Brev till redaktionen:

Det var synd att Signum i nr 7/1982 tryckte en artikel om PLO som först publicerades på franska i maj och som hade författats ännu tidigare. Med detta menar jag verkligen inte att ämnet ”det palestinska problemet” borde ha tabubelagts eller nonchalerats. Tvärtom – jag anser att det palestinska folkets omänskliga situation måste ändras till det bättre och att vi alla – katoliker, judar, buddister och ateister – bör göra vad vi kan för att lindra deras lidande och lösa deras huvudproblem – hemlösheten. Jag tycker också att det har varit till stor skada för det palestinska folket att de har haft dåliga ledare och att PLO är en sammanslagning av 8 olika militanta grupper, som inte har haft något gemensamt förutom att de alla upplever sig själva som palestinier, som hatar och vill förstöra staten Israel. Det är viktigt att hålla i minnet att namnet ”Palestinska Befrielseorganisationen” antogs när PLO grundades (1964), där det enda ”Palestina” som skulle befrias var Tel Aviv och Haifa, dvs. staten Israel, och inte Västbanken, som då var underställd Jordanien och som utan besvär kunde ha blivit den palestinska staten som många nu kräver.

I maj 1982, när Pierre Rondots artikel publicerades i Frankrike, kunde man fortfarande gräla över hur PLO:s nationella fördrag skulle tolkas. I Frankrike är det den pensionerade generalen Pierre Rondot som – i likhet med Per Gahrton, Sigbert Axelson m.fl. – har uppfattat PLO:s hållning såsom mjuk och kompromissvillig. Problemet som dessa alltid har måst brottas med och ibland har haft obehag utav är att PLO:s ledning sällan har uttalat sig på samma välvilliga sätt gentemot Israel. Det bästa exemplet, och även det mest ödesdigra är att Yasir Arafat, Faruk Kadoumi, George Habash och andra ledare inom PLO inte ens kunde göra detta, när USA:s president, Jimmy Carter, 1975 uttryckligen sade att han var villig att tala direkt med dem (och därmed erkänna) PLO, om bara organisationen skulle erkänna staten Israels rätt att existera. Och tänk nu efter Libanonkriget, hur sannolikt= det är att detta fruktansvärda krig aldrig hade ägt rum om en annan PLO-politik – i likhet med en annan Israelpolitik – skulle ha ändrat historien och undvikit död och dödande.

Jag kan lätt bevisa att Rondot har feltolkat en del paragrafer i det palestinska nationella fördraget, jag kan också peka på en hel del rasistiska element däri. Inte nog med att § 20 förvägrar judar rätten att definiera sig själva och insisterar att de är bara mosaiska trosbekännare utan någon nationell eller folktillhörighet, denna artikel förnekar t.o.m. att det finns ett historiskt samband med landet Israel. Detta fastän mer än 50 % av de personer, som identifierar sig själva som judar, inte är med i någon synagogförening, att den överväldigande majoriteten av judarna känner stark förbundenhet med landet Israel och att Bibeln klart bevisar motsatsen. Landet Israels teologiska roll och betydelse är uppenbar för alla som vill göra sig besväret att slå upp den Heliga Skriften.

Men jag tror inte att en sådan analys skulle övertyga någon att Rondots artikel är en skönmålning av fördragets egentliga innebörd och jag fruktar att mina ord skulle tråka ut läsarna. Det finns däremot ett enklare sätt att avslöja PLOs verkliga natur och det är varför jag blev ledsen över att Signum har tagit in en ”gammal” artikel. Israels intåg i Libanon har givit förtryckta libaneser tillfälle att tala ut och avslöja hur PLO har förtryckt dem genom att grunda en stat i staten, där Libanons egen regering ej hade någon talan. Dessa numera allmänt kända fakta är den bästa tolkningen av PLO:s nationella fördrag – de visar hur Yasir Arafats organisation har styrt en egen stat. Bilden är inte vacker: Vi har fått veta om beväpnade kringvandrande 12, 13, 14 och 15-åringar (RPG-boys = raketgevärspojkar) och tänk hur vi skulle reagera t.o.m. i vårt fridfulla Stockholm, om något liknande skulle förekomma här. Nu vet vi om massakern, som PLO har vållat kristna i Damour, Tyr och Ashija m.m. och nu har vi hört talas om den vita flaggan, som vajar igen efter Israels intåg i Libanon – en symbol att en jungfru bor i ett visst hem, men ett signum som försvann, när män ur PLO gerillan våldtog kristna flickor när deras föräldrar inte hade beaktat grannars varningar. Herald Tribune (18/10 1982) informerar oss att Olof Rydbeck, chef för FN:s UNWRA, medgav att PLO hade använt flyktinglägret Siblin till militärutbildningsläger under minst två år. Sverige har ovetande därom givit bidrag till denna utbildning. (Nyheten fanns som kort notis även i Svenska Dagbladet.) Nu vet vi om att PLO gjorde sig skyldig till krigsförbrytelser och ej uppfyllde § 58 i Genèvekonventionen. Den lyder: ”De stridande parterna skall i möjligaste mån undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tätbefolkade områden.” Men PLO har, som vi har sett i bild, förlagt sina vapenförråd under sjukhus, skolor och nästan uteslutande i tätbefolkade områden. Allt detta bör göra oss försiktiga när det gäller uppfattningen om PLO:s sanna karaktär.

Det finns många inom och utanför Israel som motsätter sig den nuvarande regeringens politik. En ny rörelse har nyligen grundats i Israel, under ledning av två berömda rabbiner – Aharon Lichtenstein och Yehuda Amital, som har uttryckt sig tydligt: ”Människoliv är heligare än jord, t.o.m. den heliga jorden i landet Israel.” Man väntade 200 deltagare i ett oannonserat möte – det kom mer än 2000. Det är ett första steg, men vem kan glömma det vackra kinesiska ordspråket – en tusenmilaresa börjar med det första steget.

Morton H. Narrowe

Överrabbin vid judiska Församlingen i Stockholm

Pierre Rondot är även, vilket i sammanhanget kanske är mer relevant, pensionerad föreståndare för CHEAM, Centret för högre studier av det moderna Afrika och Asien, Paris.