av STEN HIDAL
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda högskolan, Stockholm. Till ett redan omfattande författarskap har han nu lagt en bok, som enligt undertiteln är en civilisationshistoria. Innehållet bekräftar detta.
Uttrycket ”bokens folk” myntades först i koranen, på arabiska ahl al-kitab. Härmed avsågs anhängare av religioner som hade heliga skrifter, dock ej Koranen, främst judar och kristna. Därmed är boken som fenomen upphöjd i en högre dignitet, något som också dess historia visar.
Tre begrepp är viktiga genom hela framställningen. Först är det bokens format, varmed avses bokens yttre form, material och liknande. Vidare läsgenre, vilket handlar om hur vi läser: långsamt och meditativt eller snabbt och skummande. Till sist medialt eller litterärt ekosystem, som beskriver samspelet mellan olika textformat, andra medier och institutioner för kommunikation och bildning. I äldre tid spelade här klostren en viktig roll.
Så kan resan börja. Inledningsvis ägnas stor uppmärksamhet åt bokens yttre form: skrivmaterial, papyrus eller pergament, rulle eller kodex. Övergången från rulle till kodex, det nu vanliga formatet, beskrivs ingående. Här spelade den unga kristna kyrkan en stor roll. Antika textfynd från 100-talet e. Kr. består till hela 94 procent av rullar, men om man isolerar de kristna texterna blir siffrorna omkastade: 92 procent är kodexar. Vad beror detta på? En viktig del av förklaringen är att Paulus brev i Nya testamentet är för omfångsrika för att få plats i en rulle av standardformat, men om man skar upp en rulle och gjorde om den till en kodex så fick breven precis rum i den.
Känt är att man i äldre tid alltid läste högt. Det var därför Filippos kunde veta att den etiopiske hovmannen läste Jesaja (Apg 8). Först så småningom sker en övergång till tyst läsning. Klostrens roll i läsningens historia betonas uttryckligen. Här skedde läsningen enligt lectio divina, man läste långsamt och meditativt. Först i och med skolastiken sker en läsning på annat sätt: man måste läsa snabbt och kursivt för att kunna hitta det ställe man behövde för argumentationen. Nu kommer också innehållsförteckningar, rubriker och register som viktiga hjälpmedel. Det skall vara lätt att orientera sig i boken. Övergången från en skrift utan mellanrum mellan orden, scriptio continua, till det vi nu har är en etapp i denna process.
Inte oväntat lyder en kapitelrubrik i denna bok ”Gutenberggalaxens födelse”. Sambandet mellan tryckpressen och reformationen är väl dokumenterat. Gutenberg producerade 1455 den första helbibeln och tryckte den i 180 exemplar. Den blivande påven Pius II lär ha häpnat över bokens skönhet. Men tryckerikonsten togs också snabbt i anspråk för småskrifter och pamfletter. ”Mellan åren 1517 och 1520 skrev Luther trettio pamfletter som publicerades av drygt tjugo tryckerier och tillsammans såldes i över trehundratusen exemplar.” Men Halldorf är noga med att inte överbetona Luthers roll och talar om reformationerna (i pluralis).
Vid nya tidens inbrott sker en annan viktig förändring i förhållandet mellan text och läsare. Tidigare hade texten levat i symbios med utläggningen, den behövde det levande ordet för att kunna tas emot och förstås. Nu blir texten fristående gentemot utläggningen, något som sker parallellt med att naturvetenskapen avvisar den symboliska förståelsen av naturen. Här gör Halldorf en intressant iakttagelse om förhållandet mellan fundamentalister och historisk-kritiska exegeter. Han ser det som ett bråk mellan syskon: ”De hade olika uppfattningar om vad som var sant, men de var eniga om att sanningen var entydig.”
Skildringen kommer nu in på den industriella bokrevolutionen. Boken blir någonting massproducerat och blir i princip tillgänglig för alla. Kaféer och klubbar blir till miljöer där böcker och tidningar läses och diskuteras. Utvecklingen av den ångdrivna maskinpressen kan ses som bokproduktionens andra revolution. Men detta innebar också en risk för likriktning. Här använder sig författaren av Alexis de Tocquevilles skrift om demokratin i Amerika. Denne menar att roten till problemet är den makt som den demokratiska staten har. Majoriteten utövar en påverkan på människorna som går långt utöver vad någon enväldig kung har kunnat drömma om. Det är inte minst tidningar och småskrifter som gör detta.
Ett kapitel heter ”Förläggarnas och kritikernas tid”. Här behandlas ämnen som den masskonsumerade boken och förlagen som ”grindvakter”. Recensentens viktiga roll belyses, men också riskerna. ”Kritikerns verksamhet bygger på ett ärligt och oberoende omdöme, men det kan vara svårt att upprätthålla när man riskerar att stöta på den man bedömer på nästa cocktailparty.”
En bok som denna skulle inte vara komplett om den inte också tog upp den digitala revolutionen. Så sker också. En växande andel läser aldrig det tryckta formatet: en tredjedel av befolkningen och fyra av tio män uppger att de inte har läst en bok det senaste året. Frågan måste ställas om vi alltjämt är kapabla att alls djupläsa, oavsett format.
Några småsaker. Den store retorikern Quintilianus kallas grek, men han var romare (fast född i Spanien). Lucius Pedanius Secundus var stadsprefekt, inte statsprefekt. Och det latinska ordet libra betyder inte överväga utan våg (överväga heter deliberare).
Inte minst slutet av denna bok visar att författaren är väl inläst på den relevanta litteraturen. Här passerar namn som Marshall MacLuhan, Walter Ong och många andra. Kanske det blir lite för mycket name-dropping, när olika teorier snabbt refereras utan fördjupning. Men i det stora hela är detta en mycket läsvärd och njutbar bok. Halldorfs grepp om det stora ämnet imponerar och han har en god förmåga att förmedla lärdomar till läsaren. Därför: bli en del av bokens folk och läs denna bok!
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 52–53.