En annorlunda juldans

I den kristna traditionen finns det minst två synsätt i fråga om mötet mellan Gud och människan. Det första synsättet fokuserar Guds människoblivande, det andra människans gudomliggörande. Enligt båda synsätten är mötet ett levande skeende, en dynamisk rörelse. Båda synsätten är lika väsentliga men inte lika kända.

Enligt den gängse kristna föreställningen har Guds Son lämnat Faderns härlighet och anammat vår mänskliga natur för att sedan återvända till sin himmelske Fader. Denna tolkning finner riklig näring i Nya testamentet och i kyrkans tradition. Jesus Kristus som fanns till i Guds ljusa och fullkomliga gestalt eller ”livsform” övergav himlens strålglans, utblottade sig själv och blev en av oss. Han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden. ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla namn” (Fil. 2:5–11). I ursprunget var det gudomliga Ordet hos Gud Fadern, urgrunden. Ordet blev människa av kött och blod. Det eviga och sanna ljuset trädde in i världens mörker för att bli människornas ljus (Joh. 1:1–18).

Nedstigning och upphöjelse

Det är framför allt hos Johannes och Paulus som vi möter denna föreställning som kan liknas vid ett schema, en grundritning: Guds Ord, Jesus Kristus, lämnar den gudomliga miljön genom sin ankomst på jorden och genom att anta vår mänskliga gestalt. Evigheten har sänkt sig ner i tiden, Guds Avbild till människans sargade ”motbild” för att genom sin lydnad, sitt lidande och sin död åter ingå i Guds härlighet.

Schemat är tydligt. Guds Ord lämnar den gudomliga sfären, stiger ner till jorden och blir sann människa genom att drabbas av inre nöd och yttre slit, av tvivel, ångest och utmattning och ett till synes tragiskt slut. Denna yttersta förnedring i en skamlig död är i själva verket historiens brännpunkt och vändpunkt. Den som aldrig sökte jordisk makt blir upphöjd över alla makthavare och blir ett hoppets tecken för alla som söker, lider, dör och väntar på det förlösande mötet med honom.

Kyrkans liturgi, heliga skrift och tradition talar ett enkelt och sammanhängande språk. Men kan inte detta allmänt vedertagna schema kompletteras av en vändning som leder till en annan erfarenhet, en annan väg? I själva verket finns – i synnerhet bland mystikerna – ett komplementärt synsätt där inte Guds Ord stiger ner från himlen och den korsfäste och uppståndne återvänder till himlens härlighet. Det är istället människan som från sin jordbundenhet och självupptagenhet vänder sig mot ljuset. Hon lyfts av Guds Helige Ande som bor i henne utöver sin jordiska horisont, hon görs rentav gudomlig vilket framför allt de grekiska kyrkofäderna framhåller.

Uppstigning och återkomst

En av dessa stora mystiker var Mechthild av Magdeburg på 1200-talet. Hon har tecknat människans väg till Gud i en uppstigande rörelse, från människans ego-centrering som tynger henne ända till stilla vila i Gud. Hon skriver:

Jag kan inte dansa, Herre,

Men jag kan det om du leder mig.

Då dansar jag in i kärleken,

Och ur kärleken in i kunskapen,

Och ur kunskapen in i jublet,

Och ur jublet dansar jag bortom alla mänskliga sinnen.

Där vill jag stanna, fastän jag väl vet,

Att jag måste strida vidare här på jorden.

Av sin egen kraft kan människan inte bryta upp från sig själv, hon kan inte dansa. Men hon kan det om Jesus Kristus lyfter och leder henne. Den gudomliga dansens första stora station är kärleken där Guds människoblivande motsvaras av människans gudomliggörande. Kärleken ser, känner igen, får rätt kunskap. Ur kärlek och kunskap leder dansen till inre glädje och jubel vilket av många vittnen till andliga erfarenheter skulle kunna uppfattas som slutmål. Men inte av Mechthild. Jublet är inte mystikens krona. Gud är oändligt större än alla mänskliga erfarenheter av Gud. Dansen leder därför bortom mänskliga sinnesintryck och förnimmelser, till Guds eviga och oföränderliga Vara. Det är där mystikern skulle vilja stanna. Där kommer alla ord och rörelser och föreställningar till ett stillestånd. Hon har kommit hem. Hon är emellertid medveten om att hon måste strida vidare på jorden.

I sitt människoblivande stiger Guds Ord ner från himlen till jorden och återvänder till himlen som är det rike där Gud råder. I sitt gudomliggörande stiger människan från jorden upp mot himlen men återvänder till jorden. Denna rörelse speglas i Jesu förklaring på Berget. Att ständigt återvända till jorden med alla dess bekymmer och krav på delaktighet och ansvar är onekligen en kärnpunkt i den kristna mystiken. Den vänder världen inte ryggen. Även eremiten bär i sin ensamhet världen och mänskligheten med sig. Meditation innebär en rörelse mot den gudomliga mitten, ungefär som Mechthild beskriver det. Men med detta centrum, med denna gudomliga närvaro i hjärtat återvänder mystikern till sin ofärdiga värld och sin bräckliga vardag för att påskynda dess gång mot det slutliga målet där Gud blir allt i alla.