Bland medeltidsälskande utopister

Om inte något paradis fanns så skulle vi uppfinna ett sådant! Det är en tanke som osökt dyker upp under läsandet av Staffan Källströms bok Framtidens katedral. På ett fängslande sätt skildrar Källström, docent i idéhistoria vid Stockholms universitet, hur medeltiden som tankefigur har använts i de mest skiftande ideologiska sammanhang för att skissa konturerna till ett framtida jordiskt paradis. Konservativa kritiker av den franska revolutionen och den moderna masscivilisationen, liksom med industrialismen missnöjda socialister och anarkister, eller romantiserande religiösa estetiker, tillsammans med slavofiler och existensfilosofer, samt den mycket speciella gruppen av konstnärer och arkitekter kring den tyska designskolan Bauhaus som stod i blom under 1920-talet, förenades alla i sitt svärmeri för medeltiden. Den sistnämnda gruppen utgör ett centrum i Källströms arbete. Det går naturligtvis inte att göra rättvisa åt denna mångfacetterade bok i en kort anmälan, men förhoppningsvis kan dessa rader locka någon att införskaffa Framtidens katedral.

Det modernas rotlöshet

Det ”moderna” tycktes sakna sammanhang, menade många tänkare från 1800-talets mitt och framåt. Det fanns en obehaglig känsla av meningsförlust, av rotlöshet, i den samtida världen. Ingenting syntes längre heligt. Världen hade avkodats av nitiska bildstormare, teknikfixerade ingenjörer och profithungriga kapitalister i en ohelig allians. Den gamla världen var nu en förlorad värld, ett sprucket minne av en barndomsvärld där trygghet, renhet och mening rått. Drömmen om medeltiden blev för många drömmen om en kommande tidsålder, andlig, helgjuten, moralisk, ursprunglig och äkta. Medeltiden blev en utopi, en dröm om paradiset.

På ett intressant sätt nämner författaren i anslutning till den tyske historikern Alfred Doren hur utopier kan förläggas antingen i rummet, som en rumslig utopi, en fiktiv ö eller dalgång långt borta, oupptäckt och oförstörd av det moderna (likt Thomas Mores Utopia), eller vara placerat i ett tidsligt rum (som i en svunnen tid som medeltiden). Till ”önsketiden” hör den långa apokalyptiska traditionen där det i tidernas fullbordan uppstår ett fullkomligt rike. Gemensamt för båda åskådningarna är att man drömmer om förlossning från den samtida ofullkomliga världen med dess lidanden och brister. Rumsutopin är dock oftast mer aktivistiskt inspirerande än vad tidsutopin är: människan har kraft och skyldighet att omvandla världen. Båda riktningarna lockar inte sällan, ironiskt nog, fram fanatism och intolerans gentemot medmänniskorna i arbetet med att förbättra mänskligheten.

En hög uppskattning av medeltiden hyste som bekant många av de tyska romantikerna. Novalis påstående om medeltiden kunde åtskilliga skriva under på: ”Det var lysande tider, då Europa var ett kristet land som beboddes av ett kristet folk!” I Frankrike beskriver såväl Du Maistre som Chateaubriand medeltiden i lyriska termer. Från England sprids nygotiken över världen i Pugin och hans efterföljares tappningar. Snart nog reser sig nygotiska katedraler såväl i de afrikanska kolonierna som i Indien, Kina och över hela Östasien. Från Rom deklareras ungefär samtidigt att den medeltida thomismen är kyrkans normativa filosofi. Överallt inspireras tänkare och konstnärer av vitt skilda kynnen av medeltiden, i vart fall just av medeltiden som tankefigur.

Katedralen, hävdar författaren, kan stå som en symbol för detta medeltidssvärmeri. Katedralen, hjärtat i den förindustriella staden, symbolen för staden som något mer än en klunga hus och bodar, uppfattades som sinnebilden för det medeltida. Så såg Goethe den medeltida gotiska katedralen som ett uttryck för det tyska i dess mest ädla och andliga form. I Sovjetunionen skapades efter revolutionen sekulära ”katedraler” i städernas mitt (den modernistiske ryske konstnären Kasimir Malevitj, kallade rent av en av sina modeller för ”gota”), i dessa skulle de ateistiska motsvarigheterna till de religiösa ceremonierna äga rum – ett slags inomvärldsligt heligt rum, som den revolutionäre tänkaren Alexander Malinovsky benämnde ”proletariatets katedral”. Gud må ha synts vara död, men hans rum förblev heligt! Andra ryssar, som filosofen Nikolaj Berdjajev, skriver i landsflykten om hur Europa måste återvända till medeltidens andliga ideal, framförallt åter låta sig inspireras av den rika klostertraditionen. Endast genom disciplin och askes kan anden besegra materien, kan människan nå sin fullhet. I Barcelona börjar 1884 arkitekten Antoni Gaudis märkliga skapelse, katedralen Sagrada Familia, uppföras (ännu inte avslutad) – här förenas modernism, jugend och gotik till en ny stilart. Metaforiskt sett kan just byggandet av en katedral, människor som i samverkan skapar ett heligt rum, uttrycka en basal mänsklig längtan av att vilja skapa en ordnad helhet, ett andligt kosmos: ett Adams och Evas återerövrande av paradiset, åtminstone som en dröm under vandringen genom tårarnas dal på väg mot det ”nya Jerusalem”.

Utopisk framtidskatedral

Ett viktigt inslag i drömmen om medeltiden var idén om ett annorlunda förhållningssätt till arbetet. En av industrialismens negativa sidor låg i att den separerade arbetet från individens övriga liv, liksom i svårigheten för arbetaren att överblicka arbetsprocessen. I den utopiska socialistiska visionen skissades på ett samhälle där medeltida korporationer, skrån och gillen skapade struktur och balans. I den engelska så kallade gillesocialismen anknöts för övrigt ofta explicit till kristna värderingar. En av dess företrädare – A. J. Penty – drömde om att de framväxande fackföreningarna skulle omvandlas till medeltida skrån och att prissättningen på varor skulle ske efter principen om ett fast och rätttvist pris – ekonomin måste bygga på moraliska principer.

”Föreställningar om hur värden som förknippas med det medeltida Europa kan utgöra en förebild för samtiden sträcker sig över ett brett spektrum – skriver författaren – från en bitvis mycket konkret samhällsutopi, över idealiseringen av medeltida ekonomiska relationer, till en vision av en andlig gemenskap, inte sällan beledsagad av föreställningen att kristendomen ånyo kommer att tilldelas en roll som sammanbindande social kraft.” Även en marxistiskt influerad tänkare som William Morris, en anarkist som Peter Krapotkin eller revolutionära fantaster som Georg Lukács och Ernst Bloch fängslades av medeltiden som tankefigur.

Under det begynnande 1900-talet menade Hugo Ball – dadaismens skapare och mot slutet av livet praktiserande katolik – och kretsen av expressionistiska konstnärsvänner, som Paul Klee, Wassily Kandinsky och Franz Marc, att nyckeln till en förnyad andlighet fanns i konsten, en konst som kunde hämta mycket av sina ideal i medeltidens mystik och religion. Konstnärens uppgift var att likt en präst förmedla det heliga.

När arkitekten Walter Gropius år 1919 tillträdde som ledare för Staatliches Bauhaus i Weimar och talade om konsten som en ”kristalliserad gudslängtan” gav han uttryck för en inte ovanlig uppfattning. Det är dock överraskande att kretsen av lärare vid Bauhaus, däribland många av seklets mest kända modernistiska formgivare – Paul Klee, Wassily Kandinsky, Walter Gropius, Ludwig Mies van der Rohe och Marcel Breuer – sökte sin inspiration i mystik och medeltida religion i sin socialistiskt färgade strävan att bygga ett nytt klasslöst samhälle i vilket en andlig gemenskap kunde utvecklas. Det modernistiska Bauhausmanifestet från 1919 pryds för övrigt av ett träsnitt som ska föra tankarna till en gotisk katedral.

En annan färgstark gestalt i Bauhaus var Johannes Itten. Denne lät bygga ett särskilt hus åt sig som benämndes Tempelherrehuset, där han samlade sina elever för meditation. Tempelherren Itten – han var klädd i en fotsida kaftan – bekände sig till mazdaznanrörelsen, en iransk synkretistisk sekt. En annan som lockades till Bauhaus på grund av den religiöst-utopiska dimensionen var Georg Muche som hoppades att kunna bygga upp en klosterliknande gemenskap av mediterande konstnärer.

Gemensamt för Bauhaus-modernisterna var föreställningen om att ett nytt samhälle skulle kunna skapas efter första världskrigets förödelse – ett jämlikt samhälle som kunde hämta inspiration i medeltidens värld och där konstens företrädare hade en profetisk uppgift. Bauhaus var tänkt att fungera inte bara som en konstnärlig förebild utan också som en gestaltad social utopi i praktiken – en inspirationskälla till en förnyelse för hela mänskligheten. Uppgiften var att bygga Die Zukunftskathedrale, framtidskatedralen. Blicken bakåt syftar alltså framåt, det handlar inte om en återgång till en svunnen värld utan om att skapa en radikalt förändrad framtid.

Genom dessa korta rader som inte kan göra rättvisa åt Källströms spännande och idérika bok ser vi hur medeltiden, inte främst som historisk epok utan som tankefigur, har påverkat också några av dem som tillhörde den nya tidens främsta profeter – modernistiska konstnärer med socialistiska och anarkistiska ideal, ofta i kombination med vegetarianism och moraliskt-utopiska drömmar. Tänk på detta när du sätter dig i en på IKEA inhandlad Bauhaus-inspirerad stol av kromat stål och stram rotting – men ägna också någon tanke åt en större och djupare fråga: kan ett samhälle överleva som ett mänskligt samhälle om känslan för det heliga (eller snarare Den helige) försvinner?