av MARIE TONKIN
I Jon Fosses redan nästan klassiska dramapoetik När en ängel går genom scenen (i svensk översättning av Marie Lundquist 2016) berättar Nobelpristagaren att han börjat överge essäistisk teori och i stället använder ett konstnärligt språk. Det språket rör något djupare och mer än en formulerad kunskap eller problemställning. Det tolkar inte i första hand, men är sig självt, ”nästan som stenar och änglar och människor”. På det språket vidgar sig förståelsen, skriver Fosse, medan det teoretiska språket innebär att förstå allt mindre.
Jag tänker på de båda språken, det som låter finnas och det som analytiskt approprierar, när jag läser Paul Murrays två senaste diktsamlingar Light at the Torn Horizon, som lovordats av recensenter, och Moling in Meditation. A Psalter for an Early Irish Monk. Murrays sikte är det inre livet. Han lyssnar, registrerar, känsligt som en fågelskådare. För den som likt mig själv är bränd på andlig litteratur och inte orkar fler ord är hans diktsamlingar en skatt. Att läsa honom är som att sitta med en sällsynt vän och minnas något ljust och stort.
Paul Murray är dominikansk präst, professor och författare, född 1947 i Newcastle på Nordirland och bosatt i Rom, där han undervisar i den mystika traditionens litteratur. Sedan 1970-talet har han utgett ett tjugotal böcker, om T. S. Eliot, Teresa av Calcutta, Katarina av Siena, om kontemplation etcetera. En förenande tematik i författarskapet är hur poesi och bön löds samman. Bland titlarna finns sju diktsamlingar, alla skrivna på engelska. Av dem har ett par blivit så efterfrågade att de utkommit i nyutgåva, som i det lysande dubbelverket Stones and Stars (2013), en sammanslagning av två titlar. Mitt exemplar får snabbt dussintals hundöron. Där finns dikter som den här:
Homage to the Void
The first glimpse
of you – I remember –
was of something perilous
yet lovely.
You were like a source
that had no beginning,
like a spring welling up
in the eyes of oblivion.
And so perilous you seemed
and so intolerably lovely
I thought to myself:
‘It is a dream,
it is no more than that’.
But what a weight of absence
– O Nameless One –
as you leaned against me
suddenly
like a wall of air,
as you stared into my eyes
and stared through me,
your eyes and gaze
incurious
yet all-perceiving,
your dark eyes
like the closed wings
of a dreaming butterfly.
Till tomhetens lov
Den första skymten av dig
var – minns jag –
av något ödesdigert
men ändå ljuvligt.
Du var som ett ursprung
som saknade början,
lik en källa som vällde upp
i ögonen på glömskan.
Och så ödesdiger tycktes du
och så outhärdligt ljuvlig
att jag tänkte för mig själv:
”Det är en dröm,
inget mer än så.”
Men vilken tyngd av frånvaro
– o Namnlöse –
när du lutade dig mot mig
plötsligt
lik en vägg av luft,
när du stirrade in i mina ögon
och såg genom mig,
dina ögon och din blick
utan nyfikenhet
men allseende,
dina mörka ögon
som de stängda vingarna
på en drömmande fjäril.
Light at the Torn Horizon fortsätter längs inslagna vägar och rör sig över teman som minne och tid, sår och helande, sorg och glädje. Resan är djupt personlig, referenserna mystiker som Mäster Eckehart, Henry Suso, Rilke, Teresa av Jesus. Murray ger både det förväntade – bönens kamp, den mörka natten – och det kanske mer oväntade; han talar öppet om fruktan och skriver hudlöst om Gud. Gud är den som överraskar ur sitt gömställe, han är den absoluta skönhetens källa, den som kan rekapitulera tiden och ge den mening, i bilder som erinrar om Prousts madeleinekaka. En dikt vittnar om den mänskliga hjälplösheten när det gäller att nå de djup som kallar. Distraktioner förblindar: ”O beauty’s/ hidden Source, take pity on/ my blind dust, on my shadowed/ heart’s dumb ache.” Förundran, ofta över plötsliga insikter, är större än viljan att greppa och förstå.
The Awakening
Among the rags
and remnants
of an ordinary day,
the discovery
of a radiance
no longer hidden,
a gathered light
shining
from things taken
for granted
over many years,
the piercing
shock at being
so completely
blind
to what was so near
and so obvious.
Uppvaknandet
Bland trasorna
och resterna
av en vanlig dag,
upptäckten
av en inte längre
dold strålglans,
ett samlat ljus
lysande
från saker som
togs för givna
genom många år,
den genomborrande
chocken över att vara
så totalt
blind
för det som var så nära
och så uppenbart.
I Murrays två nya diktsamlingar är humorn kanske mer framträdande än tidigare. Som i långdikten ”Canticle in Praise of Punctuation”, som lovprisar interpunktionstecknen: kommatecknet kallas ”our humble sister”, kolonet ”our noble brother” och så vidare. Samtidigt anas en frustration över poesins begränsning. Inför Gud och världens nöd är orden på en gång nödvändiga och vacklande, iakttar Murray. Men orden rodnar över sig själva och längtar efter att vara något mer: ”more like silence/ or like action”. Murray tycks röra sig, mer eller mindre ohjälpligt, mot språkets utkanter. Poeten blir en följeslagare intill det egna språkets otillräcklighet och försöker inte ens låtsas att han skulle ha något att ge nödlidande, i alla fall inte något verbalt. Mina ord är alltför välartade, bekänner han; alltför behärskade:
[…]
Maybe an angel,
a dove of light,
an unimaginable
angel whose heart
is human, and can
break, might find
the necessary words,
but I cannot.
My stricken
thoughts and words
are too controlled,
benign,
not flayed enough.
[…]
Kanske en ängel,
en duva av ljus,
en oföreställbar
ängel vars hjärta
är mänskligt, och kan
gå sönder, kan finna
de nödvändiga orden,
men jag förmår det inte.
Mina sargade
tankar och ord
är alltför behärskade,
välvilliga,
inte hudflängda nog.
Murrays senast utgivna titel, Moling in Meditation, är ett exempel på rolldiktning i den hagiografiska traditionen; ett verk i jagform ägnat det irländska 600-talshelgonet Moling. Moling, med en flora av dikter i sitt namn trots att bara några få fragment av hans hand överlevt, liknar mycket den helige Franciskus i sin förbundenhet med natur och djur. Broder räv är hans vän, han älskar hemligt sin granne körsbärsträdet. Moling talar ur ett tidlöst rum där naturen duas. Och nådens blixt utplånar skillnaden mellan syndare och helgon, mellan jordens blommor och himlens.
De tidiga irländarna har beskrivits som ”franciskanska före Franciskus”. Seamus Heaney, den irländske poeten, citeras i förordet kring den forntida irländska klosterpoesin: ”We are nearer the first world in that first poetry, nearer to the innocent eye and tongue of Adam as he named the creatures.” Murray har helt enkelt modet att skriva om något så otidsenligt som oskuld.
Född 614 som oäkta son till en förmögen landägare gick Moling tidigt i kloster i Glendalough i bergen i Wicklow. Resten är historia, eller möjligen lika mycket myt. Murray diktar om helgonets kamp med demonerna och tankarna, liksom hans glädjeämnen. Man kan dra paralleller till irländska Fiona Smiths diktsamling om den heliga Sunniva, Travellers of the North, utkommen i närtid, 2022; en liknande ansats där ett något senare helgon framträder som ett jag. Men hos Smith sker det i en romantiskt präglad poesi med ett inbyggt gudsmotstånd som lätt upplevs som en sentida påklistrad tolkning.
Murray gör det annorlunda – hans Moling tolkas inifrån. Med ett fåtal undantag skulle dikterna kunna vara ”hans egna”. Det kan bero på något så enkelt som att Murray inte går utanför sin tradition. ”I am writing here in the margins of a great tradition”, konstaterar han i förordet. Murray talar – genom Moling – som den som upptäckt en djup harmoni i världen:
Brief Confession
How confused I had been
from the start, how crazed!
A slave, now to fear, now
to pride, for years I fought
the carnal logic of my senses
until my mind was passionate
and my passions cold.
What a surprise, what a blessing
to discover that the realms
of time and eternity, flesh
and spirit, darkness
and light, are not enemies
but, given the freedom of
grace, more like siblings, more
like sisters and brothers.
Kortfattad bikt
Så förvirrad jag varit
från början, så vansinnig!
Som slav än åt fruktan, än
åt stolthet, utkämpade jag i åratal
sinnenas köttsliga logik
tills mitt sinne var lidelsefullt
och mina lidelser kalla.
Vilken överraskning, vilken välsignelse
att upptäcka att tidens och evighetens
riken, kött och ande, mörker
och ljus, inte är fiender
men, med nådens frihet,
mer som syskon, mer
som systrar och bröder.
Genom nåden upphävs inte paradoxerna; de börjar dansa med varandra. Kaos är granne med ljuset. Eller kanske finns det ett vänligt kaos, som inte är destruktivt. Dikten tycks visa mot en sådan verklighet, dold för den som kämpar enligt sinnenas ”köttsliga logik”. Inte minst i sin frihetsbejakelse och i upptäckten av glada sammanhang, klingar dikten franciskanskt.
Murray ställer sig vid alltets rand med allt som insats. Det händer att en själavårdande ambition hörs igenom. Men hans dikter är destillerade, de äger rum efter reflekterad erfarenhet, lagrade sinnesintryck. En del av de här dikterna skulle kunna vara utsnitt ur en annan sorts bok, om meditation eller bön. Placerade luftigt på sidan blir de korta betraktelser. Som när Murray formulerar en insikt som tagit honom år att landa i: att det inte är den erfarna närvaron av Gud som spelar roll för bönen, utan ”the lost/ untamed desire, the beggar’s/ ache, the wound/ of longing in the heart”.
För de mystika dragen i sin poesi kan Murray jämföras med samtida irländska poeter som Nuala Ní Dhomhnaill eller kanske Eiléan Ni Chuilleanain. Men Murray framstår som asketisk vid jämförelse. Han avträder, lyssnar. Dikterna är rotade i en antydd vardag, gärna irländsk. Naturen är Irlands, liksom kanske också evangeliet. Murray prövar tanken att om Guds rike inte först aviserats i Palestina utan i Mournebergen i Nordirland, så hade symbolbilderna för riket varit annorlunda. Inte något fiskenät eller en pärla, inte ens liljor, utan gultörne: ”that yellow-flowered, spiky/ evergreen bush that blossoms and thrives/ all the year round in the valleys and on the hillsides/ of Mourne …”
Styrkan finns till sist inte i det utelämnade, utan snarare i den uthålliga vägran att sminka över tomheten. Här hörs en röst som inte låtsas, svuren till verklighet. En recensent, Sally Read, preciserar Murrays särskilda karisma som poet: ”Paul Murray’s poetry is something very rare in literature: absolutely authentic, visionary, and consoling.” Och om det är något ord som återkommit i det senaste halvårets svenska lyrikrecensioner skulle det nog vara tröst. Murray skriver om att ta emot helande och att våga bemöta smärtan – ”lean into the hurt” – utan att låta yttre stormar eller inre sår hindra: ”stepping back is never wise”. Den som trotsar fruktan och står kvar ska finna nytt liv, vittnar han. Dikten ”Naming” ger rådet att snabbt namnge sina fiender. Där rinner goda råd i en flödande syntax:
Naming
Quick now, before new fears
which would poison the blood
begin to spread, before grim
thoughts and images flood
the brain, name the darkest
threats, name the things
which hover and loom behind
the fears, confront them,
look them straight in the eye.
Lend them a myth, an image,
a story. Don’t call them bricks,
the stones of circumstance.
Catch them with a lightning
salvo of words even before
they hit. Hold them in a phrase
before they bruise.
Att ge namn
Fort nu, innan nya rädslor
som förgiftar blodet
börjar spridas, innan dystra
tankar och bilder överflödar
hjärnan, namnge de mörkaste
hoten, namnge de ting
som kretsar och skymtar bakom
rädslorna, bemöt dem,
se dem rakt i ögonen.
Ge dem en myt, en bild,
en historia. Kalla dem inte
byggklossar, omständigheternas stenar.
Fånga dem med en blixtrande
skur av ord redan innan de
slår till. Håll dem i en sats
innan de sårar.
Undanflykter eller bortförklaringar hjälper inte. Fånga i tid fruktan och giftiga tankar i ord. Räck dem myter, en bild, en berättelse. Dikten erinrar om människans adelsmärke – språket – och Genesis berättelse om hennes uppdrag att ge djuren namn. Med språket kan kampen mot inre fiender få en struktur.
Kanske Murrays oftast återkommande tema är en bejakelse av tomheten. ”O void/ tear open the sky!” heter det i diktsamlingen The Absent Fountain (1992). I samma svit finns den här dikten:
Cloud
It does not
rain. Or,
if it rains, it rains only
out of a sky
that does not yet exist.
And always,
without our knowing it,
our hands and eyes
are lulled awake
by the moistures
of the cloud
of non-being.
Moln
Det regnar inte.
Eller, om
det regnar, regnar det
bara ur en himmel
som ännu inte existerar.
Och alltid,
utan vår vetskap,
vaggas våra händer,
läppar och ögon vakna
av fukten
ur icke-varats
moln.
Gud har en pakt med det verkliga. Och det verkliga är också det som är bortom det förnimbara. Genom molnet väcker Gud människan till medvetande, milt som dagg. Du, Gud, behöver inte visioner eller röster ur framtiden, säger Moling i diktcykeln med hans namn. Gud talar genom världens själva materialitet. Bland ogräs och tuvor, genom dagar av regn blir hagtornet septemberrött, ”like a prophecy”.
Verklighet är paradiset; lögn motsatsen. Och existensens hemlighet är ”Nu” och ”Ja”, även om den bara hörs i en svag ton som kallar:
The Fable of Being
I have heard it again
echoing and singing
out of nowhere
that small
hum-note
calling and calling
like an ancient hymn.
*
‘Come,’ it sings,
and the echo
of its voice in my ear
sings: ‘Come,
whoever you are. See
where creation’s weights
and wheels are held.
Come now to where
each sliding hour,
each form
recalls its silent origin.
Here where you stand
the youngest light
and the oldest darkness
are beginning to mingle.’
*
When I looked, I saw
rising
above the waters of the void
a star of the impossible.
And in my eyes it shone
and in my soul
like the appearance of Now
like the existence of Yes.
Sagan om Varat
Jag har hört den igen
eka och sjunga
ur ingenstans
den där lilla, nynnande
tonen
kalla och kalla
likt en uråldrig hymn.
*
Kom, sjunger den,
och ekot
av dess röst i mitt öra
sjunger: Kom,
vem du än är. Se
var skapelsens tyngder
och hjul förvaras.
Kom dit nu där
varje glidande timme,
varje form
minns sitt tysta ursprung.
Här där du står
börjar det yngsta ljuset
och det äldsta mörkret
att blandas.
*
När jag tittade, såg jag
stigande
över tomhetens vatten
en det omöjligas stjärna.
Och i mina ögon lyste den
och i min själ
likt anblicken av Nu
likt existensen av Ja.
Av Paul Murray OP:
The Absent Fountain. Dedalus Press 1992. 72 s.
Stones and Stars. Dedalus Press 2013. 150 s.
Light at the Torn Horizon. Word on Fire Institute 2022. 100 s.
Moling in Meditation. A Psalter for an Early Irish Monk. St Augustine’s Press 2023. 68 s.
Marie Tonkin är poet och kulturskribent, Tyresö.
Ur Signum nr 1/2024, s. 34–39.