det svåra i livet.

Den som söker en inre källa snubblar i själens utmarker, men där

skall ett ljus lysa honom,

skall ett Mörker lysa honom

Källan till Mötes.

Med nöd och näppe räddar hon sig från vågorna

Till en kobbe i själen

och skriver om ett mörker som överfaller världen

Ändå är du rädd för mörkret,

som vill dig så väl.

Det är inte bara de grekiska gudinnorna som skildras i nutida vardagstermer. Hon ser i tunnelbanan

En blek Ophelia,

en knarkerska i jeans och jacka

Ur den avtacklade kroppens säregna rytm

sjunger hon för oss sin ödessång

om en vind nerifrån de mörka djupen

inom oss.

Hur mycket poeterna än skiljer sig från varandra uttrycker de båda en erfarenhet av lidande och av sätt att försöka anpassa sig därtill. Är dagens kvinnor så plågade, eller upprörda? Det är påfallande att också kvinnorna bland våra få mer allmänt lästa poeter, Märta Tikkanen, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Bodil Malmsten, har ilskan och sorgen som drivfjäder.

Genom att ge ord åt gestaltens tystnad motsäger också Lotta Olsson på ett givande sätt sin

Persephones ord:

Min tystnad är min röst. Mitt tysta tal

är sprunget ur en vilja att försvinna.

I själva verket tiger författarna aldrig. Det gäller för läsaren att höra dem som talar så att man känner igen orden. Även i en tid av påbjuden flertydighet går de att finna.