Proselytism – internationellt och i Sverige

Då och då blossar diskussionen om proselytism upp i dagspressen. Den liknar en underjordisk eld, som vi ibland tror oss ha under kontroll, men som visar sig leva ett eget liv. Man kan bli pessimistisk, när man ser det hända gång på gång. Finns det då ingen utveckling alls i rätt riktning? Svaret på denna fråga kan först ges, när man har tagit reda på orsakerna och motiven till sådana handlingar som kallas för proselytism och studerat reaktionerna.

I det följande börjar jag med en kort beskrivning av fenomenet proselytism. Sedan ställer jag två frågor. När och varför började man internationellt diskutera proselytism? Kan vi skönja en utveckling i denna historia? Slutligen beskriver jag situationen i Sverige. Vid denna undersökning vill jag ta fram sådana uppgifter som inte står i den bok om proselytism som tills nu har givit den bästa analysen av problemkomplexet: Samtal om gemensamt uppdrag – evangelisation och proselytism.

1. Fenomenet proselytism

Ordet ’proselyt’ förekommer i NT (bl. a. Apg 2:10) och anger någon som har konverterat till judendomen. Men inte alla processer som leder till konversion kallas idag för proselytism, utan endast vissa. Termen har en negativ klang. Det beror historiskt på att Jesus vände sig skarpt mot fariseernas proselytmakeri (Matt 23:15). Det handlar alltså om sättet att arbeta.

För enkelhetens skull tar jag definitionen av proselytism från rapporten Samtal om gemensamt uppdrag. Enligt den är proselytism: ”att med olika medel få någon att lämna en kyrka för att tillhöra en annan” (s. 3). Huvudsvårigheten ligger inte i själva faktum, att någon byter kyrkotillhörighet; inte ens i att representanter från den ena kyrkan bearbetar medlemmar i en annan kyrka så att de byter samfund; utan i de medel som används vid denna påverkan.

Religionsfriheten

Religionsfriheten är en första princip som alla accepterar. I vår tid protesterar i allmänhet ingen kyrka, när någon av dess medlemmar fritt beslutar sig för att lämna gemenskapen och att ansluta sig till en

annan. Man kan beklaga beslutet, till och med försöka övertala honom eller henne att inte göra det, men i grunden respekterar man vederbörandes frihet och därmed dennes val.

Förr var det annorlunda, ty då var det ofta samhällets ledare som även bestämde över sina undersåtars trostillhörighet. Så skedde i princip på medeltiden i det ’Romerska riket av tysk nation’, liksom i den ortodoxa världen. Vi kan även tänka på de tre nordiska helgonkungarna Knut, Olav och Erik, som äras därför att de införde kristendomen i Danmark, Norge respektive Sverige. Framförallt vid reformationen knäsattes principen: mius regio, eius et religio (den som härskar över området, bestämmer även över dess religion).

Frihetstankarna från upplysningstiden, uppkomsten av demokratier såsom USA, olika ut- och invandringsvågor bidrog till att ifrågasätta och luckra upp principen, tills religionsfriheten formellt infördes i allt fler länder och accepterades som en av människans grundläggande rättigheter.

En påminnelse om det förflutna far vi dock fortfarande, när representanter för vissa gamla statskyrkor eller nationella kyrkor litet väl snabbt talar om proselytism då andra kyrkor kommer på deras ’område’ (Ryssland) eller arbetar bland deras sekulariserade ’landsmän’ (greker). De har fortfarande tanken i bakhuvudet att grupptillhörigheten också bestämmer över kyrkotillhörigheten. Även i Sverige är religionsfriheten rätt ung och inte helt genomförd. Vissa präster i Svenska kyrkan tänker ännu i liknande banor, när de utan urskillning döper, eller konfirmerar och viger medlemmar av andra kyrkor.

Evangelisationsuppdraget

Evangelisationsuppdraget är den andra allmänt accepterade principen. Alla kyrkor och samfund vill, ja måste lyda Herrens bud att predika evangeliet för alla människor (Matt 28:19). När de då går ut med allmänna evangelisationskampanjer eller andra former av evangelisation i ett samhälle där Kristi kyrkas splittring har lett till olika samfundsbildningar, når de oundvikligen personer som formellt tillhör dessa olika kyrkor. Budskapet om Guds frälsning måste å andra sida alltid leda till att åhörarna inbjuds att ansluta sig till en konkret gemenskap där frälsningen förmedlas. Till vilken kyrka skall de då inbjuda, om inte till sin egen?

Därmed kommer en annan avgörande faktor i problematiken om proselytism fram, nämligen hur man ser på kyrkan, på kyrkosplittringen, på sitt eget och andras kyrkosamfund. Talar man vid sin förkunnelse på rätt sätt om den kyrkliga gemenskapen, då finns åtminstone i detta hänseende ingen anledning att kritisera evangelisationsarbetet. Gör man inte det och kritiserar t.ex. andra kyrkor för att vinna någon, kan det kallas för proselytism.

Närmare bestämt innebär det i praktiken, att kyrkor och samfund som inte har nåtts av ekumenikens anda och enhetssträvanden, också har svårare att avstå från att proselytera. Den ekumeniska rörelsen är det bästa motgiftet mot proselytism.

”Aktiv” och ”passiv” proselytism

Problemen uppstår således när man på ett otillbörligt sätt försöker påverka enskilda personer, som har en levande bindning till sin egen kyrka, så att de lämnar den för evangelistens kyrka. Qag återkommer till innebörden av ’en levande bindning’.) Vidare när man vid sin evangelisation förtiger andra kyrkors existens eller talar nedsättande om dem. Då protesterar dessa andra kyrkosamfund och talar om proselytism.På liknande sätt kan man använda termen ’passiv’ eller ’administrativ’ proselytism för fenomenet att vissa kyrkor, på grund av statskyrkosystemet eller andra avtal med staten, använder sina privilegier – som ger dem ett försprång framför andra i kontakten med de troende – för att skriva in dem som medlemmar eller för att ’betjäna’ icke-medlemmar med olika sakrament och förrättningar.

Ordet är alltså ett ’strids’-ord. Det används idag främst i samband med evangelisationen eller uppdraget till kristet vittnesbörd. Det uttrycker en protest, en beskyllning, och syftar till bristande respekt och otillbörliga medel vid någons övergång. Exempel på otillbörliga medel är ”hemlig eller öppen övertalning i form av mutor, skrämsel, yttre tvång eller dylikt”. I de få länder, som fortfarande har någon sorts statskyrkosystem, fungerar vissa administrativa åtgärdar som lika otillbörliga övertramp.

2. Den internationella diskussionen om proselytism

Historiskt blev proselytismen ett stort problem mellan kyrkorna, när katolska och protestantiska missionärer efter 1500-talet började verka i områden som traditionellt tillhörde den ortodoxa världen.

De mest kända resultaten därav är de s.k. unierade kyrkorna, vilkas medlemmar tidigare tillhörde någon ortodox kyrka och fick behålla sin egen gudstjänstordning mot att de erkände påvens överhöghet.

Denna form av mission väckte mycket ont blod bland de ortodoxa kristna. I vår tid har vi erfarit hur känslig frågan fortfarande är, då myndigheterna efter kommunismens fall i Sovjetunionen år 1989 legaliserade de unierade kyrkorna i några av dessa nya länder och Rom utnämnde nya biskopar för dem och för den latinska riten i Ryssland. Då upphörde den internationella dialogen mellan katoliker och ortodoxa ett tag. Man fick 1990 i Munchen istället snabbt avge en kort gemensam deklaration, i vilken man fördömde all proselytism och avvisade uniatism som väg till kristen enhet. Vid samlingen juni 1993 i Balamand, Libanon, antogs ett längre genomarbetat dokument med samma uppfattning om uniatismen, som mer eller mindre normaliserade relationerna. Men trots det har dialogen endast med stora svårigheter kunnat fortsätta.’

Det är betecknande för proselytismens betydelse för kyrkornas relationer att det främsta bland de ortodoxa patriarkaten, det ekumeniska patriarkatet av Konstantinopel, började sina ekumeniska ansträngningar år 1920 genom ett brev till alla kyrkor, i vilket man uppmanade dem att upphöra med all proselytism och istället bilda en gemenskap av kyrkor för inbördes hjälp.’

Efter sin tillkomst år 1948 tillsatte Kyrkornas världsråd redan 1954 en kommission för studium av proselytism och religionsfrihet beroende på de ”svårigheter som uppstått i relationen mellan medlemskyrkor i Kyrkornas världsråd”. Det ledde efter en tid till rapporten ”Kristet vittnesbörd, proselytism och religionsfrihet”, som generalförsamlingen i New Delhi 1961 accepterade.”

Även när den katolska kurkan kom in på den ekumeniska scenen med Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret år 1964, började den snart att studera proselytism-problematiken. Det resulterade i ett gemensamt studiedokument med Kyrkornas världsråd 1910: ”Gemensamt vittnesbörd och proselytism”. Det följdes 12 år senare av en ny text som bara hette ”Gemensamt vittnesbörd” och som ger intrycket att problemet med proselytism i princip är besegrat.’

Lausanne-rörelsen

Nästa stora internationella gruppering av kristna som i vår tid har börjat befatta sig med proselytismfrågan är den s.k. Lausanne-rörelsen. I själva Lausanne-deklarationen från 1974 koncentrerade man sig ännu på förkunnelsen av evangeliet till alla religioner och ideologier (nr 3), och man uppmanade alla kristna att samarbeta (nr 7). Mission bland andra kristna faller utanför textens ram, och därför förekommer inte ordet proselytism.

Men vid den andra konferensen i Pattaya, Thailand, 1980 ställde man bl.a. frågan vilket råd man skulle ge en namnkristen som omvänder sig och bejakar evangeliet. Ska han stanna kvar i den kyrka som han redan tillhör och i den arbeta utifrån sin nya erfarenhet, eller skall han sluta sig till en kyrka där medlemmarna delar hans egen nya syn på evangeliet? Thailand-deklarationen undvek att svara men nämnde allmänt behovet av kyrkans förnyelse och alla kristnas samarbete.’ I nr 12 av Manila-manifestet från 1990 däremot inbjuds de evangelikala kristna att samarbeta åtminstone på vissa områden även med de katolska och ortodoxa kyrkorna och med Kyrkornas världsråd.’°

Därutöver publicerades nyligen en gemensam deklaration från ett antal katoliker och evangelikala protestanter i Nordamerika, som har haft konsultationer sedan 1992 och nu offentliggjorde resultatet.” Deltagarna konstaterar att de två parterna tills idag mest har stridit mot varandra, och de gör ett upprop att sluta med det, på grund av det stora hotet utifrån, från den stridbara islamiska rörelsen och från sekulariseringen i hela världen. Skillnaderna i tro och praxis förtigs inte, men ses som underordnade den gemensamma tron på Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Respekten för religionsfriheten nämns uttryckligen som nödvändigt villkor för samarbetet. (I ärlighetens namn måste sägas, att bakom denna deklaration står från katolskt håll Richard Neuhaus, som är omstridd som en så kallad neokonservativ teolog och anhängare av rörelsen för ’new morality’ i USA.)

Sekter och nyandliga rörelser

Utgångspunkten för den sista delen i denna internationella översikt är det avbräck som den katolska kyrkan har lidit av sekterna och de nyandliga rörelserna, främst i Latinamerika, men också i resten av världen. Därmed delar den de flesta äldre kyrkors öde. Det är svårt att ange vilka rörelser som är sekter, men de företer vissa gemensamma kännetecken.” Efter en omfattande enkät över hela världen utgav Enhetsrådet och tre andra råd i Rom en rapport 1986, i vilken man utgår från att sekterna är kyrkornas obetalda räkning, dvs ge åt människorna det som dessa söker men inte hittar i kyrkorna.” Därmed är sekterna en utmaning till oss. Studera dem, så vet du vad som saknas i våra kyrkor och vad vi därför måste förbättra, säger rapporten. Det handlar främst om kyrkornas själavårdande uppgifter gentemot sina mest påverkbara medlemmar (ungdomar, ensamstående osv.) som behöver en plats och uppgift inom kyrkans gemenskap, men också om att förkunna att Gud aldrig helt kan fylla våra behov av nära kontakt med honom här på jorden.

Även det nya ekumeniska direktoriet från 1993, På väg mot kristen enhet, förklarar, att de riktlinjer för andlig gemenskap och praktisk samverkan som ges i den inte gäller sekterna utan endast de kyrkor och samfund som erkänner att de redan har en viss fast ofullständig gemenskap med den katolska kyrkan.” Att problemet är särskilt akut bland invandrare visades år 1990, då påven Johannes Paulus II på världsmigrationsdagen den 25 juli framförde ett budskap i ämnet.” Han framhöll, att sekternas proselytism bland invandrare är en utmaning som den katolska kyrkan måste bemöta genom extra ansträngningar, eftersom just utsatta och osäkra invandrare lättare påverkas av sekternas stora iver och omsorg om individen.

Kan vi skönja en utveckling i denna historia?

Om vi på nytt ställer frågan, när och varför diskussionen om proselytism blossar upp, kan vi svara följande: Så snart någon kyrka officiellt har övergivit sin fientliga inställning mot andra kyrkor och samfund, vill den inte längre missionera bland dessa, men den vill också bli respekterad av dem och inte bli utsatt för deras mission, som då uppfattas som proselytism. När vidare ett sådant missionerande samfund självt konkret erfar andras proselytism, upptäcker det på ett pinsamt sätt vad det hållit på med mot andra och kommer till besinning. Växandet av den ekumeniska medvetenheten är alltså den drivande kraften att samtala om proselytismen som problem.Vi kan urskilja minst tre motiv till sådana samtal. Det börjar ofta med att en kyrka vill låta omvärlden veta, att den känner sig orättvist, ja okristligt behandlad av sina medkristna. Den klagar och vädjar om en ändring. Vidare har de berörda vid sin omvändelse till ekumeniken ännu inte en allsidig kunskap om fenomenet och dess olika former, om motåtgärder och hur man kan ändra attityderna. En gemensam analys av proselytism är då i sig ett steg på vägen till en lösning. Sedan inser visserligen kyrkornas högre ledare att proselytism inte längre passar, men denna insikt har ofta ännu inte sipprat nedåt till lokala ledare, som fortsätter i invanda spår. Dessa behöver då påverkas av officiella uttalanden.

Det blir desto klarare, när vi ser, att det är helt andra saker som kyrkorna säger om proselytism från sekternas sida. Där finns inga gemensamma deklarationer, utan endast försvarsdokument. De talar inte om samverkan, utan om en utmaning. Det goda hos sekterna framhålls inte för att prisa dem, utan främst som en sporre att själva bli ännu bättre på dessa punkter.

3. Proselytism i Sverige

Den svenska situationen idag är på flera punkter en återspegling av den internationella utvecklingen. Mest aktuell är den form av påverkan på andra kristna som ovan kallades för ’passiv’ proselytism.16

Så länge kyrkorna i Sverige stod mot varandra som fiender eller konkurrenter, eller uppfattade varandra som falska kyrkor eller felande samfund, så länge tycktes det vara tillåtet att försöka vinna andras medlemmar över till sig. Det gällde för nästan alla kyrkor, inklusive den katolska kyrkan, ty alla ville lyda missionsbudskapet med hjälp av direkt evangelisation.

Undantaget har varit den ortodoxa gemenskapen, som inte hade någon direkt missionsstrategi, utan koncentrerade sig på den gudomliga liturgin, och eventuellt kunde se denna som attraktionsmedel även för utomstående.

Så snart ekumeniken kom in i bilden, samtalade även här de olika samfunden med varandra, åtminstone de som ville vara ekumeniska. Det gällde först Svenska kyrkan och de äldre frikyrkorna, som inte längre ville bedriva proselytism. Sedan kom den katolska kyrkan och även de flesta yngre frikyrkorna. Inga officiella deklarationer publicerades, men man samtalade om saken främst inom ramen för Sveriges Frikyrkoråd.”

Försåvitt jag vet ger idag endast några enstaka pastorer och vissa yngre frikyrkor upphov till protester. Som grupp gäller det främst pingströrelsen, hos vilken flera pastorer har varit missionärer i katolska länder där de levde i motsatsförhållande till majoritetskyrkan. Men även där talas idag mera positivt om de äldre kyrkorna.

Mer problematisk för alla kristna samfund är emellertid den aggressiva hållning som utmärker trosrörelsen Livets Ord och liknande sekter och nyandliga rörelser, främst de med kristna förtecken. Även mot Jehovas vittnen och deras dörrknackningsmetoder hör och läser man regelbundet protester och varningar. Mormonerna tycks däremot kunna utveckla sig utan allt för stort motstånd från kyrkornas sida, därför att de respekterar människornas frihet mer. I allmänhet försöker den vanliga svenska kristenheten samarbeta för att skydda de sina mot dessa rörelser. Detta är kanske orsaken till att även pingströrelsen idag bildar front mera mot Livets Ord än mot de gamla kyrkorna.

Så är det officiellt bland samfunden och deras högre ledare. På lokalt plan klagar emellertid både ortodoxa och katolska präster över att vissa frikyrkopastorer försöker vinna främst invandrare och flyktingar till sina egna samfund. Dessa är ju ett lättare byte än sekulariserade svenskar, eftersom de är mer värnlösa och beroende av vänligt sinnade medmänniskor för att fa ett fotfäste här i landet. Ibland ledsagas övertalningsförsöken till och med av löften om ekonomisk vinning. Några flyktingförläggningar hindrar av den anledningen all kyrklig verksamhet på förläggningens område.

Å andra sidan försöker många församlingar i Svenska kyrkan och bland frikyrkorna verkligen hjälpa asylsökanden utan att direkt tänka på att deras församling kanske kan bli större genom denna hjälp.

De drivs av humanitär och kristen solidaritet; och även om de kanske hemligt hoppas på att den som blir hjälpt också ansluter sig till deras församling, så uttrycker präster och pastorer inte denna förhoppning eller försöker åtminstone inte aktivt övertala vederbörande att göra så.

Det innebär, att problematiken med den aktiva proselytismen i den svenska kristenheten under årens lopp har minskat betydligt. Medveten påverkan har blivit mindre utbredd. Men den är inte helt borta, och där den förekommer upplevs den desto svårare och bör självklart påtalas.

Religionsfriheten

Även det ekumeniska samarbetet med Svenska kyrkan är i allmänhet mycket gott. Invandrarkyrkorna far ofta låna kyrkor eller andra lokaler från Svenska kyrkan på platser där de inte själva har någon byggnad för sina gudstjänster. De får också hjälp i kontakter med asylsökanden i flyktingsförläggningarna. Däremot finns fortfarande andra problem som gäller Svenska kyrkans präster. På grund av statskyrkosystemet blir nyfödda barn idag fortfarande automatiskt inskrivna, när en av föräldrarna är medlem i Svenska kyrkan och man inte uttryckligen meddelar till pastorsexpeditionen att barnet inte tillhör Svenska kyrkan, t.ex. därför att det är döpt i ett annat samfund. Regeln är naturligtvis orättvis och måste ändras. Till följd av denna ordning händer dessutom regelbundet det oacceptabla att barnet trots meddelandet ändå skrivs in som medlem i Svenska k-s-rkan. Katoliker och ortodoxa är därför tvungna att uppmana de sina att kontrollera om det har begåtts något administrativt fel.

Ett annat irritationsmoment uppstår vid inbjudan till konfirmation, där oftast alla ungdomar oavsett kyrkotillhörighet inbjuds att delta i Svenska kyrkans undervisning. Egentligen borde inbjudan inte gå ut till alla, men vi får höra att det administrativt är svårt att skilja medlemmar från ickemedlemmar. (Jag undrar dock om det verkligen förhåller sig så med alla våra datoriserade hjälpmedel, eller om det handlar om lättja eller bristande intresse hos de lokalt ansvariga.) Det vore i alla fall lätt att i inbjudan säga något om andra kyrkor och hänvisa dit. Men det sker alltför sällan. Strikt taget blir följden att ungdomarna bekänner sig till Svenska kyrkans tro och tar avstånd från den katolska eller ortodoxa tron och därmed skulle kunna uppfattas som ’avfällingar’.

Liknande svårigheter förekommer, när präster från Svenska kyrkan döper barn till katolska föräldrar, viger katoliker utan att fråga dem om det accepteras av deras kyrka, inbjuder dem till kommunion i mässor som liknar den katolska mässan osv. Flera av dessa handlingar har kyrkorättsliga följder som prästerna måste ta hänsyn till, om de verkligen vill hjälpa de berörda.

Svenska kyrkans biskopsmöte utgav 1992 ett pastoralt brev: ”De kyrkliga handlingarna i mötet med invandrare” . Däri ges en del riktlinjer och anvisningar. Men ett pastoralt brev är bara vägvisande och inte tvingande. Vad gör man om de lokalt ansvariga inte följer dem? Det finns till och med präster som menar att de är till för alla som bor i deras församling och att därför katoliker och ortodoxa inte borde protestera när de utför förrättningar åt invandrare och flyktingar som hör till deras kyrkor.”

Gränsen mellan proselytism och evangelisation

Det sista problemet som hör hemma här är frågan om det levande bandet till ens egen kyrka. Inom frikyrkorna innebär detta band ofta en medveten satsning också medels ett direkt engagemang. För så kallade folkkyrkomedlemmar kan bandet inskränka sig till hemkänslan i en viss kyrklig kultur utan att det behöver innebära ett aktivt kyrkligt liv. En italienare är katolik och vill oftast förbli det även om han aldrig går till kyrkan. Han uttrycker det genom att säga: ja, jag är katolik, fast en dålig katolik.

Det som gör det hela komplicerat är att bakom de konkreta spänningarna ligger tre olika kyrkosyner som här stöter mot varandra. Frikyrkorna betonar den enskildes trosövertygelse, som man bekänner i den lokala församlingen. Svenska kyrkan säger att den är en nationalkyrka som är till för alla i landet. Den katolska kyrkan talar om en förpliktande kyrklig gemenskap som medför kyrkorättsliga följder för medlemmarna. Även vanliga medlemmar lever utifrån sådana tankar och accenter i sitt vardagliga beteende, också gentemot andra kristna.

Därmed kan man missta sig beträffande deras kyrkotillhörighet. Man brister i respekt om man försöker övertala dem att skära av sina egna rötter för att delta i en annan kyrkogemenskap. Det gäller särskilt invandrare, ty för dem är dessa rötter viktigare än en svensk kan föreställa sig, som ju ändå har sina rötter här i landet. En utlänning mister redan så mycket och blir lätt rotlös, med eventuellt psykiska eller sociala problem som följd. Det blir rentav förrädiskt när man kallar hit utländska pastorer för att bearbeta sina landsmän på deras eget språk.

Någonstans finns det dock en gräns. Många ka toliker och ortodoxa glider lätt in i en helt sekulariserad tillvaro, och skulle då fritt kunna evangeliseras. Resonemanget slår också tillbaka på alla som försöker arbeta bland så kallade sekulariserade svenskar som formellt är medlemmar i Svenska kyrkan. Inte heller det skulle vara tillåtet fast flera präster i denna kyrka inte har något emot en evangelisering av dem även från andra kyrkors sida. Var någonstans gränsen går, där det inte längre är tal om proselytism utan är tillåtet att evangelisera, är svårt att säga. För att undvika övertramp krävs sunt omdöme, samt en kombination av iver för Guds rike, samarbete med andra kyrkor och respekt för den enskildes fria avgörande.

Författaren är ordförande i Katolska ekumeniska nämnden