Vardagsliv i fornkyrkan

Det är i hög grad inom två områden av teologin som den ekumeniska rörelsen hämtat kraft och inspirerat till fördjupning: liturgken och patristiken. Gudstjänstlivets förnyelse är i hög grad en ekumenisk företeelse, och de gemensamma gudstjänsterna vid olika ekumeniska samlingar har ofta varit det som hatt störst värde. Även inom patristiken är det växande intresset och den på många håll blomstrande forskningen i regel av ekumenisk karaktär och dessutom ofta av grundläggande betydelse för de ekumeniska dialogerna. En översättning till svenska av en av de viktigaste fornkyrkliga skrifterna med liturgiskt innehåll är därför inte enbart av betydelse för den liturgi- eller patristikintresserade utan också av ekumenisk betydelse. Anders Ekenbergs utgåva av Hippolytos’ apostoliska tradition är dessutom mycket mer än en översättning. Som hans omfattande inledning och kommentar visar, har han inte bara tolkat utan också självständigt sökt fastställa textens ursprungliga karaktär.

Den apostoliska traditionen är en av den för-konstantinska epokens mest spridda texter, tidigt översatt från grekiska till latin, syriska, koptiska och sedermera även arabiska, etiopiska, armeniska och georgiska. Den största utbredningen fick den dock genom att integreras med andra texter i de stora kyrkorättsliga samlingar som växte fram på 300-talet när enhetskyrkan skulle etableras. Med sina anvisningar kring ämbeten, sakrament, gudstjänst, fasta osv. är den en självklar hörnsten för den klassiska synen på kyrkans yttre gestaltning. Trots att den av allt att döma tillkom i Rom är det framför allt i öst som den fått en helt avgörande betydelse. För den ortodoxa kyrkotraditionen, från Etiopien i söder till Ryssland i norr, hör den till kyrkans grundläggande skrifter. Författaren till texten anses allmänt vara Hippolytos, en känd och mot flera biskopar oppositionell presbyter i Rom i början av 200-talet som lämnat en hel rad skrifter efter sig. Denna uppfattning ansluter sig Ekenberg till och tillför dessutom ytterligare argument för Hippolytos, som samtidigt innebär en tidigare datering av texten än andra forskares.

Textkritiska ställningstaganden

Inledningen ger en utmärkt översikt av textens karaktär och spridning, författarfrågan, de textkritiska problemen och textens innehåll. Det är utan tvekan en förtjänst att utgivaren inte döljer de stora textkritiska problem som möter var och en som arbetar med viktiga och därför mycket spridda och ofta översatta fornkyrkliga texter. I stället för att bara översätta en av de vetenskapliga utgåvorna tar Ekenberg självständigt ställning till hur de olika textvittnena är beroende av varandra. Framför allt föreslår han en ny lösning på ett av de stora problemen i Hippolytosforskningen, nämligen hur den etiopiska versionen förhåller sig till övriga. Denna står på många ställen närmare den latinska texten än den koptiska och arabiska, trots att den måste ha översatts via koptiskan och arabiskan. I stället för att förmoda att den går tillbaka på en äldre och mer tillförlitlig koptisk-arabisk tradition än den bevarade föreslår Ekenberg att den ursprungliga etiopiska texten reviderats med hjälp av en gammal grekisk, nu förlorad, text. Även om det ger en god förklaring till textens nuvarande form är det med tanke på att den etiopiska texten tillkommit först på 1400- eller 1500-talet knappast troligt. det finns helt enkelt ingen grekisk-etiopisk tvåspråkig miljö att hänvisa till vid denna tid. Däremot finns det andra exempel från ungefär samma tid på revisioner av arabiska och etiopiska texter gjorda av katolska missionärer, i Etiopiens fall jesuiter, och då från latinska förlagor. Kan detta varmfallet även här?

Även om de principer som lagt fast översättningens grundtext redovisas i inledningen framgår det klart av noterna och översättningen att många avsteg varit nödvändiga för att tå en sammanhängande och begriplig text. Men just i ambitionen att göra texten tillgänglig för en oinitierad ligger också de största farorna. I valet mellan de olika, arianterna tar översättaren den han tycker passar bäst, ett beslut som ibland vägleds av helt andra kriterier än de som den vetenskapliga inledningen redovisar. Detta blir inte minst tydligt om man jämför den föreliggande översättningen med några andra moderna översättningar. Det är därför viktigt att inte uppfatta den svenska texten som en grundtext och alltför lättvindigt hämta argument för dogmatiska eller liturgiska uppfattningar ur denna. Kanske skulle denna tentativa och tolkande karaktär av texten ha gjorts än mer tydlig. Hur välbehövliga och välgjorda översättningar än är, kan de inte för den som vill fa ett djupare perspektiv på fornkyrkan ersätta arbetet med grundtexterna. Ett exempel på detta är den biskopsvigningsbön som förekommer i texten och som sedan citeras i det för Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift gemensamma dokumentet om biskopsämbetet på ett sätt som givit upphov till en intressant debatt (se Meddelanden från Collegium Patristicum Lundense 7/1992, s. 11-15).

En församling kring år 200

Trots det stora vetenskapliga arbete som ligger bakom Ekenbergs utgåva är den ändå inte främst en bok för fackteologer. Själva texten med nödvändiga förklaringar öppnar tvärtom en enkel kyrklig vardagsvärld, spännande att träda in i för var och en som lever i kyrkans sammanhang. Rakt på sak far vi möta de problem som fanns för en församling kring år 200, och de vägar kyrkans tradition redan då funnit att lösa dem. Mycket av det som sägs målar upp en tid med förhållanden och synsätt som känns avlägsna, på gott och ont. Annat visar på en situation i vilken det som sedan blivit självklart bara är antytt. I vår tid, när samtal om församling och kyrka lätt tenderar att handla mest om engagerande verksamhet, demokratisk struktur och rätt profil, är det värt att reflektera över att Hippolytos framför allt skriver om välsignelsehandlingar, måltider och bön.

Anders Ekenbergs översättning flyter lätt och ledigt och noterna nederst på varje sida är föredömligt kortfattade och imponerande rikhaltiga. Till dessa kommer dessutom till sist några längre noter, som närmast är små spännande artiklar bl.a. kring synen på våldet på Hippolytos tid och just måltidernas betydelse i de tidiga kristna församlingarna. Volymen avslutas med en omfattande bibliografi och ett mycket användbart register. Det är svårt att tänka sig att någon som är intresserad av liturgins framväxt, gudstjänstlivet i den tidiga kyrkan, eller no.m. generellt av fornkyrka, liturgik eller ekumenik kan anse sig ha råd att vara utan denna lilla, och därtill vackra och lättlästa skrift. En teologisk text blir inte mindre aktuell för att den är mycket gammal, snarare tvärtom.