Turist bland religioner

Liksom det mesta i Kina har Peking – för att använda den namnform som är mer känd i Väst – en månghundraårig historia; den blev huvudstad redan på 1200-talet under mongolerna och blev det snart på nytt under de följande dynastierna, Ming och Qing. Den är ett av arkitekturens stora exempel på en geometriskt planerad symmetrisk stad. Ännu till tiden kort efter andra världskriget behöll den sin säregna karaktär av en stad som bestod av flera olika angränsande städer, omgärdade av höga murar med väldiga portar. Sådan framställs den ännu av Svensk Uppslagsbok omkring 1950: Den Förbjudna Staden, som inrymde själva palatset, Kejsarstaden för hela den befolkning som krävdes för hovets behov, Manchustaden för det folk som hade erövrat Kina och givit landet dess sista kejsardynasti, den europeiska legationsstaden och utanför allt detta men inom sina egna höga murar Kinesstaden.

Murarna är rivna i dag och ersatta av breda gator, även om någon enstaka praktfull stadsport är bevarad och namnen på gator och tunnelbanestationer ännu syftar på de gamla portarna. Större delen av bebyggelsen är av vanlig storstadskaraktär, även om lyckligtvis mycket av de gamla kringbyggda gårdarna med sina envåningshus finns kvar i gränderna.

Det är utanför denna gamla stad som höghusen tar vid, och de sträcker sig mil efter mil, till synes utan något särskilt system. Så småningom vidtar odlingar, men också där sticker flervåningshus plötsligt upp på slätten. I utkanten av staden finns fortfarande också vagnar med häst eller mula. Annars dominerar lastbilar och cyklar med släpkärra för allt från möbler till kålhuvuden. Utmed huvudvägarna är träd planterade i tre eller fyra raders djup med var sitt trädslag, nästan alla unga. Gamla etablerade planteringar finner man ibland kring parkerna vid templen.

Kärleksfullt och färggrant renoverar man numer de stora sevärdheterna, byggnadskomplexen från kejsartiden. Först och främst Den Förbjudna Staden mitt i Peking, en kvadratkilometer av harmonisk prakt och bjudande majestät, dominerad av de svängda guldglaserade taken. Söder om den gamla staden – numer tämligen centralt – gruppen av ceremonibyggnader för det årliga offret till Himlen med två praktfulla runda tempel med blåglaserade tak och ett runt marmoraltare; traditionellt uppfattas Himlen som rund och jorden som fyrkantig. I den norra delen av staden det stora lamatemplet, som alltsedan 1700-talet varit centrum för det kinesiska politiska inflytandet i lydländerna Tibet och Mongoliet. Långt bort i nordväst Sommarpalatset med nyckfullt elegant arkitektur och ett praktfullt anlagt landskap.

Tempel, moskeer och kyrkor

Redan de gamla missionärerna i Kina noterade ofta – till sin sorg – att kineserna var föga lagda för metafysiska spekulationer. Den återkommande frasen i religiösa diskussioner var: De Tre är En; detta betydde att de tre stora religionerna i landet var i stort sett samma sak. Samma person anlitade präster från taoism och buddhism, beroende på vilka riter det var fråga om; buddhisterna ansågs som specialister vid begravningar. För den bildade klass som bar upp hela förvaltningen av riket var Konfucius lära den enda egentligen respektabla, och dess uppfattning om de förpliktelser som byggde upp hela samhället var avgörande.

Buddhismen kom till Kina i början av vår tideräkning och vann många anhängare under det första årtusendet, men dess klostermoral stod i alltför stark motsats till den kinesiska känslan för släktens fortbestånd som det första av värden. Häftiga förföljelser bröt dess ekonomiska och politiska makt, men den levde vidare, särskilt i specifikt kinesiska utformningar, som sedan fördes vidare till Japan. Den färgade också mycket starkt den livskraftiga men för en utomstående ytterligt undanglidande religiösa värld som sammanfattas under namnet taoism.

Främmande religioner som berör endast en liten del av befolkningen – men dock ett antal miljoner

människor – är islam och kristendomen, den senare i olika utformningar. Marxismen, den nya världsförklaringen, ställde sig fientlig till religionen, och kulturrevolutionens skräckdecennium medförde en kulturförstörelse bland annat av religiösa minnesmärken i ett omfång som fa bland oss kan föreställa sig.

Nu är religionen tillåten, förutsatt att den håller sig inom politiskt godtagbara gränser. På en bättre stadsplan finns moskeer, tempel och kyrkor utsatta, och i verkligheten finns ännu fler. Mitt hotell låg i de gamla europeiska legationskvarteren, och något kvarter längre bort, mittemot den byggnad som en gång var den belgiska legationen, fanns en stor nygotisk kyrka, som visade sig vara katolsk. På höga konsoler stod bjärta statyer av Jesu hjärta, lilla Therese och andra heliga gestalter, koret var målat i blekt himmelsblått och ceremonier ägde rum på latin, både mer privata och hela mässan.

Jag hade visserligen läst på den gamla tridentinska mässan innan jag for, eftersom reformerna från Andra Vatikankonciliet knappast haft någon möjlighet att slå igenom i Kina, men det lågmälda mässandet där prästen vände ryggen åt församlingen gjorde det näst intill omöjligt att uppfatta någonting. Däremot sjöng hela församlingen högt och uthålligt på kinesiska redan före gudstjänstens början och fortsatte med detta under själva mässan. Mest äldre människor, som man väntar sig, men också enstaka yngre, strikt uppdelade i en mans- och en kvinnosida, mässan avslutad med tillbedjan av det heliga sakramentet.

Ett anslag hänvisade också till mässor i en större kyrka på dels kinesiska, dels engelska. De större katolska kyrkorna i staden är uppkallade efter respektive väderstreck där de ligger och härrör från tiden kring senaste sekelskiftet, en tid när inkulturation ännu inte var uppfunnet inom missionen (eller rättare sagt hade försöken till en fungerande inkulturation, bland annat just bland jesuiterna i Kina på 1600-talet, krossats). Resultatet är byggnader av en närmast pittoresk smaklöshet, som i varje fall på bild kan leda vanvördiga tankar till Disneyland.

Överväldigande rikt utsmyckat i traditionell stil är däremot det största templet i staden som även fungerar för andakt, även om det i första hand är ett museum, nämligen lamatemplet. Det består av en mängd fristående hallar och paviljonger och var ursprungligen på 1700-talet bostad för en kejserlig prins, men när han själv blev kejsare omvandlades det till tempel. Alltsedan dess har det varit centrum för den kinesiska politiken att behärska de fordom krigiska grannländerna med religiösa medel. Tibet, som under det första årtusendet e Kr ofta angrep kineserna och inte sällan med framgång, pacificerades med hjälp av buddhismen, som kom till landet från både Nepal och Kina. En liknande process inleddes senare också i Mongoliet. Hela folk som tidigare var fruktade som rövare och krigare blev omvända till den fredligaste av alla stora religioner. Genom inverkan på val av deras religiösa ledare kunde Kina rillvarata sina egna intressen, en taktik som tillämpades framgångsrikt särskilt av de kinesiska kejsare som själva hade sitt ursprung hos krigiska nomader, vare sig de sedan var mongoler eller manchuer.

På senare tid har lamatemplet i Peking försetts med munkar från Mongoliet, kanske mindre av religiös omsorg om den lamaistiska buddhismens framtid än som en överlagd politisk taktik. Templet skyddades undan kulturrevolutionen och restaurerades sedan för stora summor, både offentliga medel och generösa privata donationer, enligt utsago till stor del från södra Kina. Där förekommer mig veterligen inga lamaister, men även buddhister av andra riktningar kanske känner delaktighet i denna helgedom.

Tempelhallarna är öppna mot gårdarna, där stora rökelsekar är uppställda och pallar med kuddar gör det någorlunda bekvämt för de troende att knäböja djupt. Framför jättestatyer av olika buddhor, bodhisattvor och religiösa tibetanska lärare står offergåvor, främst konstgjorda blommor av en sådan fulhet som ofta anger en genuin fromhet (inte bara katoliker föredrar kitsch, verkar det…).

Templet är en av Pekings stora sevärdheter – lättillgängligt också därigenom att en modern tunnelbanestation är praktiskt taget inbyggd i tempelområdet. Den som fortsätter längre bort bland gränderna till det ärevördiga Konfucius-templet möter däremot endast förfall. Det är uppenbart inte politiskt önskvärt i dag att renovera detta minnesmärke över den kejserliga administrationens världsuppfattning, trots att Konfucius i olika tolkningar har dominerat Kina längre än någon annan gestalt.

Ostindiskt och modernkinsesiskt

Det kinesiska förhållningssättet gentemot de fjärran länderna i Väster har skiftat genom tiderna, men dominerande har känslan av den egna fullkomliga överlägsenheten varit. I många omgångar har Kina slutit sig mot omvärlden; den europeiska ostindiehandeln var strängt begränsad till en enda stad, Kanton, och inom den till området närmast hamnen. Den maoistiska folkrepubliken visste inte heller av någon vanskap med Västerlandet (om man inte räknar Sovjet dit) och utgjorde inte heller någon ekonomisk konkurrent.

I dag satsar däremot landet helhjärtat på världshandeln, så att man lätt kan tycka att det egentligen inte är Hongkong som om ettpar år skall anslutas till Kina utan det är Kina som ansluter sig till Hongkong. Skillnaden är dock, förutom alla ideologier, den avgörande, att fastlandet hyser en femtedel av världens befolkning. Trots alla stort upplagda barnbegränsningsprogram har Kina under de senaste decennierna närmast tredubblat sin befolkning, och vad de alla skall leva på är inte lätt att föreställa sig. Dessutom står i dagens snabba expansion många tiotals miljoner människor utanför det reglerade arbetet och söker sig till kusten i hoppet om sin lilla plats i solen.

Redan det sovjetiska sönderfallet har visat att det inte räcker med att använda ord som marknad och demokrati, när de inte täcker en fungerande verklighet. Vad den kinesiska vulgäruppfattningen om demokrati är, sammanfattade en vasstungad kines: Det skall finnas en monark, och alla skall roffa åt sig så mycket som de vill.

Japan – med mindre än en tiondedel av Kinas befolkning – har skapat sig en plats i världsekonomin genom att anpassa gamla mönster till nya behov. Kommer Kina, moderlandet för den japanska kulturen, att lyckas med något liknande inom en rimlig framtid.?