av STEN HIDAL
”Jaså, du kan grekiska” – de förvånade orden från den romerske officeren till Paulus (Apg 21:37) hade kunnat ställas till nästan vem som helst i den kristna kyrkan under dess första fyra århundraden. De enda undantagen hade funnits allra längst i väster och längst i öster. Grekiska var helt enkelt det normala gudstjänstspråket, även i Rom, där latinet endast långsamt vann terräng.
Bakgrunden till detta ligger i att den bibelöversättning som användes var den grekiska, som kallas Septuaginta eller De sjuttio. Enligt legenden skulle den ha tillkommit i Egypten genom att sjuttio judiska lärde översatte de fäderneärvda skrifterna från hebreiska och arameiska, och när de jämförde sina texter visade det sig att de stämde helt överens. I verkligheten har Septuaginta tillkommit i Egypten under en längre tid, och det är lätt att se hur olika principer för översättandet följts i olika böcker. Vissa är ordagrant översatta, andra mycket fritt.
Grekiskan i gudstjänsten
Varför översattes Bibeln över huvud till grekiska? I den judiska gudstjänsten blev det allt flera som hade svårt att förstå läsningarna på hebreiska. Från början gjorde man så, att en improviserad översättning, först på arameiska och sedan på grekiska, tillfogades direkt efter textläsningen, så småningom nöjde man sig med den nu nedskrivna grekiska versionen. I och med kristendomens spridning kom man inom judendomen att mera strikt hålla sig till enbart hebreiskan, men ännu under kejsar Justinianus tid på 500-talet efter Kristus fanns det synagogor som hade hela liturgin på grekiska.
I Nya testamentet vimlar det av citat från den skriftsamling som de kristna med tiden kom att kalla Gamla testamentet. Flera av författarna hade säkerligen kunnat översätta bibeltexterna fritt från grundspråket, men med ganska få undantag valde man att använda sig av Septuaginta. Vid denna tid fanns det också andra grekiska översättningar att tillgå – åtminstone en av dem hade troligen tillkommit därför att man på judiskt håll ansåg att de kristna lagt beslag på Septuaginta. På samma sätt har en av alla tiders största judiska filosofer, Filon i Alexandria, förtigits i hela den judiska traditionslitteraturen – också honom hade de kristna tagit hand om.
Septuagintas ställning i gudstjänsten var alltså given redan genom citaten i Nya testamentet. Men också den övriga liturgin var alltså på grekiska och innehöll många anspelningar på den grekiska bibelöversättningen. Grekiskan dominerade med andra ord hela gudstjänstlivet.
Men inte för all framtid. Liksom i den judiska diasporan så uppstod bland de kristna utanför de östliga delarna av romarriket ett behov att få ha gudstjänst på sitt eget språk. Nu hade man kunnat tänka sig att grekiskan åtminstone i bibelläsningarna hade bevarat sin ställning, liksom hebreiskan i synagogan, eventuellt kompletterad med en översättning till folkspråket. Att så inte skedde visar att Septuaginta aldrig hade fått samma ställning i kyrkan som den hebreiska bibeln i synagogan. Hebreiskan hade blivit det heliga språket (även om inget i texterna kräver detta) liksom arabiskan kom att bli för islam, men det blev aldrig grekiskan i kyrkan. Där hade man en vida mera pragmatisk inställning: det viktiga är att bli förstådd. Inget språk är heligare än något annat.
Strid om latinet
En milstolpe här var kyrkofadern Hieronymus och hans arbete med att översätta bibeln till latin. Grekiska behärskade han fullkomligt, däremot kan det diskuteras hur mycket hebreiska han egentligen kunde – enligt min mening inte tillräckligt för att göra en helt god översättning. Hans största insats var nog denna: om man har tillgång till grundtexten, måste en översättning alltid prövas mot den. Tillbaka till källorna, ad fontes – denna princip förknippas ofta med renässansen men finns i princip redan hos Hieronymus.
På denna punkt fick han dock utstå motsägelse. Augustinus ansåg att man inte behövde gå tillbaka till den hebreiska bibeln utan att man gott kunde nöja sig med vad som nu kallas Vetus latina, den gamla latinska översättningen, i huvudsak baserad på Septuaginta, ofta i form av sena och dåliga handskrifter. Det finns en illustrativ korrespondens mellan de båda kyrkofäderna om detta. Den handlade från början om hur man skall förstå ett ställe i Galaterbrevet men kom också att beröra en viktig översättningsprincip. Breven finns att läsa i Svenskt Patristiskt Bibliotek, volym III, och citeras här efter Stephan Borgehammars översättning.
I ett av breven (brev 71) skriver Augustinus att han tackar Gud för att Hieronymus översätter evangelierna från grekiska. ”Ändå skulle jag önska att du ville vara vänlig att avslöja för mig vad du tror är orsaken till att de hebreiska böckernas utsaga i många stycken är en annan än de grekiska böckernas som kallas De sjuttio. Den tyngd denna översättning har är ju inte ringa, eftersom den har förtjänat en sådan spridning och är den som apostlarna använde; det minns jag att inte bara själva sakförhållandet utan även du har omvittnat.”
I ett av sina brev (brev 112) skriver Hieronymus till Augustinus: ”I stället för att försöka avskaffa den hävdvunna översättningen (som jag rättat och översatt från grekiska till latin för dem som talar mitt språk) har jag nämligen velat visa fram vittnesbörd som judarna har utelämnat eller förvanskat, så att de våra får veta vad som står i den hebreiska sanningen. Den som inte vill läsa min översättning är inte tvungen att göra det mot sin vilja.” Här syns att inte heller Hieronymus tog avstånd från Septuaginta, och särskilt i evangelierna har hans insats mest bestått i att korrigera Vetus latina efter bättre handskrifter. Men i Gamla testamentet är det ”den hebreiska sanningen” eller Hebraica veritas som skall följas.
Från och med 400-talet kan det sägas att Septuagintas betydelse i västkyrkan blev enbart indirekt: den låg bakom den bibelöversättning till latin som användes. Hieronymus Vulgata slog igenom, men den bibelbok där den hebreiska grundtexten enligt honom själv var översatt som trognast, Psalterium iuxta Hebraeos, den kom med tiden att få allt mindre betydelse. Där kom den äldre översättningen, Psalterium Gallicanum, att användas i liturgin och den var en revision av Vetus latina. Det vittnar om hur stark påverkan Septuaginta genom latinet hade på bibeltexten.
Ad fontes
När kunskaper i grekiska och hebreiska blev mera allmänna från 1500-talet och framåt, så förändrades bilden. Man nöjde sig inte längre med en översättning gjord utifrån en annan översättning, man ville gå direkt till grundtexten. Bortsett från den östliga kyrkan, där Septuaginta fortsatt hade en självklar ställning i liturgin, så kom den grekiska versionen i fortsättningen att bli det som nu är dess huvudsakliga roll: att vara ett hjälpmedel för att komma fram till en mera ursprunglig hebreisk grundtext.
Ett exempel kan visa detta. Melkisedekpsalmen 110 (i Septuaginta 109) är sedan gammalt en del av söndagens vesper. Ett försök till mycket ordagrann återgivning av den hebreiska texten till vers 3 lyder: ”Ditt folk (är) frivilliga på din makts dag. I heliga prydnader, ur morgonrodnadens sköte åt dig dina ungdomars dagg.” Med reservation för att vår kunskap om bibelhebreiskan inte är fullkomlig, är det svårt att befria sig från intrycket att något måste ha gått fel i textöverföringen. Särskilt besvärligt är ”dina ungdomar”, som är en plural form av ett mycket ovanligt abstrakt ord. Här visar Septuaginta vägen till en rekonstruktion av den hebreiska texten. Man har nämligen läst ett ord som betyder ”jag har fött dig” och utan att ändra en enda konsonant och endast ett par vokaler i den hebreiska konsonanttexten är detta möjligt. Det resulterar i den text som vi nu har i Bibel 2000: ”Villigt samlas ditt folk i dag då makten blir din. På heliga berg har jag fött dig som dagg ur gryningens sköte.”
Läst på detta sätt handlar versen med ett djärvt bildspråk om hur Herren talar till Israels kung och psalmen blir en av flera, till exempel Ps 2, som kan förstås ifrån det sakrala kungadömets idévärld: vid kröningen adopteras kungen till att vara Guds son. ”Jag har fött dig” är adoptionsformeln, och Ps 110 blir än mera tydligt den messianska text som vi kan läsa om i Matt 22:44.
För den historisk-kritiska bibelforskningen har det varit en självklarhet att de bibliska texterna skall studeras på samma sätt som andra antika texter, alltså med hjälp av de redskap som textkritiken tillhandahåller. Man utgår ifrån att vissa ord under flera hundra år av avskrivning har blivit felaktigt traderade. Efter en initial tvekan har den katolska kyrkan anslutit sig till denna uppfattning, och en rad med påvliga uttalanden framhåller med stigande klarhet att Bibeln måste översättas utifrån grundtextens språk: hebreiska, arameiska och grekiska. Då kan Septuaginta endast få rollen av att vara ett viktigt redskap för att kunna rekonstruera en mera ursprunglig text än den hebreiska standardtext som kallas den masoretiska och som härstammar från tidig medeltid.
Men detta är, som varje bibelöversättare vet, en mycket angelägen uppgift. Ingen modern bibelöversättning kan göras utan att Septuaginta sorgfälligt konsulteras. Det textkritiska appendix som Bibel 2000 har försetts med, visar det med all önskvärd tydlighet. Sedan skall det också sägas att det finns väl så många ställen där Septuaginta har missförstått den hebreiska text som de hade framför sig. Därför förblir den masoretiska texten den självklara utgångspunkten för varje översättning av Gamla testamentet.
Nu kan någon invända, att vi genom Qumrantexterna har fått tillgång till en mycket äldre textform. Det stämmer, och alla moderna bibelöversättningar tar stor hänsyn till detta. Men eftersom fynden vid Döda havet bara är fragment och endast omfattar en hel bibelbok (Jesaja), så kan de inte bilda utgångspunkten för en översättning. I många fall stämmer de för övrigt överens med Septuaginta.
Septuaginta sågs från början som en närmast inspirerad översättning av den hebreiska bibeln. De kristna tog den till sig i så hög grad att judarna började ta avstånd från den – detta trots att det från början var ett judiskt verk. Hieronymus insåg betydelsen av att gå till grundtexten. I våra dagar är Septuaginta ett omistligt redskap för textkritiken: genom att den gjordes flera hundra år före den hebreiska standardtexten kan vi komma till en mera ursprunglig grundtext. Så förblir den grekiska versionens betydelse: utan den ingen god översättning.
Litteratur
Skrift och tradition. Katolska perspektiv på bibeltolkning och bibelbruk. Tord Fornberg (red.), Veritas 2017.
Svensk Patristiskt Bibliotek. Band III Ur kyrkofädernas brev. Huvudredaktör: Samuel Rubenson, denna volyms redaktör: Stephan Borgehammar. Artos 2001.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 40–42.