Biskop Sven Silén in memoriam

Om jag minns rätt träffades vi för första gången under Andra vatikankonciliets andra session 1963 i Peterskyrkan där han deltog som luthersk observatör. Jag kommer ihåg hur knepig frågan då för tiden var hur Västeråsbiskopen skulle kunna representera Svenska kyrkan som sådan vid konciliet. Inte minst med anledning av Nathan Söderbloms ekumeniska livsverk var man emellertid intresserad av att Sverige och Svenska kyrkan skulle vara med bland de lutherska observatörerna. Så hittade man en lösning genom att uppta honom som medlem i Lutherska världsförbundets delegation vid konciliet under dess fyra sessioner (1962-1965).

Utan tvivel hade Andra vatikankonciliet avsevärd betydelse för biskop Silén. Inte så att han s.a.s. blev ”katoliserande”. Men han studerade intensivt konciliets alla utkast och aktstycken som stod till observatörernas förfogande. Han deltog i enhetssekretariatets tankeutbyte med observatörerna där dessa helt öppet kunde framföra sin kritik mot vissa utkast och sina uppslag till ändringar i formuleringarna. Inte minst knöts under dessa år vänskapsband som även efter konciliet förblev bestående. När kardinal Willebrands, ordförande i det romerska enhetssekretariatet, under 70-talet kom till Sverige och Uppsala var en av hans första frågor var och när han skulle kunna träffa biskop Silén. Och efter sin emeritering 1975 tog biskop Silén varje år under sina älskade vistelser i Rom hos Birgittasystrarna vid Piazza Farnese alltid tillfället att förnya sina kontakter med gamla vänner och bekanta vid enhetssekretariatet.

Biskop Siléns erfarenhet från konciliet fick även flerfaldigt uttryck i hans verksamhet i Sverige. Han – som eljest sällan grep till pennan – skrev 1967 i Västerås stiftsbok artikeln med den talande titeln Medkristna – Från Vatikankonciliets observatörsläktare. En hälsning till församlingarna och prästerna i Västerås stift om ekumenikens nya ansvar. Då för tiden var en sådan ”uppmaning” ännu på intet sätt självklar. Men ett visst intresse hade vaknat och det var inte minst biskop Siléns förtjänst att genom föredrag på olika håll öppna förståelsen inom Svenska kyrkan inte bara för konciliet utan också för en äkta ekumenik med katolska kyrkan i landet.

Det dröjde flera år och åtskilligt besvär innan ärkebiskop Olof Sundby och dåvarande biskop John E. Tavlor i Stockholms katolska stift våren 1970 utsåg en ekumenisk samtalsgrupp bestående av lutheraner och katoliker med biskop Silén som ordförande. Händelsen kan nog betecknas som historisk. Det var första gången som en romersk-katolsk – evangelisk-luthersk dialog av officiell karaktär tog sin början i Sverige – och tyvärr förblev den ett av de få tillfällena att klarlägga och fördjupa de principiella frågorna mellan våra kyrkor. Det som vi katolska deltagare uppskattade särskilt hos biskop Silén i dessa samtal var hur han på ett förbindligt sätt och med humor som äkta lutheran deltog i och stimulerade dessa samtal. Förvisso hade Vatikankonciliet djupt påverkat hans teologiska inställning och med ett småleende – som han säkert själv skulle instämma i – läser vi idag hans doktorsavhandling från 1938 om Den kristna människouppfattningen intill Schleiermacher där han med engagemang framställde (den lutherska) ortodoxins antropologi och dess ”upplösning … till neologi”. I våra samtal återkom han aldrig till denna avhandling och helt visst skulle den efter konciliets erfarenheter i ekumenisk teologi ha fatt nya infallsvinklar och accenter. Däremot tog han inte sällan fram Luthers Lilla katekes som tydligen under senare år alltmera blev för honom en andlig ledstjärna.

Det som kanske mest utmärkte Sven Siléns år som biskop för Västerås stift var hans vidsynthet. Det var nog mer än en tillfällighet att inom Svenska kyrkan eljest så ovanliga andliga förnyelsesträvanden som exempelvis S:t Davidsgården, Barkaröförsamlingen, Östanbäckklostret m.m. kunde utvecklas inom hans stift. Men djupast sett var Svenska kyrkans liturgiska förnyelse en hjärteangelägenhet för honom. Han stödde av all kraft Västerås domkapitels arbetsgrupp för liturgiska frågor och dess försöksverksamhet som bl.a. ledde till Västeråsmässan. I boken Vi firar mässan – reflektioner och förslag (1975) fick denna insats sin teologiska och pastorala motivering av honom.

Vi misstar oss troligen inte när vi antar att biskop Svens närvaro vid Andra vatikankonciliet har givit honom avgörande impulser bl.a. även i denna andliga och liturgiska riktning och fördjupat hans blick för ett varmhjärtat sökande efter en – kanske avlägsen – men ändå nödvändig synlig kristen enhet med den katolska kyrkan.

Som katoliker har vi att tacka honom – som nu ser Herrens eviga ljus – för mångt och mycket.