av MATTIAS PILTZ
”Leave it to Dag!” Med några autentiska nyhetsklipp från Kongokrisen 1960 presenteras Dag Hammarskjöld som lösningen på alla världens konflikter. Så börjar den nya spelfilmen av danske regissören Per Fly, Hammarskjöld, som hade premiär på juldagen. Filmen skildrar såväl internationell storpolitik som den private grubblaren, poeten och undertryckt homosexuelle Hammarskjöld. Storpolitiken är väldokumenterad i historiska källor, det privata är ren spekulation. Vad filmen inte alls skildrar är den kristne mystikern, även denne för övrigt väldokumenterad genom den postumt utgivna klassikern Vägmärken. I filmen antyds att denna skrift snarare handlar om den skuldtyngda kampen mellan plikt och sexualitet.
Prisbelönte regissören Per Fly har tidigare regisserat filmer som trilogin Bänken, Arvet och Dråpet, samt Monica Z. Hammarskjöld har han arbetat på i något decennium. Manus har han skrivit tillsammans med svenske Ulf Ryberg. De har velat skildra de sista nio månaderna i Hammarskjölds liv, det vill säga Kongokrisen, Hammarskjölds diplomatiska arbete och till sist hans död i flygplanskraschen utanför staden Ndola 1961. Till stöd för sin version av denna hittills ouppklarade händelse, lutar de sig mot teorierna bakom dokumentären Cold Case Hammarskjöld av Mads Brügger och Göran Björkdahl från 2019. Enligt den blev Hammarskjölds plan nedskjutet av en belgisk pilot och legosoldat. Filmen Hammarskjöld är ett tydligt hjälteporträtt. I en intervju säger producenten Patrick Ryborn att världen i dag behöver människor som tror på någonting, till skillnad från dagens politiker. Per Fly menar att ett FN med verklig politisk makt dör med Hammarskjöld, det är viktigt att berätta om de visioner som han hade. Intentionen har varit att visa ”the greatest statesman of our century” (ett citat av John F. Kennedy) och lyfta fram Hammarskjölds säkra ”moraliska kompass”.
Filmens handling börjar alltså då Kongokrisen eskalerar och rebellen Moïse Tshombe bryter sig ur Republiken Kongo och förklarar delstaten Katanga för en fristående republik. Medan president Patrice Lumumba får stöd från Sovjetunionen får Tshombe stöd från västvärlden, framför allt från Belgien som vill upprätthålla sitt koloniala övertag. Dag Hammarskjöld har å sin sida förklarat krig mot kolonialismen och vill hjälpa de afrikanska länderna att bli självstyrande. Så blir Kongo ett slagfält för det kalla kriget och världspolitiken. I mitten står Hammarskjöld och försöker medla mellan kombattanterna samtidigt som han själv propagerar för en aktiv väg, en stor fredsbevarande militär styrka. Filmen skildrar detta händelseförlopp som en spännande politisk thriller. Man kan förmoda att samtliga möten på FN-nivå är protokollförda, men det är oklart hur trogen filmen är dessa. Hur som helst bjuder filmen på en fin iscensättning av ett av Hammarskjölds berömda tal där han säger: ”Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd.”
Storpolitiken kontrasteras i filmen mot den ensamme, private Hammarskjöld som lever med sin butler och en apa, Greenback, som han fått i samband med ett statsbesök. På kvällarna sitter Hammarskjöld och grubblar vid sin skrivmaskin. Det är Vägmärken som tar form. I filmen redovisas delar av innehållet, formuleringar om offer, arbetsmoral och skuld. Han kämpar med livets mening, säger sig vara ”trött och ensam”. En helt fiktiv karaktär har lagts till berättelsen, ungdomsvännen Peter Levin. I en återblick avvisar Hammarskjöld ett närmande från honom, samtidigt som han får en liten enhörning i snidat trä av honom i present. I scenen där Hammarskjöld bestämmer sig för att ringa upp Levin står han vid sitt skrivbord så att enhörningen pekar mot skrevet, med en filmterm så kallat rekvisitaberättande. Då Hammarskjöld låter Levin läsa sin lyrik, kommenterar Levin: ”Du skriver om samma längtan som jag har.” I filmens universum låter det påskina att Vägmärken handlar om undertryckt sexualitet och plikten att försaka. Hammarskjöld söker trevande Levins vänskap tills han av politiska skäl tvingas att ta avstånd. Han säger då att han valt plikten och att Gud leder honom. Scenen ramas in av att apan Greenback först tar sig ur sin bur och sedan meddelas omkommen i en olycka i hemmet, en metafor för Hammarskjölds inre konflikt.
Hammarskjöld spelas av Mikael Persbrandt, en rolltolkning som går emot den testosteronstinne Persbrandt som vi vanligtvis känner men som han tar sig an på ett trovärdigt sätt. Fotot är elegant. Musiken är övertydlig. Hammarskjölds rättspatos har fått ett eget musikaliskt tema.
Populärkultur, i synnerhet film, har en otroligt stor betydelse för historieförmedlingen i dag. Vilka friheter är då rimliga att ta i förhållande till den verkliga historiska person som man gör anspråk på? Och på vilka grunder? Har Fly och Ryberg trott sig hitta en djupare sanning i sin tolkning av Hammarskjölds privatliv eller är spekulationen i själva verket en osäkerhet inför om historien duger som den är? Inget mer än en dramaturgisk krydda? Kunde kanske mystikern Hammarskjöld skildras på film så att det blev lika spännande? Den filmen hade jag hellre velat se. Jag tror att publiken egentligen längtar efter en helt ny filmgenre: spiritual thriller.
Mattias Piltz är Linjeledare för Filmlinjen på Skurups folkhögskola.
Ur Signum nr 1/2024, s. 50–51.