Sigrid Undsets slitsamma liv

Sigrid Undsets liv var inte någon dans på rosor. Hennes lyckliga barndom tog slut när CM fadern dog. Hon var då elva år gammal. Ungdomsåren var präglade av ensamhet och utanförskap. Sin tröst fann hon i att rita och måla eller gå ensam i skogen och studera växter och djur. (Hon blev en kunnig botanist med stor kärlek till Carl von Linne.)

Att hon skulle bli konstnär insåg hon tidigt. Det hängde samman med hennes förmåga att se vad andra inte såg, att lägga märke till detaljer och minnas dem (med ett undantag: siffror!). Första gången hon förstod att detta var något ovanligt, var a propos en kastanj. Det var vinter, och kamraterna menade att man inte kunde känna igen ett träd som var utan löv. Hon häpnade – för henne var det självklart att man alltid kunde skilja ett träd från ett annat. Sigrid hade två yngre systrar, och familjens dåliga ekonomi tvingade henne att sluta skolan i förtid och ta jobb på kontor. Livet var fortfarande lika trist, hon drömde om kärleken men mötte den inte. För att överleva läste och skrev hon om nätterna, och höll sig vaken med kaffe och cigaretter. Så förstod hon att det var författarinna hon skulle bli.

1905, då hon fyllde 23, blev ett märkesår i hennes liv. Norge frigjorde sig från Sverige och blev ett självständigt kungadöme. Sigrid var med bland dem som rusade nedför Karl Johann i yr glädje, brände den förhatliga unionsflaggan och svingade den ”rend” norska flaggan. Och hon skrev sin första bok, Fru Marta Oulie. Den utkom 1907 och var en lyckad debut.

Nu kunde hon resa – till Rom, där hennes föräldrar hade varit på sin bröllopsresa. Där mötte hon äntligen den stora kärleken, konstnären Anders Svarstad. Han var gift och hade tre små barn, men det tycks inte ha bekymrat Sigrid nämnvärt. Hon gav sig hän i sin lycka och han tog ut skilsmässa.

Så började åren som maka och mor – mest som mor. Hon fick två söner och en dotter och tog sig också an barnen från Svarstads första äktenskap. Det var ett slitsamt liv, dottern var dessutom utvecklingsstörd. Maken höll sig om dagarna, ofta även om nätterna, i sin atelje – som fanns på en annan adress. Det var Sigrid som försörjde familjen.

Källor till biografin

Tordis Orjasxter har i sin bok Menneskenes hjerter skildrat Sigrid Undsets liv med en grundlighet som ingen tidigare har gjort. Hon har inte bara läst brevsamlingar och andra skrivna källor utan även intervjuat människor som stått Sigrid Undset nära. Det är framför allt personen Sigrid Undset som man sålunda lär känna. Orjasxter, som själv har ett utvecklingsstört barn, har personligen erfarit det nästan omöjliga i att ha ansvar för hus och hem och därtill ett yrke vid sidan om. Men hon undviker konsekvent egna kommentarer och låter Sigrid Undset själv komma till tals. I Norge blev boken succe – fem upplagor på ett år.

Sigrid Undset har i sina skrifter på olika sätt kommenterat sin situation. ”En kvinna kan aldrig bli något bättre än en god mor.” Alla andra yrken kan skötas av andra, men ”varje kvinna som blir en god mor är oersättlig”. Hon var upptagen av det som dåförtiden kallades ”kvinnosaken”, av skillnaden mellan män och kvinnor och relationerna dem emellan. ”En almindelig fornuftig kone vet, hennes man kjender en hel del mere til verden end hun gjor, til gengjeld vet hun mere om barn end han nogensinde vil faa vite om noget menneske, sin kone inklusive.” Hon menade också, att kvinnor har en särskild förmåga att kunna skilja mellan gott och ont och att det är deras viktigaste uppgift i livet att använda den förmågan.

Medeltidsromanen

När tredje barnet var fött tog hon itu med något som hon längtat efter: att skriva en roman i medeltida miljö. Så började hon på Kristin Lavransdotter. Intresset för gamla tider hade hon fatt av fadern, som var arkeolog, och redan som barn var Sigrid mycket kunnig på området. Det var under arbetet med denna stora roman som hon på allvar kom att fördjupa sig i katolsk tro och livssyn. Hon forskade och skrev med stor glädje, medveten om att hon med sitt arbete lyfte fram okända sidor av Norges historia. Men ibland blev hon trött på alla dessa fantasimänniskor och de förvecklingar som de åstadkom. Då kunde hon längta efter att äntligen få lägga Kristin i likkistan och låta själamässan sjungas över alla hennes vidlyftigheter!

Framgångarna gjorde livet lättare. Hon kunde anställa husjungfru och barnflicka, köpte ett hus, anlade trädgård och inrättade sig på att klara sig själv – Svarstad var inte att räkna med. En gång i sin ungdom hade Sigrid skrivit: ”De yrde og kloke kvinder finler kanske bedst, att en mand er det naturlige midtpunkt i en kvindes liv. Og et midtpunkt gaar det ikke an at bytte eller flytte, uten at alt gaar i stykker.” Hon menade också att ”En kvinde skal gifte sig med den mand som hun kan kalde sin herre. Og ikke med nogen av alla de andre.” Men den man som hon hade valt till sin herre genom livet, svek henne. Hon var tvungen att bära ansvaret själv. Ibland kunde hon uppleva det som högmod, som hon ansåg vara sin huvudsynd.

Kristin Lavransdotter blev succe, men Sigrid blev utsliten. Hon skrev ibland till 3 på natten, tömde askkoppar och satte på nytt kaffe med jämna mellanrum, skötte barnen och trädgården och tog del i hushållsarbetet. Hon var egentligen road av att baka, steka, sylta, sticka, sy och pynta huset, lika väl som av att med kikarens hjälp utforska Tagellivet, sköta krukväxter och studera medeltiden i alla dess aspekter. ”När Frun får tid kommer Frun att arbeta ihjäl sig”, sa barnpigan. Vad menades med att ””fa tid”? Där satt hon i ett rum med uppslagsböcker på bord och stolar, och så här var det: ”Hvert 5te minutt dumper en unge ind her og skal meddele en merkelig nyhet, eller beklege sig over en anden unge, eller ha pudset naesen eller sittes paa potte – det er anstrxngenede at vare saa popular.” Dessemellan fantiserade hon om att det kunde komma en tid då hon inte kunde skriva så bra längre – då skulle hon stå på torget och sälja sina grönsaker. ”Det glider jeg mig saan till.”

En av dem som skrev ett beundrande brev till henne efter Kristin Lavransdottervar den svenska författarinnan Helena Nyblom. Brevet gjorde djupt intryck på Sigrid eftersom avsändaren berättat att hon var katolik. Hon satte sig den natten till att skriva ett mycket långt svar, berättade om hela sitt liv, öppnade sitt innersta och bekände sin önskan om att bli katolik – inte för att gå ur den lutherska kyrkan ”som jeg aldrig i virkeligheden har tilhort” – men för att kunna bli ”et virkelig kristent menneske”.

Konversionen

Hon fick omgående svar från Helena, och kort därpå började hon sin undervisning. Var fjortonde dag tog hon tåget från Lillehammer, sov över natten i Kristiania, gick i mässan, fick sin lektion av pastor Kjelstrup, och återvände hem efter ett dygn. Hon tog ut skilsmässa – mannen var ju frånskild – och på Allhelgonadagen 1924 blev hon upptagen i den katolska kyrkan.

Hon hade nu råd att bygga skrivarstuga och fick mer arbetsro. Barnen fick ändå sitt. Om kvällarna läste hon sagor och berättelser för dem, det ansåg hon vara viktigt för hela deras liv. Korrespondensen med Helena Nyblom fortsatte, men hon fick också nya vänner bland katolikerna. Hon gav sig i kast med ännu en medeltidsroman, Olav Audunsson i Restviken och var lycklig när hon fick arbeta sig in i miljön, ta reda på allt både ute och inne, matvanor, kläder, rättsväsendet – allt. Sedan kunde hon låta personerna leva, älska och lida.

Samtidigt fick hon mer att göra. Mer plats i huset betydde fler gäster, särskilt vid jultid – då kom hela släkten. Som katolik kände hon det som sin plikt inte bara att skriva berättelser och små artiklar för Sankt Olav och Credo utan också föra polemik i dagspressen, att medverka i basarer och församlingsfester, översätta katolsk litteratur med mera. Det var inte sådant som hon helst ville, egentligen …

Nobelpriset

1928 fick hon Nobelpriset, vilket inte var helt oväntat. Det blev en högtid även för de svenska katolikerna, som ordnade fest för henne på hotell Gillet med Concordia Catholica som organisatör. Samma år inträdde hon i dominikanordens lekmannagren. (Här har ett litet fel insmugit sig i boken: pastor Theeuwes, senare verksam i Sverige, var inte dominikan utan sekularpräst.)

Hälften av prispengarna blev en fond till hjälp för utvecklingsstörda barn, resten fördelades mellan författarföreningen, författarnas understödsfond och en fond som skulle göra det möjligt för katolska barn på landsbygden att gå i katolsk skola. Berömmelsen medförde nya plikter och bekymmer. Det kom mängder av tiggarbrev, och ekonomin blev hårt ansträngd. Skrivandet var helt enkelt nödvändigt för familjens försörjning. 1929 och 1930 utkom hennes stora samtidsromaner, Gymnadenia och Den br&ndende busk. Under en av de sällsynta ferier hon kunde unna sig fick hon en gammal längtan uppfylld: att resa till Gotland i Linnes fotspår, samt till Island. Den älskade dottern Maren Charlotte, ”Mosse” blev alltmer förkrympt och hjälplös och var ofta sjuk. När hon dog 23 år gammal kände Sigrid en stor tomhet efter henne. Kort därpå dog Sigrid Undsets gamla mor. Samma höst utbröt andra världskriget och finska vinterkriget.

Kriget

När kriget i april nådde Norge fick Sigrid Undset order att fly. Man ville inte riskera att hon blev tagen som gisslan – hon var alltför känd för sin antinazism. Under vådliga strapatser tog hon sig tillsammans med ett par vänner över Kölen. När hon kom till Stockholm fick hon veta att sonen Anders stupat.

Via Moskva, Vladivostok och Japan reste hon till USA där hon anmälde sig till tjänst och blev ”informationssoldat”, vilket betydde turnéer och föredrag – arbetsamt men också intressant tyckte hon som annars hade svårt för offentliga framträdanden. Bäst nytta gjorde hon vid skrivmaskinen, och hon skrev också mycken propaganda för Norge samt brevväxlade flitigt med Sverige och hemlandet.

För den tyska censurens skull skedde det alltid under pseudonym, med kodnamn för alla bekanta. Norska kronprinsparet, som också vistades i USA, kallade hon för Mr och Mrs Karlsson.

Man kommer Sigrid Undset nära in på livet i Tordis Orjasxters bok. Det var mycket som var viktigt för henne och fascinerade henne livet igenom: växter, djur och natur, barn, kärleken mellan man och kvinna, historien, kyrkan och tron … Man lär känna hennes stora familj och många vänner. Boken rymmer också många detaljer som visar mindre kända sidor av Sigrid Undsets rika personlighet. Det bestående intrycket är att här har Sigrid Undset verkligen skildrats inifrån.

Efter de fem årens kamp för Norges frihet återvände hon hem mycket trött. Det var inte fråga om livsleda, skrev hon, hon hade mycket att leva för, ”men allikevel er det altid denne folelsen av at alting er noe jeg tar mig til, mens jeg venter”. Hon var med om att fira sin församlings 25-årsjubileum och gladde sig över att det blev vackert väder den dagen efter en veckas ihållande regn. ”Skulle nesten tro at Vorherre var katolikk.” Några dagar senare blev hon sjuk. En Karl Borromeus-syster satt hos henne sista natten. På morgonen skickade Sigrid Undset hem systern för att vila och sade att hon kunde vara ensam ett par timmar. Vid middagstid var hon död. Det var den 10 juni 1949.

Titeln Menneskenes hjerter har Tordis Orjasaeter hämtat ur ett av Sigrid Undsets verk: ”sed og skikk forandres meget, alt som tiderne lider og menneskenes tro forandres og de tanker anderledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres aldeles intet i alla dager.” – En utförlig kronologi och omfattande litteraturlista berikar boken.

En krater på planeten Venus har genom beslut av Internationella Astronomiska Unionen fatt namnet Sigrid Undsets krater. Orjasaeter skriver, att Sigrid Undset skulle ha tyckt om att få sitt namn knutet till kärleksgudinnans planet, ”hon som hadde så stor sans for historie, mytologi, for Roma, landskap og for kjxrlighet”. Tordis Orjasaeter, född 1927, är professor i specialpedagogik och har utgivit flera böcker, bland andra Boka om Dag Tore, det utvecklingsstörda barnet, och Möte med Tove Jansson. Båda böckerna har översatts till många språk.