Vårt sanna jag

Den irländske jesuiten William Johnston – alltsedan 50-talet verksam i Japan och i många år knuten till Sophiauniversitetet i Tokyo som professor i mystisk teologi och religionsforskning, gästade hösten 1993 Stiftelsen Bergets meditationsgård i Rättvik och höll där under några veckor kurser och föredrag kring ämnet bön, mystik och meditation. Teori och praktiska övningspass, inspirerande samvaro och djuplodande samtal bildade en fin enhet. William Johnston väntas återkomma till Berget, Rättvik i maj 1996 till en liknande serie föredrag och kurser. Den som vill uppleva mer av Johnston som samtalspartner, rekommenderas att läsa hans Letters to Contemplatives, 1991 Harper Collins.

Hans bok Being in Love – publicerad redan 1988 har nu också utkommit på svenska under titeln Upplyst av kärlek. För en förnämlig översättning står Ylva-Kristina Sjöblom.

I boken riktar sig Johnston till en viss Thomas – om denne är en fingerad eller verklig person framgår inte – som öppnat en retreatgård och själv praktiserar meditation. För att rätt kunna vägleda dem som söker sig till honom, har Thomas bett om råd och anvisningar och far nu av författaren en mängd sådana på ett överskådligt och lättfattligt sätt – utmärkta råd för alla som intresserar sig för och vill växa djupare in i bön och meditation.

Vad som möjligen kan förvåna, är den kraftiga betoningen av kroppens roll i bönelivet. Två, mycket substantiella kapitel handlar om detta. Fromma människor har i alla tider frestats att odla anden på bekostnad av kroppen. Johnston varnar för renodling av både det ena och det andra. Han anlägger i stället ett sunt holistiskt perspektiv. ”Thomas […] lyft inte bara själ och hjärta till Gud – utan också kropp och andning, benstomme och blod, huvud, händer och fötter. Undanhåll inte Gud någonting. Hela ditt liv tillhör honom. Älska inte Gud med en del av dig själv utan med hela din varelse.” Ja, Johnston går så långt, att han talar om en ”omvändelse till kroppen”. Tendenser att ringakta och misstänkliggöra kroppen har inte biblisk förankring utan är ett främmande inslag i kristen tanketradition med rötter i gnosticismen. I förlängningen anar Johnston här en bristande respekt för inkarnationens mysterium – att Ordet blev människa och bodde bland oss och att Jesus är Herre. Att hata det kroppsliga eller det materiella är inte alls ”andligt” utan tvärtom demoniskt och perverst. Den yttersta konsekvensen kan bli hatet mot själva Kristi kropp – kyrkan. Och eftersom kyrkan är fortsättningen av inkarnationen, råder Johnston sin vän att knyta an till just det som kyrkan erbjuder: Ordet och eukaristin, kärleken och den konkreta gemenskapen i Kristi kropp. Men han glömmer fördenskull inte att samtidigt betona betydelsen av att vi älskar och accepterar vår egen kropp. I det underbara kapitlet ”Bön i naturen” lär oss Johnston dessutom hur nära det är mellan kärleken till skapelsen och mystisk kontemplation.

Ett annat utmärkande drag i Johnstons vägledning är den sunda balansen och realismen. Detta är genomgående både när han behandlar traditionella former av bön och när han kommer in på ämnet mystisk kontemplation. Han varnar oss för att låsa oss fast vid någon speciell böneform och betonar att bönen som sådan är en process, en resa, full av överraskningar. Balansen och realismen lyser särskilt tydligt fram i kapitlen ”Kris”, ”Den andra resan”, ”Existentiell fruktan” samt ”Natt”. Resan kan först synas gå lätt, med strålande sol på vägen. :ylen förr eller senare kommer krisen då vi konfronteras med skuggorna i vårt omedvetna. Egentligen är det vårt sanna jag som håller på att födas och ”är mycket vackert” men som när det kommer upp till det medvetnas yta, för med sig ”allt möjligt avfall och elände”. Detta kan verka skrämmande men vi uppmanas acceptera rädslan och gå vidare in i det okända. Att gradvis integrera och acceptera tillvarons motsägelser och absurditet ingår i processen.

Liksom tidigare betonar han därutöver det holistiska perspektivet, att krisen inte bara är en andens kris utan också psykets och kroppens. Johnston räknar därför också med psykoterapins betydelse. ”För att kunna handskas med materialet från ditt undermedvetna, kan det vara nödvändigt att träffa en professionell terapeut – för att prata om din barndom, dina relationer till far och mor, din sexualitet, dina svårigheter med auktoritet, och allt annat. Detta kan hjälpa dig att klara av situationen, så att en integrering kan äga rum.” Men den religiösa dimensionen får därför inte glömmas. ”Jesus är din frälsare, din räddare och du behöver tro på honom.”-

Det är ett brett spektrum som Johnstons bok spänner över. Med pedagogiskt mästerskap introducerar han den oinvigde i såväl thomistisk metafysik som i ignatiansk spiritualitet. Samtidigt ger han viktiga inblickar i jungiansk psykologi och zenbuddhismens mystik och andliga rikedomar.

Innerligt och intensivt talar Johnston om människan som en kärleksvarelse. Det som är själva hjärtat i all kristen meditation är kärleken till Gud, förälskelsen i Gud, till skillnad från profan meditation som enbart utövas för att utveckla den mänskliga förmågan.

Att vandra på mystikens väg, menar Johnston, är att ”sakta, sakta!” – hålla på att förvandlas till en kärleksvarelse, a being-in-love. Livets mening är att vara till, vara till i kärlek. Men vår kärlek är alltid något ofullkomligt. Vi är alltid på väg, i vardande, säger Johnston.

Upplyst av kärlek är en bok fylld av visdom. Den fördjupar våra kunskaper om bön och kontemplation och skänker spontan glädje. I slutkapitlen pekar den profetiskt och klart på den väg som vi bör anträda och vandra tillsammans – in i det tredje millenniet.