Lord Nevermore

Det finns böcker som gör världen större. Som ger verkligheten en tydligare smak, som öppnar schakt i livet. En sådan bok är Lord Nevermore, Agneta Pleijels höstroman. I centrum står två unga män, Bron och Stas, rummet är förkrigseuropa, ett först skvalpande, sedan krängande hav mellan Suez och Melbourne, en australisk kontinent, en ö i Söderhavet, S:t Petersburg under revolutionen, Norditalien i ny förkrigstid, folkfördrivningarnas Polen, London och New York. Av detta har framgått att romanen är stor.

Stas är konstnär, Bron antropolog. De har mötts i de tidiga tonåren, de har delat flickvänner, utmanat döden, berusat sig på dryck, åtrå och diskussioner. Efter ett gräl i Toowoomba, Nya Sydwales, skiljs de för att aldrig mötas mer.

Stas och Bron är alltså unga män när romanen börjar. Det märks. När man är ung ställer man de stora frågorna, drar de vittgående slutsatserna, gör de radikala tillspetsningarna, jublar och förtvivlar och börjar om med samma frågor igen. Bron och Stas är naturligtvis omogna. Det underbara är att de aldrig mognar, att de inte slutar att i djupet av existensen drabbas av frågorna: Är allt en avsiktslös slump? Varför klövs människan i kvinna och man? Vad är konsten? Finns det ett språk som inte stängs in av orden? Vad bestämmer över mitt liv?

Den mest ivrigt frågande och djupast drabbade är Stas. Han är en av de mest odrägliga och charmfulla gestalter jag mött i litteraturen. Ohämmat egocentrisk, psykotiskt associativ, fräck och vädjande, storslagen och ömklig. Kanske hans livs stormande frågor går tillbaka på en alltför stark fars dominans. Kanske hans alltid katastrofala kärleksförhållanden har rötterna i en rädsla för kvävningsdöden i modersfamnen. Romanen visar på vägar att förstå honom. Den förklarar honom inte, liksom den inte för de spretiga frågorna fram till stora synteser och inte heller låter dem lösas upp som en förvillad ungdoms chimärer.

Bron, antropologen, gifter sig med Ellie Rose från Melbourne, den tredje centralpersonen i romanen. Det är symtomatiskt att om de unga männen diskuterar Konsten och Filosofin, så grubblar Ellie Rose över kvinnans plats i männens värld. Kvinnan är ett tomrum som mannen passerar på sin väg mot sig själv, säger de unga männen med doktor Freud. Ellie vill inte vara något tomrum och inte en dröm. Men hon inser att det är männen som ritat kartan, som definierar. Hon inser att kvinnan i kärlek skyddar mannens självuppfattning och dyrbara självförtroende – och själv förvandlar sig till tomrum.

Ellie Rose vill rita om kartan, hon vill studera, agitera, handla och förstå. Och hon vill älska Bron och dela hans liv. Hon blir hustrun i huset på landet – han den världsberömde vetenskapsmannen som reser överallt utom hem. Romanens äktenskapsskildring är vacker och tragisk och mycket trogen mot livet. Den blir något i litteraturen så sällsynt som en gestaltning av den kroniska sjukdomens inverkan på personlighet och relationer. Det är många som dör i denna roman. Meningslösa krigsdödar. Självmord. Ellie Roses död är vardagsdöden, men en död i försoning.

När Bron och Stas far över haven för att vinna självförståelse, utbryter det första världskriget. Krigen finns med som klangbotten i hela romanen, men man kan inte säga att huvudpersonerna genomgripande påverkas. Bron befinner sig, som internationell vetenskapsman, i periferin – Stas är visserligen i händelsernas centrum (som officer i S:t Petersburg när tsardömet faller) men mentalt avskärmad. När nästa världskrig bryter ut tar han sitt liv och det framstår mer som en konsekvens av konstnärens livshållning än som en medveten handling. Det är bipersoner som får bära den namnlösa fasan. Det är den metafysiska gåtan som gör oss till människor, tänker Stas mitt under brinnande krig. I sammanhanget blir det ironiskt, som ett av hans flyktförsök. Men Gudsfrågan finns med genom hela romanen och svaren är mångskiftande. Gud är vår fasa för ett tomt universum, Gud är där fingertoppar rör vid hud och en mun biter en annan mun, Gud är människans nödvändiga förbindelse med en annan dimension i sig själv. När människan gör sig av med gudarna åstadkommer hon katastrofer. Men uppenbarligen också med Gud gör hon det: romanens osympatiske präst sitter på krogen med svartskjortorna. De dör alltså innan romanen är slut, alla de tre huvudpersonerna. Men de hinner tänka tillbaka – tänka på ett nevermore. De hinner längta efter varandra, ångra det som inte blev, inse sitt djupa beroende. Något så ovanligt som en kärleksroman om vänskap är detta. Två av romanens stora, ovanskliga kvalitéer bör nämnas. De hör ihop: humorn och språket. Agneta Pleijel är en alldeles lysande stilist som aldrig ens i bråkdelen av en sats förfaller till slapphet. Ständigt blixtrar de språkliga infallen, bilderna, ironin. Hennes hållning till de två vännerna är gäckande: vänligt driver hon med dem. Ibland i breda, åskådliga scener, som mellan en snacksalig Stas och en sjösjuk Bron. Ibland mycket subtilt. Som detta knappa: ”Vad är kvinnan? Om mannen är Stas?” Det må tillåtas denna recensent att sluta med ett långt citat. Som visar Pleijels eminenta förmåga att skapa en pregnant bild, som ger prov på hennes kraftfulla syntetisering och hennes historiemelankoli. Varsågoda, så här börjar kapitlet ”Confidence betyder förtröstan och är en rostig skorv”: Över jordklotet finns en hinna inte olik tyg. Man rycker i tyget som i en illasittande klänning. Nya veck bildas och sträckningar och insnörpningar. Tyget halkar fram och tillbaka och tycks på sina ställen brista medan det på andra håll uppstår rynkor och skrynklor. Fransmännen drar åt sig, engelsmännen släpper efter, ryssarna får händerna fulla. Då sliter tyskarna åt sitt håll. Över gränser, längs meridianer och utmed kontinenter. Det handlar om världsherraväldet. Om handelsmonopol, kolonier och dominans. Inte en stad eller ort kan vila i ro medan tyget spänns, böljar vilt eller sträcks mot trådriktningen och går sönder.