Intryck från Expo 2000

Jubelåret 2000 lockade olika kristna samfund att satsa rejält på världsutställningen i Hannover. Hela tre stora och påkostade paviljonger mötte besökarna. Kristuspaviljongen var resultatet av ett samarbete mellan den katolska kyrkan och den evangeliska kyrkan i Tyskland, i huvudsak sponsrad av den senare. Den användes också som gudstjänstlokal. Den Heliga Stolen hade därtill en egen, självständig paviljong med utställningar. Slutligen fanns också Hoppets paviljong. Den tillkom som ett samarbete mellan tyska KFUM, hjälporganisationen World Vision och den frikyrkliga Evangelische Allianz. Alla tre var mycket olika och kan beskrivas med var sitt nyckelord: som kyla, värme och lekfullhet.

Kristuspaviljongen

Kommittén som arbetade med Kristuspaviljongen såg världsutställningen som en global marknadsplats och därför föreföll det självklart att en kyrka traditionellt sett borde finnas där. Hur den skulle se ut var en annan fråga. Ett evangeliskt Jesu brödrasällskap hade sedan en tid arbetat med att etablera en kommunitet i Volkenroda i Thüringen. Bröderna skickade 1996 ut förfrågningar om hjälp att hitta sponsorer till en klosterkyrka med korsgång, som man ville se byggd i moderna material som glas och stål. Deras önskemål nådde expokommittén som genast insåg möjligheten att tillfredsställa både deras och sina egna behov, därigenom skulle paviljongen inte bara bli en dyrbar dagslända.

En mindre arkitekttävling utlystes som vanns av Meinhard von Gerkan, Hamburg, och Joachim Zais, Braunschweig.

I den officiella vägledningen betonas det medeltida klostret som deras inspirationskälla, det stränga, nyfunktionalistiska formspråket till trots. Själv blev jag litet förvånad när jag såg anläggningen. Mina associationer gick nämligen spontant åt ett helt annat håll. För mig tycktes grundplanen allmänt sett mest påminna om moskéns och inte vilken moské som helst utan sanktuariet i Ka’ba i Mecka. Principskissen förmedlar förhoppningsvis det intrycket. Den stränga geometrin och de svala färgerna förde också tankarna till japansk arkitektur. Inte minst påminde den omslutande arkadens eller omgångens sektionerade uppbyggnad om rispappersskärmar.

En grund, smal vallgrav i betong bildade en gräns mot det övriga expot där den skilde paviljongens ena långsida från den stora allén. En landbrygga ledde besökaren tvärs genom arkaden in till den öppna gården. Därifrån förde tre stora, svarta järnportar in i sanktuariet. Kuben hade sidomåttet 18 m och var helt sluten bortsett från nio takfönster. Stommen av svart stål utgjorde ett ramverk, där vita marmorskivor fyllde mellanrummen och bildade väggar. De var så tunna att ljus kunde sila obehindrat genom dem. Det enda figurativa inslaget var en stor kristustorso från 1000-talet på ett kors.

Kyrkokuben har sitt intresse som arkitekturhistorisk kommentar. Men som rum för andligt liv föreföll den mig kyligt överestetiserad, skrämmande. Jag kände mig liten i den stora rumsvolymen, skräpigt mänsklig i det geometriskt perfekta rummet med dess skarpa vinklar. Svart och vitt. Livets gråskala gick förlorad. Under kyrkorummet fanns ett utrymme som var dess raka motsats. Det var en närmast njurformad krypta, med lågt i tak, dunkel belysning, golv av vitaste sand där fotavtryck avtecknade sig från människor som passerat tidigare genom rummet och en mosaikikon av Kristus på väggen.

Det som mest drog besökarna var den rektangulära arkaden som om-slöt anläggningen. Också den byggd som ett svart ramverk av stål. Men här bestod väggarna av dubbla glasskivor med mellanrum som fyllts av föremål representerande två inslag i temat för Expo 2000: teknik och natur. Ett modernt, dekorativt svar på medeltida glasmåleri. Länge försökte jag finna ett mönster i kontrasteringen av föremål, men gav upp. Var för sig var de ändå tänkvärda. Sprutorna i detta fönster för tankarna till vaccinationsprogram och medicinens framsteg – men också till drogmissbruk och mänsklig förnedring. Andra fyllnadsföremål var lökar, glödlampor, bambustänger, kassetter m.m. Bara en fönstersektion var en ”riktig” glasmålning, det abstrakta Mariafönstret av Hella Santarossa: ett blått fält som en flik av jungfruns mantel omgiven av inledningsraderna på Magnificat inristade på olika språk. Därutöver låg nio mindre kabinett med olika tematiska utställningar mellan sanktuariets ytterväggar och gången. I grupper om tre tog de upp olika teman, t.ex. ljus, musik och färg eller måltid, diakoni och barmhärtighet. Ett tomt bord med en brödskål där man fick ta för sig påminde om nattvarden.

Den heliga stolens paviljong

Även Vatikanens paviljong var avsedd att komma till användning efter världsutställningens slut, som kyrkcentrum i Liepaja i Lettland. Bakom dess utformning står arkitektfirman SIAT i München. Också den har formats med geometrin som grund men i form av två koncentriska cirklar, den ena inuti den andra, med ett kapelliknande utrymme med runda-de väggar innerst som anläggningens hjärta. Materialmässigt skilde sig paviljongerna åt rejält. Vatikanpaviljongen var konstruerad av glas, metall och snedställda trälameller som väggar. De rundade formerna i kombination med träet, det flödande ljuset och – de mänskligt sett – behagliga proportionerna skapade en luftig, varm och rofylld atmosfär. I vilken mån byggnaden kommer att fungera väl som kyrkcentrum är en annan fråga, men som utställningshall var den utmärkt.

Paviljongens stora lockbete var den ”svarta lådan” som bildade hjärtat i anläggningen. Där ställdes den s.k. Mandylionikonen ut, en av världens äldsta Kristusbilder som är belagd sedan 500-talet, och som i vardagslag finns i påvens eget kapell. Den har status av acheiropoietoi (ej gjord av människohand) och skall enligt legenden vara det linneporträtt av Jesus som konung Abgar av Edessa fick som gåva. Ikonen är försedd med en rissa, en kantmaskering skulle man kunna säga, som lämnar ansiktet synligt liksom håret och skägget. En stiliserad återgivning av Mandylion användes som logotyp för paviljongen och återfanns på banderoller, pelare och skyltar.

Vatikanen hade valt att föra fram sina budskap med stöd i konsten och hade satsat på en kombination av nyutförda konstverk, äldre skulpturer och fotografier. Genom koncentrationen på det visuella hoppades man överbrygga eventuella språkproblem. De moderna verken bestod av träskulpturer utförda av en konstnär i varje världsdel som haft till uppgift att gestalta representanter för mänskligheten. Den yttre rundeln upptogs av utställningskabinett, som tog upp fem teman som påven ansåg viktiga att betona inför framtiden: fred och frihet, kvinnans styrka och kvinnors olika livsöden som spegelbild av tillståndet i världen, barnen som mänsklighetens hopp, familjen som samhällets grund-sten samt den lidande människans värde och rättigheter. I varje sektion fick en skulptur från antiken eller renässansen tillsammans med foton ge besökaren uppslag till en reflektion över det aktuella temat. Familjen representerades av en antik romersk skulptur från 1:a århundradet efter Kristus där ett äkta par avporträtterats. I bakgrunden fotografier föreställande bl.a. händer i beröring och en familj på en cykel.

Hoppets paviljong

KFUM:s paviljong av Hannoverarkitektfirman Buchhalla & Partners var den mest lekfullt gestaltade påminnelsen om Kristus idag, imorgon och i evighet – det motto som samtliga kristna paviljonger gjorde till sitt. Den var utformad som en jättestor val och låg ute i en konstgjord damm i nedre kanten av utställningsområdet. Denna tydliga symbol för evangeliets Jonatecken var konstruerad av glas, trä och metall. Genom att träda in i valens buk kunde besökaren få veta mer om det kristna budskapet, men framförallt få lära sig hur unga kristna vill gestalta nuet och framtiden. Med hjälp av modern multimediateknik, med assistans av musiker och skådespelare, presenterades de ungas vision av ett kristet framtida samhällsalternativ grundat på rättvisa och ett gott förhållande till Gud. Olika biståndsprojekt presenterades, liksom ekologiska frågor. Den originella utformningen lockade också publiken, här uppstod ibland köbildning och medelåldern var påtagligt lägre hos besökarna.

Paviljongerna fanns utspridda på olika håll inom mässområdet; det var aldrig långt att gå för att finna förespråkare för ett kristet livsalternativ. De dagar jag strövade runt var dock köerna timslånga till de multi-mediala, tekniska framtidsvisioner som temahallarna erbjöd, medan ingen behövde vänta särskilt länge för att komma in i de kristna paviljongerna. En sådan observation kan ju låta nedslående, men Jesus ställde ju aldrig kvantitativa krav, för honom räckte det med att två och tre samlas. Å andra sidan – eftersom världsutställningen hade ca 90 000 besökare per dag blir antalet ändå rätt imponerande om man utgår från att ca 10 % av besökarna hittat dit, vilket var det officiella antagandet.

Samtliga foton [i den tryckta upplagan] är tagna av artikelförfattaren som är fil. dr i konstvetenskap och verksam vid Riksantikvarieämbetet.