Den ensamma apan

När missionärerna kom till Sydamerika på 1600-talet för att börja sin verksamhet bland guaraníindianerna hade de med sig musikinstrument. Det hade blivit känt att urinvånarna i djungeln längs Paraguayfloden hade en speciell känsla för musik. Missionärerna använde sig av flöjter för att öppna vägen till människornas hjärtan. För att inleda en allvarlig dialog visade sig flöjterna vara betydligt effektivare än de gevär som de spanska kolonialherrarna tidigare använt sig av.

Knepet fungerar inte bara på människor. Under 80-talet drog zoologen Jim Nollman med sin elgitarr till Panamas djungel för att via musikens språk komma i kontakt med urskogens vrålapor. Ett TV-team följde på tillbörligt avstånd för att filma vad som hände. Välkomsthälsningen från djungelns invånare var till att börja med inte alls vänlig. Under den första konserten förflyttade sig ett par apor till en gren rakt över artistens huvud och kissade på honom. Med tiden lyckades Nollman dock att vinna mer respekt. Så småningom började aporna lyssna på hans ackord. De kom allt närmare interpreten och uttryckte sin belåtenhet över konstnärens prestation på ett sätt som man också skulle förvänta sig av en publik i mer civiliserade sammanhang.

Den norska författarinnan och veterinären Bergljot Børresen redovisar i sin senaste bok Den ensamma apan. Om människan och djuren denna och andra märkliga historier om oväntade egenheter bland djuren. Hon har lyckats att skriva en bok som är både rolig, informativ och intellektuellt stimulerande. Det är en kraftfull och välskriven appell för en omvärdering av människans relation till djuren.

Författaren gör det däremot inte helt lätt för läsaren att bestämma bokens genre. Børresen har samlat ihop en enorm mängd fakta och berättelser om beteenden hos djur som försätter dem i ett läge nära människan. Häri består bokens kompilatoriska värde. Den är dessutom en populärvetenskaplig beskrivning av människans uppkomst som genom sin narrativa karaktär gör det lätt att följa utvecklingens långa resa.

Den ensamma apan kan också tolkas och läsas som ett inlägg i en kunskapsteoretisk debatt. Den driver nämligen en intressant och okonventionell tes som tolkningsmodell för hur mänskligt medvetande och medlidande tillkommit och fungerar. Det är värt att titta lite närmare på den modellen och dess konsekvenser. Författarinnan vill med sin bok lansera en tes om att det hos människan och andra djur finns ett slags ”emotionell huvudströmbrytare”, ett centrum i hjärnan som styr vårt medlidande. Under sin utvecklingshistoria har människan fått lära sig att i vissa situationer koppla bort medkänslan för sina artfränder, djuren. En sådan bortkopplingsfunktion behövdes till exempel för att skaffa fram näring eller för att försvara sig mot aggressiva djur. När människan var hungrig eller blev attackerad gällde det att slå till, att döda eller såra. Detta var ju nödvändigt för att överleva i en farlig situation. Människans emotionella strömbrytare ställdes i sådana situationer på ”av”. Mycket vanligare var det dock att människan levde i den normala emotionella samstämmigheten med djuren i sin omgivning – med brytaren i ”på-ställning”. Var strömbrytaren på, tog hon hand om djuren, skötte om dem och behandlade dem ibland nästan som alldeles vanliga familjemedlemmar. Bara i undantagsfall (hungrig eller hotad) var hon tvungen att bryta den emotionella strömmen.

Børresen använder bilden av strömbrytaren för att förklara varför människan har utvecklat en så ambivalent relation till de djur som omger henne. Ibland får de tjäna som bästa vän och ibland får de offra sitt liv för att bli en festlig måltid. Vad är det som sker i människans medvetande som gör att hon kan växla så fort mellan största omsorg och yttersta grymhet? Børresens svar blir att människan i forntiden av goda skäl fick lära sig att i vissa situationer koppla bort sin medkänsla för djuren. Sådana situationer förekommer dock inte längre. Paradoxalt nog har människans emotionella strömbrytare ändå nästan konstant hamnat i ”av-läget”. Ansvaret för detta har den idéhistoriska utveckling som med början hos Descartes lett till att människan mer och mer har vant sig vid att betrakta djuren snarare som ting än som kännande medvarelser. Børresens kritik riktar sig här framför allt mot den behavioristiska skolan och dess inställning till djur. I ett behavioristiskt perspektiv skall en ansvarsfull forskares emotionella strömbrytare alltid vara avstängd, eftersom känslor nödvändigtvis leder till vetenskapliga misstolkningar. En apa som skriker under ett djurförsök är för behavioristen inte ett lidande djur, eftersom ”lidande” är ett begrepp som vi hämtar ur den mänskliga erfarenheten och som vi inte får projicera på djur.

På så sätt definierar behavioristerna bort en dimension av verkligheten som inte bara skulle leda till större förmåga till inkännande utan också till en mera adekvat förståelse av djuren. Den ensamma apan kan läsas som en genomgång av människans utvecklingshistoria där författaren försöker visa hur människan har blivit allt ensammare genom att förneka sina emotionella band till resten av skapelsen. Strömbrytaretanken spelar här en avgörande roll. Människan har i grunden bara kunnat bygga upp distansen till den omgivande skapelsen genom att koppla bort sin förmåga till medkänsla.

Frågan kvarstår om bilden av strömbrytaren är särskilt lyckad och ger en tillförlitlig beskrivning av den komplexa relationen mellan människa och djur – och människan och hennes emotionalitet. Børresens metafor beskriver tyvärr bara två möjliga inställningar till känslor, nämligen ”av” eller ”på”, medan det mänskliga vacklandet mellan medlidande och brist på medlidande i själva verket är betydligt mera komplex. Ett så enkelt exempel som ett kirurgiskt ingrepp kan förtydliga detta. Varje läkare som skall genomföra en operation måste på samma gång vara inkännande och djärv. Att vara uteslutande inkännande genom att försöka känna sig som patienten kommer (om det inte helt och hållet blockerar hans arbete) bara hjälpa honom i begränsad utsträckning. Även om man tror sig förstå hur en annan lidande människa känner sig vet man det ändå inte. Inkännande är därför inte nödvändigtvis en mera pålitlig kunskapskälla än brist på inkännande. Bergljot Børresens övertygelse är att bara en inkännande inställning till omgivningen kan göra den rättvisa. Upplysningstidens stora misstag var inte att den gjorde en intellektuell felbedömning av djuren utan att den lärde oss att av olika skäl strunta i de emotionella signaler som kommer från djuren.

Børresen förminskar med en sådan tolkning dock den betydelse som intellektuella felbedömningar har. Descartes blev inte grym mot djur på grund av att en emotionell huvudströmbrytare hade fastnat utan för att han efter långa reflexioner kom fram till den minst sagt problematiska insikten att djur inte är några varelser som människan behöver tillskriva känslor. När den intellektuella omvändelsen hade skett följde den emotionella omvändelsen efter. Om människan inte lär sig att definiera djuren rätt kommer hon inte heller att hysa en riktig känsla för dem.

Den avgörande frågan är därför hur en riktig intellektuell omvändelse kan ske. Förvisso inte genom att återvända till en ursprunglig naiv antropomorfism! Djur fungerar inte som människor. Om vi tror det så leder detta bara till ännu komplexare misstolkningar. En läkare som tror sig känna vad patienten behöver är inte nödvändigtvis en bättre läkare än den som kommer till felaktiga resultat pga. en strängt vetenskaplig undersökning. En känslomässig bedömning är inte i sig bättre än en rent vetenskaplig bedömning. Hur berättigad Børresens kritik mot behaviorism må vara, så verkar dock problemet ligga någon annanstans, nämligen i den felaktiga och odifferentierade bild av djur som man får om man ordnar verkligheten efter ett behavioristiskt önsketänkande. Behaviorism har av intellektuella (och inte emotionella!) skäl förflyttat djuren till den låda där materiella ting håller hus.

Tyvärr är den bild av strömbrytaren som Børresen väljer i sig mekanistisk och därmed också för statisk för att kunna förklara varför människan har det så svårt att bestämma relationen till sina grannar djuren. Men även om författarens teori verkar förenklande så är den ändå mycket inspirerande: den hjälper läsaren att se människans utvecklingshistoria på ett nytt, oväntat sätt och ger en rad intressanta och överraskande insikter om henne. Det gör boken till en underhållande, inspirerande och lärorik läsning.