av MOSHE ZIMMERMANN
Den berömde engelske historikern A. J. P. Taylor är känd bland annat för sina bidrag till att förstå första och andra världskriget. Han formulerade en av sina provocerande grundregler på följande sätt: ”Krig kan undvikas så länge de inte har brutit ut.” Med andra ord: också om för betraktaren det intrycket uppstår att ett krig som brutit ut inte kunde undvikas (”det måste ju komma förr eller senare”), så fanns det ändå fram till sista ögonblicket andra valmöjligheter. Men har kriget väl brutit ut, då är det historikerns uppgift att finna de bakomliggande strukturerna och i enlighet därmed att beskriva och förklara den väg som ledde till kriget och att göra detta inte på ett deterministiskt utan differentierat sätt.
Frågan om orsakerna har sysselsatt historikerna i alla tider, vare sig det gäller peloponnesiska kriget eller andra världskriget. De bemödar sig att upptäcka de strukturella sammanhangen och att marginalisera slumpens roll. Mest strider historiker, men också politiker, om krigets orsaker inte endast därför att de är vana vid att tänka kausalt utan också därför att det inte går att undvika frågan om skulden till kriget.
Kriget som bröt ut i Mellanöstern den 7 oktober 2023 utmanar från första dagen såväl historikerna som den offentliga debatten. Utgången kan ännu inte förutses, men orsaken kan man redan fråga efter och ställa upp hypoteser för att sedan skriva om varför kriget uppstått.
Kan man helt enkelt påstå att den enda orsaken till kriget är en önskan hos terrororganisationen Hamas att förinta Israel, som dess ledare ständigt hävdar? Eller finns det ett mera komplext svar, som mer differentierat kan förklara krigets både utbrott och förlopp? Dessa frågor skall besvaras utan att begå det alltför vanliga felet att relativisera eller rent av rättfärdiga Hamas förbrytelser den 7 oktober.
Den rätta tiden: varför just nu?
Det var entydigt ett beslut av ledningen för Hamas att angripa judiska bosättningar inom det erkända landet Israel nära gränsen till ”Hamas-landet” Gaza. Där skulle man verkställa en pogrom för att så utlösa ett krig. För Hamas ledning rörde det sig om det stora arabisk-muslimska kriget mot judarna, inte endast om en variant av de sedan flera år bekanta försöken att militärt provocera Israel. Därför innehöll krigsförklaringen från Hamas militära ledare Mohammed Deff ett omisskännligt språk. Det finns också tillräckliga bevis för att det bakom detta beslut fanns en överenskommelse med eller till och med ett initiativ från Iran. Hamas har som sitt mål att förinta den judiska staten Israel och de sökte endast det rätta tillfället.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har inte fel med sin utsaga att det barbariska angreppet inte skedde i ett vakuum – så länge som detta uttalande inte används som ett medel för att relativisera. Att nalkas kontrafaktiskt kan vara till hjälp: vad skulle ha skett, om? Det betyder till exempel: Vad skulle ha hänt om Osloavtalet inte hade misslyckats? Om inte ayatollorna hade härskat i Iran? Och så vidare och så vidare. Inte utan orsak talar man om kontextualisering, som inte är detsamma som relativisering. Den första fråga som kan bidra till kontextualisering lyder: Hur blev detta angrepp över huvud taget möjligt? Än mera: hur kunde terrororganisationen bli så stark att den kunde bestämma sig för detta angrepp med en sådan risk?
Rent militärt sett var detta angrepp en framgång för Hamas. Ty antingen hade den israeliska militären underskattat Hamas, som hade förberett sig under åtminstone tio år för detta angrepp, eller också prioriterade Israel fel. Den israeliska militären uppmärksammade alltför mycket Västbanken och skyddet av de illegala bosättningarna där i stället för att koncentrera sig på säkerheten för dem som bodde i en region som låg i ett internationellt erkänt israeliskt område, nämligen de som bodde i orter vid gränsen till Gaza.
När man söker efter orsaker är frågan om den rätta tidpunkten av betydelse: varför nu och inte tidigare eller senare? I det israeliska samhället blev under det gångna året sprickor tydliga. Israel regeras nu av högerextremister och denna regering hotar att vilja begrava demokratins grundläggande värderingar. Man får anta att denna spricka hos Hamas och dess pådrivare – läs: Iran – har skapat ett intryck av svaghet och påskyndat att Hamas destruktiva avsikter omsatts i handling. Ty även för en terrorgrupp som inte har någon avsikt att komma till ett modus vivendi med dem som drabbas av terrorn, gäller att det behövs ett åtminstone passivt stöd utifrån och ett sken av legitimitet.
Här spelar Israels inrikes- och utrikespolitik sedan 2016, sedan Donald Trumps tid som president, och särskilt under 2023, en viktig roll. Premiärminister Benjamin Netanjahu har hela tiden i sanning ansträngt sig för att förhandlingarna med Palestina skall misslyckas. Han har nämligen aldrig velat ge upp de ockuperade områdena, alltså drömmen om hela Israel, han vill inte att det ska finnas en palestinsk stat. Att förhandlingarna som under Barack Obamas beskydd ägt rum bröt samman i april 2014, det värderade Netanjahu därför som en framgång. För honom var Hamas herravälde i Gaza och Palestinas splittring mellan Hamas och PLO medlet för att blockera fredsprocessen.
Men redan då visade det sig att när förhandlingarna bryter samman då kommer tillfället för Hamas. Efter 2014 pågick det faktiskt inga fredsförhandlingar längre; det fanns bara ett krig vartannat år mellan Hamas och Israel. Och Trump tänkte som Netanjahu: med ekonomiska lockmedel kan man normalisera relationerna mellan Israel och de arabiska staterna och därmed sopa Palestinaproblemet under mattan.
I Palestina blev man alltmer frustrerad. Åter erbjöd sig Hamas åtminstone i ord som räddaren i nöden. Joe Bidens regering fortsatte utan att byta taktik. Israel betraktade förhandlingarna om fred eller samarbete med andra arabiska stater inklusive Saudiarabien som ”omvägar” runt Palestinafrågan.
I Palestina sökte man efter medel för att skaffa sig uppmärksamhet hos det internationella samfundet. Då emellertid de palestinska myndigheterna ännu knappast är av någon större betydelse, vänder sig de frustrerade palestinska araberna alltmer till Hamas som en möjlighet att kunna motstå Israel. Denna situation ledde till den ideala miljö, i vilken Hamas kunde lova att slå till och hoppas på ett brett understöd.
Än mera, bilden förändrades delvis. Hamas kunde inte hoppa över sin egen skugga. Som bekant utövade de fruktansvärda förbrytelser mot den israeliska civilbefolkningen; förbrytelser som Hamas stolt dokumenterade. Världen reagerade till en början med bestörtning och chock. Men mycket snart framstod det som mindre problematiskt att få den offentliga meningen världen över att relativisera, ja att förtränga dessa brott.
Inte bara häftigheten i den israeliska reaktionen på angreppet den 7 oktober skapade motbilder. Också offentligheten och den politiska klassen blev medveten om att den nuvarande israeliska regeringen bedriver en extremistisk politik. De palestinska invånarna på Västbanken blir allt oftare offer för våld från fanatiska bosättare (på hebreiska kallade ”höjdungdomar”, på tyska Hügeljugend). Även detta är tragiskt. Då ”höjdungdomarna” på Västbanken rasar och regeringen understödjer dem, då försvinner medlidandet med dem som fallit offer för Hamas pogrom, men också stödet för den israeliska befolkning som tänker annorlunda än ”höjdungdomarna”. Också detta är ett gisslandrama. De som tar gisslan är i detta fall de som förespråkar ideologin om ”hela Israel”.
Allt detta sker mot bakgrund av islamismens frammarsch. Sedan den 11 september 2001 står det klart för hela världen att sekulariseringsprocessen och toleranspolitiken har hejdats och befinner sig på återtåg. Muslimer i de arabiska staterna, i väst och självfallet på Västbanken visar sig mottagliga för fundamentalism, för relativisering och för islamisternas slagord. I detta läge har fundamentalistiska program större chans i den muslimska världen än sekulära, moderata eller moderna alternativ.
Som exempel: Hamas krigsförklaring tog fasta på specifika händelser i nutiden, som den demonstrativa närvaron av judar på tempelberget under lövhyddohögtiden. Denna händelse tjänade som förevändning och effektivt propagandamedel för att få understöd från den muslimska världen för överfallet. Hela världen vet vilken reaktion i den muslimska världen som utlöses av ropet ”al Aqsa är i fara!”. De högerradikala i Israel – de som sitter i regeringen – häller med avsikt bensin på elden. De använder lövhyddefesten, på vars sista dag angreppet skedde, som anledning för att visa sin närvaro på tempelberget. Denna detalj hör inte till orsakerna för Hamas angrepp, men den bidrar till att förstå varför Hamas propaganda faller i så god jordmån i den muslimska världen, men också i den icke-muslimska.
Ännu en global process, som under de senaste åren har fått ökad vikt, är avståndstagandet från demokratins liberala principer. Populism och auktoritära strukturer, som bättre än liberalismens företrädare förstår att umgås med våld, är de stora vinnarna under det gångna decenniet. Mot denna bakgrund har den liberala demokratin varken i Israel eller hos de palestinska araberna någon chans. Detta är det stora tillfället för Hamas, Iran och andra islamister.
Också det postkoloniala perspektivet på södra halvklotet och i västerlandet visar på en tendens, som i en upplyst sektor av samhället alstrar sympati till och med för en förbrytarorganisation som Hamas. Utifrån detta synsätt bedriver Israel kolonialism, även om de lever i sitt eget land på grundval av internationell rätt, nämligen FN-resolutionen från 1947.
Hamas, Iran och andra islamister, som ideologiskt är antisemiter, har upptäckt ännu en svaghet hos sina motståndare. Då Israel gör anspråk på att ensamt företräda judar och den judiska historien och då judar i diasporan i allmänhet ställer sig på Israels sida, då är det lätt för latenta antisemiter att ta Israel som förevändning för att framträda som antisemit. Särskilt lätt är det att aktivera antisemitiska fördomar hos icke integrerade muslimer, inte bara i Tyskland. I det program som Hamas och dess allierade har och som längtansfullt motser ett Harmageddon mellan det muslimska och det judiskt-kristna lägret, infogar sig denna antisemitiska potential utmärkt väl.
De omständigheter som har lett till att Hamas radikalislamistiska program nu och på detta sätt kan omsättas i gärningar har alltså flera bottnar. Tänker man systematiskt-kontrafaktiskt, är det inte omöjligt att komma fram till vad som skulle ha hänt, om … Vilka begivenheter har påverkat vilka beslut, på vilket sätt och i vilken utsträckning? Detta sätt att närma sig frågan om ”katastrofens orsaker” kan hjälpa till att klargöra frågan om medansvarighet eller medskuld, om än endast till en del.
Ännu en gång skall det betonas att kontextualisering inte betyder att relativisera. Det faktum att antisemitism i Europa eller högerextremism i Israel hör till bakgrunden för Hamas pogrom, det relativiserar ingalunda ansvaret hos Hamas och dess anhängare för vad som skedde den 7 oktober och därefter, inte heller för palestinska befolkningen under Hamas herravälde i Gaza.
Den smärtsamma frågan lyder: Vad hade bort ske för att avvärja detta krig? Mera konkret: Om Israel, representanterna för Palestina och det internationella samfundet inte hade gett upp fredsprocessen och om Israel hade satt stopp för sin bosättningspolitik – hade då den 7 oktober 2023 inte sett helt annorlunda ut?
Översättning: Sten Hidal
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2023 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de/hk.
Moshe Zimmermann är professor emeritus i modern historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.
Ur Signum nr 1/2024, s. 47–50.