Vår Fru på svenska

Det är inte bara det synliga kulturella arvet i form av byggnader som förvittrar runtom i Europa. Större delen av litteraturen är i farozonen, när nyproducerad trivialitet i stor myckenhet väller in genom alla massmedia. Varje försök att aktualisera äldre litteratur bör tacksamt beaktas.

Den stora kristna diktningen på latin riskerar att bli helt bortglömd av generationer som inte behärskar språket, vilket naturligtvis berövar den katolska kyrkan en väsentlig del av det som utgör hennes identitet. Ett tappert försök att försvenska väsentliga äldre texter har Alf Härdelin nu gjort i ett urval hyllningar till Jungfru Maria, under titeln ”Alla släkten skall prisa mig salig”. Så troget som möjligt återger han både innehållet och den för varje dikt karakteristiska rytmen, medan korta förklaringar ges i noter i slutet. Urvalet går ända från Ambrosius – på 300-talet – till vår egen tid, med en avslutande diktsvit av Härdelin själv. Ungefär fyra femtedelar av materialet är latinska texter, medan de övriga är tyska, både medeltida och moderna, bland annat den ursprungliga formen av vår julpsalm Det är en ros utsprungen; där är rosenbusken Maria och dess blomma hennes barn.

Den mest originella och läsvärda författaren är dock Hildegard av Bingen, här representerad av sex dikter. Alltsedan 800-årsjubileet av hennes död 1179 har intresset för henne ständigt ökat, och allt fler av hennes hymner finns också insjungna på moderna skivor. Det djärva språket kan dock verka förvirrande genom avsaknaden av kommentarer.

Annars lovprisas Maria mest med ett begränsat antal ofta upprepade bilder, där paradoxen att en jungfru har fött en son ställs i centrum. Alltför snart kan de verka som klicheer, och en aldrig så omsorgsfull översättning kan inte heller återge den frihet i ordföljden som utgör en betydande del av den latinska diktningens uttrycksmedel.

Kanske beror detta intryck också på anordningen. Femtio Maria-hymner i följd blir ganska svårsmält. Noterna är utmärkta, men om de hade utvidgats med en litterär diskussion och fatt utgöra en text där översättningarna vore illustrationer skulle helheten förmodligen ha blivit mer lättläst. Bäst hade det varit, om förlaget hade kunnat kosta på sig en tvåspråkig utgåva. Man kan se hur tillfredsställande ett sådant arrangemang är av – de må vara ganska fa – exemplen på latinska texter med svensk översättning i Gunnar Lokrantz vackra antologi Maria i svensk litteratur (1980).

Ändå är det naturligtvis värdefullt att Härdelin har gjort en sådan mängd mer eller mindre klassisk Maria-diktning tillgänglig på svenska. I diktens form kan de teologiska frågorna stundom kännas mer angelägna än annars.