av KATHARINA WENZEL-TEUBER
Efter den religionsfientliga kulturrevolutionen (1966–1976) följde under 1980-talet en jämförelsevis liberal politik med reformer och öppenhet, vilket ledde till ett återupplivande av det religiösa livet i Kina. Man talade till och med om en ”religionsfeber”. Vid statliga forskningsinrättningar utvecklades religionsvetenskap och kristendomsstudier, ofta med sympati gentemot forskningsföremålet. Religion betraktades inte längre endast som ”folkets opium”. Den förväntades även att kunna lämna positiva bidrag till samhället, en uppfattning som till och med kom till uttryck i partiets stadgar 2007. Visserligen var religiösa aktiviteter även då starkt reglerade och begränsade. De var (precis som nu) endast legala om religiösa platser och religiös personal var registrerade hos staten. Men det fanns ett större utrymme än i dag och gråzoner tolererades.
Samtidigt började några personer inom akademiska och politiska kretsar att betrakta den blixtsnabba tillväxten av protestantisk kristendom i Kina med oro, framför allt eftersom den ägde rum utanför de statligt kontrollerade kyrkostrukturerna. Siffrorna är verkligen imponerande. Medan det 1949 endast fanns 1 miljon protestanter i Kina, är de i dag minst 38 miljoner. Katolikernas antal uppgår samtidigt till cirka 10 miljoner. Under 2000-talet utvecklade kinesiska religionsforskare tesen om Kinas religiösa ekosystem, vars traditionellt pluralistiska harmoni hade hamnat i obalans genom kristendomens ofantliga tillväxt.
Kristendomens monoteistiska exklusivitet måste tonas ned med hjälp av sinifiering, krävde Mou Zhongjian, en av företrädarna för denna uppfattning. ”Fientliga, utländska krafter försöker att kristna Kina, vår motstrategi är en sinifiering av kristendomen”, är således ett resultat av detta. Det intressanta här är att förespråkarna av denna strategi knyter an till förebilden med sinifieringen av marxismen, som ju även den är en import från väst. Även sinifieringen av den indiska buddhismen anses vara en förebild.
Xi Jinpings roll och att åter stärka nationen
År 2012 tog Xi Jinping över ledningen av partiet och året därpå även av landet. Hans beslutsamhet att genomföra sitt odelade maktanspråk inom alla samhällsområden visade sig snabbt. Hans ”kinesiska dröm om att åter stärka nationen” är kopplad till en tilltagande isolering från utländskt inflytande, även inom det religiösa området. Religiös infiltration hotar den socialistiska övertygelsens identitet och Kinas säkerhet, heter det i en utvärderingsstudie från den kinesiska regeringen redan år 2014.
Mot denna bakgrund märks det att Xi övertog idén om sinifieringen från religionsvetenskapen och fastställde den som en generell religionspolitisk riktlinje för alla religioner i Kina. I sitt religionstal från 2016 sade han: ”För att aktivt få till stånd religionernas anpassning till det socialistiska samhället är det viktigt att hjälpa religionerna i vårt land att hålla fast vid sinifieringen. […] Vi måste stödja de enskilda religionerna i deras värnande av sina grundläggande övertygelser […] så att de samtidigt grundligt utarbetar trosinnehållet och de religiösa reglerna till gagn för den samhälleliga harmonin, tidens framsteg och en sund civilisation, och så tolkar sina regler och läror att de motsvarar kraven på utvecklingens framsteg i dagens Kina och Kinas förträffliga, traditionella kultur.”
Med ”tidens framsteg” avses ”socialismen med kinesisk prägel i den nya tidsåldern” under Xi Jinping. Att det vid sinifieringen i första hand handlar om politisk och mindre om kulturell anpassning, visar det faktum att alla erkända religioner måste skriva femårsplaner för sin sinifiering – inte bara föreningar för protestanter, katoliker, muslimer och buddhister utan även den inhemska daoismen. Sedan åtta år tillbaka finns det inget sätt för religionsgemenskaperna i Kina att komma runt sinifieringen. Men begreppsinnehållet är medvetet vagt och flexibelt. Väldigt olika myndighetskrav kan motiveras med detta begrepp.
Tolv meter höga flaggstänger framför kyrkan
Åtskilliga åtgärder rör gudstjänstlokalernas yttre framtoning. Således gäller sedan några år tillbaka en föreskrift om att en kinesisk flagga måste hissas framför varje religiös plats. Lokala myndigheter har delvis lagt ut enorma summor för utformningen av platserna med upp till tolv meter höga flaggstänger inklusive sockel och flagga.
För islam står ”avarabiseringen” på dagordningen, det vill säga den statliga reduktionen av det arabiska inflytandet. Muslimska representanter måste exempelvis avlägsna alla arabiska skriftliga anslag om halal. Många moskéer har fått orientaliserande arkitekturelement nedrivna. I det här avseendet har den politiska inställningen under det senaste decenniet blivit den helt motsatta, vilket exemplet med Doudian-moskén i Peking visar. När byggnaden, som rymmer 1 500 troende, var färdigställd i orientalisk stil med kupoler och minareter, skrev en officiell kinesisk tidning 2013 lyriskt om att den ”majestätiska” nya moskén med dess ”starka islamiska egenheter” också skulle kunna locka till sig muslimer från omgivande länder och främja handel och turism. I september 2022, endast nio år senare, rapporterade Radio Free Asia att moskén skulle byggas om och att orientaliska dekorelement skulle avlägsnas. I dag föredrar myndigheterna att islamiska platser mer liknar de gamla moskéerna i Peking, Xi’an och Shanghai, som ser ut som kinesiska tempel.
På senare tid finns kravet på ”kinesisk stil” för religiös arkitektur och konst till och med i ett utkast till en statlig förvaltningsrättslig norm för religiösa platser från mars 2023. Vad som menas med detta lämnas ofta öppet. Det finns exempel som visar att myndigheterna hellre vill ha en tillbakablickande traditionalism. Således rapporteras det att Jadebuddha-templet i Shanghai förbjöds att uppföra en hörsal ritad av den japanske stjärnarkitekten Ando Tadao, eftersom den enligt den ansvarige regeringstjänstemannen var ”för modern”.
Måste Bibeln förändras?
Tyngre än dessa yttre ingrepp väger för religionens företrädare och anhängare säkert statens försök att få inflytande över det religiösa innehållet och att anpassa detta ideologiskt. De nuvarande översättningarna av religionernas kanoniska skrifter ska utvärderas, och innehåll som inte motsvarar ”tidens framsteg” måste förses med en kommentar, korrigeras eller översättas på nytt. Detta gäller även Bibeln. Inom de officiella föreningarna för Kinas kristna samfund finns det motsvarande arbetsgrupper, inom vilka exegeter är sysselsatta med att bearbeta de kinesiska bibelöversättningarna. Detaljer om deras arbete är inte officiellt kända, men utmaningarna och påtryckningarna är säkerligen enorma. Alla religioner är dessutom uppmanade att bidra till ”det religiösa (teologiska) tänkandets återuppbyggnad”.
Å ena sidan måste religionsföreträdare ständigt visa att de identifierar sig med partiets politik genom att de offentligt upprepar de politiska slagorden. Å andra sidan anmodas de att bekräfta den statliga politiken inför sina anhängare utifrån ett religiöst perspektiv. När den kinesiska regeringen under corona-pandemin startade ett upprop mot slöseri med livsmedel, använde religionernas förening i Shanghai i en appell citat från sina aktuella skrifter för att stödja denna statliga angelägenhet, till exempel sura 17, vers 27: ”De slösaktiga är satans barn” och Joh 6:12: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.”
Ibland gynnar myndigheterna också vissa idéer som utvecklats inom religionerna. Således upphöjdes den ”humanistiska buddhismens” reformtanke, som uppstod i Kina i början av 1900-talet och som betonade en starkare orientering av buddhismen mot jordelivet, till officiell sinifieringsstrategi för buddhismen. Buddhisterna står nu inför utmaningen att säkra sin suveräna tolkning av sin egen idé.
Även tendenser inom språkpolitiken kan man betrakta som en form av sinifiering. Exempelvis förutser det redan nämnda utkastet till ny förvaltningsrättslig norm att religiösa platser måste ”förstärka bruket av landets gemensamma språk”. Med detta avses standardkinesiska, det vill säga språket som befolkningsmajoriteten av han-kineser talar, som också i allt högre grad ska ersätta andra befolkningsgruppers språk på deras religiösa platser, exempelvis mongoliska, tibetanska, uiguriska och zhuang-språket.
Denna assimilerande språkpolitik, som inte bara berör det religiösa området, propagerade Xi Jinping för 2021 i ett tal om arbetet med nationaliteter. Det överordnade politiska målet är att skapa ett ”samhälleligt medvetande inom den kinesiska nationen”.
Även om den kinesiska ledningens sinifieringskampanj också uppvisar kulturella aspekter, så är det således först och främst en politisk rörelse, vars mål är att underordna religionerna under partistaten och sätta dem i dess tjänst. I den bemärkelsen är sinifieringen den ”politiska domesticeringen” av religionerna, som den i USA verksamme sociologen Yang Fenggang har formulerat det.
Kyrklig inkulturation
Kinesiskblivande i den mening som teologerna brukade beteckna som inkulturation eller indigenisering, kallar sociologen Richard Madsen för en ”sinifiering underifrån”. Det senare är inte någon kampanj inriktad på snabba resultat likt den politiska ”sinifieringen uppifrån” utan en långvarig, naturlig och komplicerad process. Hur förhåller det sig nu från ett kyrkligt perspektiv med sinifieringen av kristendomen ”underifrån” och dess inkulturation?
Vi koncentrerar oss i det följande på den katolska kyrkan i dagens Kina. Hon kunde, till skillnad från kyrkan i Taiwan, framför allt på grund av förföljelsen under kulturrevolution, inte ta emot Andra Vatikankonciliets impulser för en inkulturerad teologi, och liturgireformen med omställningen till det kinesiska språket infördes först i slutet av 1980-talet.
I katolikernas liv på lokalplanet finns det likväl många små, med tiden växande exempel på kristendomens spontana anknytning till element inom Kinas kultur. Sålunda är den traditionella huvudbindeln ett tecken på sorg och delvis även vanlig vid kyrkliga begravningar. Inom kyrkomusiken på landet har ofta de traditionella slagverks- och blåsensemblerna med sina ursprungliga folkreligiösa repertoarer fortfarande sin plats. Kinesiska katolikers förkärlek för högt belägna Mariavallfartsorter passar väl ihop med de heliga bergens tradition inom daoismen och buddhismen.
Men mycket nytt uppstår också genom församlingarnas kreativa respons på dagens samhällssituation, exempelvis den starka urbaniseringen. Viktigt är sökandet efter en kristen spiritualitet som tilltalar kineser. Även här finns det exempel på inkulturation. Sedan tio år tillbaka är ”enhetsspiritualiteten med Tai Chi” mycket populär. Den förenar den kristna bönen med modern psykologi och den traditionella kinesiska idén om balansen mellan yin och yang. Tusentals kinesiska katoliker – ordenssystrar, präster och lekfolk – har redan deltagit i de kurser som katoliken Gong Yan (född 1974) har utvecklat enligt denna metod.
Inom teologin förekommer det liknande försök att få till en dialog mellan den kristna teologin och den kinesiska filosofin. De generationer av katolska teologer som utbildats efter kulturrevolutionen utforskar dessutom ansatser till inkulturation i den kinesiska kyrkohistorien. Inte minst frågar de sig vad den kristna tron kan bidra med i den sociokulturella kontexten i dagens Kina. Här finns det goda kontakter med några av de akademiska kristendomsforskarna vid de statliga instituten.
En del av de katolska teologerna i Fastlandskina arbetar vid de statligt godkända (och alltmer reglerade) teologiska seminarierna. Andra forskar utanför dessa ramar, delvis också utomlands, där flera av dem fått sin utbildning. De hoppas att kunna bidra med något därifrån till teologin i sitt hemland.
När de kinesiska teologerna konfronteras med den politiska sinifieringen hänvisar de för det mesta till den kristna inkultationens framgångar. Den katolske biskopen av Hongkong, Stephen Chow, som nyligen besökte stiftet Peking, sade den 12 maj 2023 i en intervju med tidskriften La Civiltà Cattolica: ”Mitt intryck är att kyrkan fortfarande försöker komma på vilken betydelse sinifieringen har. Man har hittills inte kommit fram till någon slutsats. Därför vore det viktigt med samtal om det i samband med seminariemöten …” [se Signum nr 7/2023, s. 56, övers. anm.].
Kontextualisering
Sinifiering är ur den kinesiska ledningens synvinkel en oeftergivlig religionspolitisk framtidsstrategi. En ”sinifiering underifrån” är dock även från ett kristet perspektiv nödvändig, om den kristna tron, trots svåra omständigheter, ska bli relevant i det kinesiska samhället.
Religionsfilosofen He Guanghu, en av de mest profilerade kinesiska kristendomsforskarna, uppfattar det så här: ”Moderna människor i dag bekymrar sig inte särskilt mycket om saker som ligger långt ifrån deras liv och deras situation. Men människor kommer att ställa frågor utifrån sin livssituation […] Därför måste den sino-kristna teologin utgå ifrån de kinesisktalande människornas livssituation, och den borde börja med de mest akuta problemen för dagens kineser. […] Endast om den sino-kristna teologin är ’kontextualiserad’ kan den ha en framtid.”
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2023 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de/hk.
Katharina Wenzel-Teuber är sinolog och chefredaktör för tidskriften China heute.
Ur Signum nr 1/2024, s. 43–46.