av BARBARA CROSTINI
I filmen Döda poeters sällskap (1989) ber läraren John Keating sina elever att bokstavligen riva ut introduktionssidorna i deras fastställda lärobok i engelsk poesi för att göra slut på den akademiska retorik som dessa sidor är fyllda av. Introduktionen i fråga framställer på ett auktoritativt sätt en prydlig uppfattning av poeters relativa värde i ett diagram, som om man skulle kunna rita upp en mätbar tillväxt utmed en tidsaxel. Resultatet av en sådan analys av poetiskt värde kan vara lätt att förstå, men dess skenbara ordning och lugnande vetenskapliga utseende döljer en djupt omstörtande avsikt, nämligen att ”suga musten ur” poesin, för att använda ett uttryck som dyker upp på andra ställen i filmen. Med andra ord, den kategorisering som den akademiska författaren föreslår i sin lärobok falsifierar samtidigt själva kärnan i det som den var avsedd att studera. Genom den okonventionella handlingen att riva ut dessa sidor, och i praktiken rekommendera vandalism, underblåser engelskläraren inte bara ett uppror mot den enskilda författarens vetenskapliga metod utan undergräver också böckernas odiskutabla auktoritet. Studenterna själva är till en början motvilliga till att inkräkta på bokens helighet men upplever till slut den absurt destruktiva handlingen som befriande. Keating kommer dock att till sist bli av med jobbet anklagad för att ha bidragit till att en av hans elever, som passionerat omfamnat konsterna, begått självmord i en öppen konflikt med sin familjs hårda, borgerliga ambitioner för hans framtid.
Denna bokförstörelsescen i ett utbildningssammanhang belyser böckers värde och auktoritet i västerländsk kultur. Även i fallet med en akademisk kursbok förlänar bokformatet status. Det ingår i utbildningen att inpränta respekt för böcker och betona deras auktoritet i förmedlandet av allt slags erkänd kunskap. Även böcker som inte är heliga i religiöst avseende kommer till världen som skyddade arter. När Koranen beskriver judar och kristna som ”bokens folk” (eller böckernas), pekar den på en gemensam erfarenhet av boken som objekt såväl som innehåll – den skrivna formen – som en faktor som förenar de tre monoteistiska religionerna. Men från början hos Platon var inte det skrivna ordet och dess betydelse för formandet av mänskligt medvetande och mänsklig förståelse ett självklart tankegods. Frågan är om denna identifikation är korrekt när det gäller kristendomen.
I boken Bokens folk (se recension s. 52 i detta nummer) följer Joel Halldorf i stora svep bakåt i tiden historien om bokens många yttre transformationer, och med dessa de förändringar som ”västerländsk civilisation” – ett uttryck som han använder synonymt med ”det kristna Europa” – tog till sig i förhållandet till böcker i deras olika uttrycksformer. Samtidigt som han kronologiskt följer dessa utvecklingar ”från papyrus till pixlar” i femton tydliga kapitel, introducerar Halldorf teoretiska begrepp från den kanadensiske mediekritikern Marshall McLuhan och jesuiten och sociologen Walter Ong, vilket gör det möjligt för honom att närma sig ämnet inte bara historiskt utan även filosofiskt. Å ena sidan accepterar Halldorf bokens dominans inom västerländsk kultur och därmed värdet av Koranens definition, som han använder i sin boktitel. Å andra sidan antyder han en mer komplicerad inställning när det gäller evangelierna i frågor om kommunikation, kultur och utbildning, där det skrivna ordet inte existerar skilt från den muntliga framställning inom vilken det förmedlas, idisslas och sprids. Även om användandet av böcker i utbildningssammanhang inte uttryckligen tas upp, så spelar boken – i dess föränderliga format – en avgörande roll för Halldorf i skapandet av ett civiliserat samhälle. Låt oss se hur.
Att skriva i sand och att skriva i sten
När Jesus satte sig ned för att skriva i sanden inför dem som anklagade äktenskapsbryterskan, kan han ha skrivit en mening med juridisk tyngd i ett medvetet valt kortvarigt medium. Handlingen förblir gåtfull, men den visar på det skrivna ordets bräcklighet, när vinden suddar ut det från en sådan föränderlig yta. I motsats till Moses stentavlor, som avser att uppvisa varaktighet och visshet. Joel Halldorf använder denna kontrast för att lyfta fram motsatta inställningar till det skriftliga mediet som bärare av olika grad av oföränderlighet, från ständiga textvarianter i medeltida manuskript till den mekaniska reproduktionen av samma tryckta text efter den gutenbergska revolutionen.
Med andra ord är det inte den skrivna textens form som gör den till en fastställd auktoritet, som vi vanligtvis uppfattar i boken som objekt, utan snarare den skrivna textens format som avgör i vilken utsträckning som en inneboende grad av muntlighet kan återfinnas i den skriftliga formen. Med muntlighet avser jag möjligheten att gå i dialog med texten utan att bli överväldigad av dess närvaro och utan att sätta dess auktoritet över rimligt kritiskt tänkande. Vördnad för Bibeln medför inte ett avvisande av historisk-kritiska metoder för läsning. Dessutom räknar muntligheten i grund och botten med en öppenhet för anpassningar till tid och rum, där berättelser kan aktualiseras och budskapet omkodas för olika åhörare, som i fenomenet med bibelparafraser som lever vidare i ändlösa litterära omskrivningar av bibliska berättelser. Definitionsmässigt underminerar det den oföränderlighet som eftersträvas i den skriftliga formen.
Från bokrulle till kodex
I början av den kristna rörelsen inträffade en motsvarande revolution beträffande bokens format, när den antika papyrusrullen lämnade plats för kodexen tillverkad av pergamentark. Framgången för denna uppfinning kan än i dag ses i den form som vi kallar bok. Halldorf hävdar att övergången från papyrusrulle till pergamentkodex, som markerade den kristna skriftkulturens början, genom detta val av format till en viss grad bevarade en viss ödmjukhet inför texten och därigenom även en viss grad av muntlighet. Detta är ett intressant argument och ett tecken på Halldorfs goda vilja i hans tolkning av den tidiga kristna kyrkans beslut. Medan vetenskapen tar hänsyn till den praktiska nyttan med det nya formatet i produktionen av stora volymer, som för första gången kunde rymma alla bibliska texter tillsammans, som det kända kompendiet Codex Sinaiticus från 300-talet, betonar Halldorf de teologiska avsikterna med att välja denna tekniska fördel framför det etablerade bokrulleformatet, när han konstaterar: ”Teologiskt sände kodexen en signal om att de kristna följde en person – Jesus från Nasaret – snarare en skriven instruktion. Det skapade en dynamisk identitet” (s. 53). Enligt Halldorf innehöll papyrusrullarna de förfinade alexandrinska kretsarnas lärda litteratur medan kodexen erbjöd en mer direkt tillgång till Ordet för fler läsare.
Men denna demokratisering av läsandet skulle dröja länge. Den tvingades invänta både nya sätt att göra böcker möjliga att köpa för många och en mer utbredd läskunnighet. Under antiken blev det skrivna ordet tillgängligt genom offentliga läsningstillfällen som exempelvis i liturgin. Där lämnade texten i boken återigen sidan och blev muntlig kommunikation, som lästes högt av särskilt utsedda textläsare (som ofta var slavar i den romerska världen) och sedan kommenterades av uttolkare. Faktum är att textens bokstav inte intog en framträdande plats, utan snarare dess utveckling i predikningar. Det är intressant att de senare inte var en helt skriftlig genre, vilket de ofullständiga anteckningarna till Johannes Chrysostomos predikningar över Apostlagärningarna tydligt visar. Även när Septuaginta fanns som ett fysiskt objekt bland den konstantinska erans imponerande kodexar, kunde Papias iakttagelse anses som en giltig invändning (citerad av Halldorf på s. 51): ”Ty jag antog att bokkunskap inte kunde vara lika nyttig för mig som en ännu levande stämma.” Debatten mellan muntliga och skriftliga kulturer är inte beroende av teknologiska utvecklingar i förpackandet av mänsklig kunskap men väcker mer grundläggande kunskapsteoretiska frågor. Vad är det som är viktigt att förmedla mellan generationerna för att skapa en ”bättre” civilisation? Hur kan vi bäst uppnå detta syfte?
Att tala med boken
I sin genomgång av medeltiden, när det handskrivna bokformatet dominerade, fortsätter Halldorf sin tolkning av kodexen som något som driver kristendomens uppsökande verksamhet framåt. Han erkänner det grundläggande monastiska bidraget till bokproduktion och bokkonsumtion genom att peka på praxisen med lectio divina – en långsam, meditativ läsning, ofta av samma text – som en ideal ”läsgenre”. I hans metafor är boken en person genom vilken munken eller nunnan möter Gud. I Bysans jämförde en poet på 1000-talet, Johannes Mauropous, manuskriptet tillverkat av djurskinn med Kristi kropp, vilket gör boken till en verklig manifestation av inkarnationen. Men håller den här metaforen? Kan den användas för att ge böcker mer spelrum att fungera som resonanslåda för diskussion, eller ger den det skrivna ordet en röst med högre grad av auktoritet?
Det är intressant att den benediktinska traditionen begränsar sitt motto till ora et labora trots den viktiga roll som böcker spelade i klostren, vilka Halldorf berömmer för att ha bevarat civilisationen genom medeltidens mörkaste århundraden. Kanske formulerades det benediktinska mottot på detta vis därför att läs- och skrivaktiviteter inordnades i dessa större kategorier. Om det var så kanske aktiviteterna läsning och skrivande inte krävde eller förtjänade att betonas. Monastisk utbildning var utformad för danandet av kvinnor och män för Guds folk, och detta syfte uppnås uttryckligen genom bön och arbete, arbete och bön. Böcker står inte i förgrunden i detta system. Problemet med böcker är att de inte befrämjar ödmjukhet, som är ett fundamentalt villkor för det kristna idealet i allmänhet och för det monastiska idealet i synnerhet. I själva verket är det mer troligt att böcker gör oss arroganta, om inte ett antal försiktighetsåtgärder vidtas. En utbildning enbart koncentrerad på böcker riskerar att glömma bort sådana bredare förståelser.
Det är med avsmak som Halldorf tvingas medge att bildade personer som till exempel Stalin sedan kunde göra sig skyldiga till fruktansvärda illdåd som gjorde vår värld till en mindre civiliserad plats än vad den borde vara. Hitler och Förintelsen är andra exempel på hur böcker och pamfletter effektivt använts i propagandasyfte, där det skrivna ordet förde med sig en definitiv och odiskutabel aura. Att vem som helst kan skriva vad som helst och få arbetet publicerat är ett problem som ingen kontrollmekanism kan ge förhoppningar om att lösa. Dessutom ansågs vad som helst som hade vetenskapligt stöd, som exempelvis rashygien, automatiskt som respektabelt. I praktiken betraktas censur som misstag i det förgångna (av vilka inkvisitionen är en del), även om filter som bokrecensioner anses som lämpliga och tillåtna sätt att välja ut en läsekrets. Halldorf refererar Ralph Waldo Emersons råd att aldrig läsa en bok som är mindre än ett år gammal, delvis genom att lita på en självsanerande process där marknaden avgör möjligheterna till överlevnad.
Naturligtvis kan böcker användas i felaktiga eller till och med onda avsikter, men löser man dessa problem genom att främja ”långsam läsning” eller genom att överge ”bokkulturen” helt och hållet? Halldorf ser i övergången till digitala medier det senare och motsätter sig den postmoderna kritiken av upplysningen för att rädda den fysiska boken i striden. Enligt Halldorf borde vi snarare vidta mått och steg för att bevara en fortsatt förmåga till reflekterande läsning, där det skrivna ordet har tid och rum att träda in i våra inre världar och orsaka litet ståhej inom dem, men där vi också kan svara på dess budskap med vår egen reflektion och därmed även kritiska röst. Denna oro delas av många som upplever den invasiva världen med internet och sociala medier som en störande distraktion (se ”Ställda inför The Social Dilemma”, Signum nr 8/2021), ett problem som inte bara är ett bekymmer för intellektuella utan har sipprat ner i självhjälpsböcker som gratistidskrifter gör reklam för. Men hör detta fenomen, hur angeläget det än må vara, hemma i en bokhistoria, eller erbjuder den virtuella boken fortfarande potentiellt (åtminstone i teorin) en muntlighet som den tryckta versionen har lyckats undvika genom seklerna?
Vad hindrar ”den teknologiska människan”?
De tragiska ”utvecklingarna” i vår historia visar tydligt hur svårt människor har med grundläggande principer, såsom Guds bud ”Du skall inte dräpa”. I en bok utgiven tillsammans med biskopen av Milano, Angelo Scola (Thou shalt not Kill: A Political and Theological Dialogue 2015), pekar Adriana Cavarero på hur människor genom mänsklighetens historia har varit beredda att rättfärdiga undantag från denna grundläggande princip. Ukrainakrigets brutalitet placerar dödandet (som avsiktligt inte kallas för mord) mitt i vår verklighet.
När Halldorf diskuterar Förintelsen, reagerar han på de ”mystika” sätten att närma sig den, vilka riskerar att placera de förfärliga illdåden bortom vår fattningsförmåga. Denna kritik är begriplig, och ändå är kanske bevarandet av en sfär bortom det kallt rationella och rationaliserbara den enda vägen framåt, när man kämpar mot den förmåga till självrättfärdigande som utmärker den teknologiska människan. Lysande vetenskapliga förklaringar kan vara fullständigt själsdödande, på samma sätt som introduktionen till poesiboken i ”Döda poeters sällskap” helt och hållet missade poängen med vad poesi är och vad den gör. Vi är förälskade i vår förmåga att förklara och ordna världen runtomkring oss, och vi är stolta över att dessa förmågor har gjort världen som vi lever i bättre i många praktiska avseenden. Men det ”ekosystem” som vi har skapat är självdestruktivt, om vi inte har något utrymme i det för det som inte passar i effektivitetsparadigmen. Vad som verkar vara uteslutet är just den religiösa diskursen, om den inte genast reduceras till fundamentalism. Som Halldorf skriver: ”Fundamentalismen kan beskrivas som en metod för att definiera tron med mätbar precision, vilket står i direkt konflikt med en äldre teologi som betonat att människan inte kan förklara Gud … ” (s. 216).
Som Lucas Briola visar (se Signum 7/2023), kritiserade den katolske teologen Romano Guardini redan i mitten av förra århundradet modernitetens ”teokratiska paradigm”, och Halldorf ger en isande bild av Adolf Eichmanns systematiska och perfekt byråkratiska genomförande av judeutrotningen under nazismen. Hannah Arendt talar om den ”banala ondskan” därför att ondskan inte är särskilt komplicerad utan sitter djupt i mänskliga attityder, som inte skakas av tvivel, inte styrs av självkritik eller upplyses av nåden. Alla dessa ting utplånas enkelt av en tro på projektets rättfärdighet, och den ”teknologiska människan” skärper den logik som är nödvändig för upprätthållandet av denna instängning i böckernas skrivna värld. Briola påpekar att påven Franciskus identifierar det ”teknokratiska paradigmet” som det största hotet mot hela vårt gemensamma hem, både humanekologiskt och naturekologiskt.
Sätt att läsa och sätt att leva
Det råder inget tvivel om att vi lever våra liv som barn av vår tid, och att varje periods ”ekosystem” till stor del definieras utifrån vars och ens levnadsvillkor. Teknologiska framsteg kan, om än inte alltid, hjälpa oss att bli bättre människor, men de avgör inte sättet på vilket vi ställer oss den frågan. Om Jesu budskap fortfarande har något att erbjuda i människors liv, är det därför att det finns en kontinuitet i de problem som kvinnor och män har ställts inför när de ägnat sig åt tillvarons andliga dimension. Av det skälet kan inte debatten om muntliga och skriftliga metoder för att överföra kultur och bedriva bildning av individer som utgör samhällen avgöras av ett teknologiskt status quo. Snarare skulle jag vilja betrakta denna debatt, som Walter Ong har identifierat och skärpt, som en mer angelägen fråga att ta tag i, både i fråga om historisk kontinuitet och med hänsyn till dess reflektioner om den digitala tidsåldern.
Halldorf medger att det finns en grundläggande skillnad mellan muntlig undervisning och skriftlig kunskapsöverföring. I det förra är kontakten med läraren nödvändig, medan varje läsare i det senare är innesluten i sin egen bubbla av tankar. Han ger följande tydliga illustration: ”Den typiska bilden av detta är en biskop eller abbot som läser högt för sina lärjungar och sedan kommenterar det lästa – precis som Jesus gjorde i Nasarets synagoga” (s. 136; se Luk 4:21–36). Medan en diskussion kan övergå i debatt och till med utvecklas till ett ”slag”, strövar enskilda intellektuella med kunskap omkring utan att bli störda och utmanade. Även om denna bild är extremt polariserad, verkar det icke desto mindre vara så att demokratin skulle behöva mer av den förra än av den senare sortens miljö för att blomstra.
När det gäller undervisande institutioner, antas övergången till ett protestantiskt styre ha ”befriat” kyrkorna från påvlig auktoritet bara för att ställa dem under statens auktoritet. De karismatiska predikanter som desperat och under stort lidande sökte sätt att samla till möten som var i lag förbjudna drev på detta sätt samhället mot större religionsfrihet. Statens makt över tanke och utbildning är dock fortfarande stark, med styrningen av de statliga universiteten. Det är oklart om dagens högre utbildning har något utrymme för en mentalitet av ”långsamt läsande”, än mindre för det som undviker metodologiska strukturer, såvida det inte sker i en förutbestämd, postmodern form (vilket ofta resulterar i en pseudoartad icke-konformism). Sättet vi läser på kan mycket väl visa vilka vi är.
Och vilken är bildernas plats?
Akademiska studier privilegierar det skrivna ordet. I Halldorfs bok finns det litet utrymme för bilder såvida det inte handlar om illustrationer av idéer. Det valet kan vara lämpligt för det aktuella innehållet, och det finns en känsla av att den fysiska boken också är ett estetiskt objekt att beundra. Halldorf finner inspiration i den brittiska artonhundratalsrörelsen Arts and Crafts som var en reaktion mot massproduktion och industrialisering. William Morris sofistikerade småskaliga bokförlag, The Kelmscott Press, (som han grundade 1891 tillsammans med Emery Walker), anses som en förebild för god bokpraxis. Icke desto mindre betraktas bilder som en distraktion. Det visuellas förmåga är på sin höjd degraderad till en angenäm upplevelse av det ornamentala.
Denna underordning av bilden i förhållande till texten är väldigt vanlig, trots olika kristna kyrkors återkommande fasthållande av ett symbolspråk. Rent kunskapsteoretiskt innebär degraderingen av det visuella till en andrahandsposition, genom att det betraktas som mindre uttalat än det skrivna ordet, att det muntliga hamnar ännu mer i bakgrunden, eftersom bilder förmedlar muntlighet, genom att de fångar flyktiga ögonblick och lägger dem på minnet. Visuella former, och med våra tekniska framsteg filmer och videor, överför en annan sorts kunskap, men de kräver ett lika komplicerat och omsorgsfullt utförande. Ibland antas det skrivna ordet vara självklart, medan det visuella språket betraktas som otydligt och alltför öppet för olika tolkningar. Men tvetydigheter förekommer även inom textbaserad kommunikation.
Att skapa ett skäligt utrymme för det visuella utan mindervärdeskomplex skulle kunna tillhandahålla ett motgift mot den teknologiska människans skador. Även här framkallar de visuella budskapens inflation på våra elektroniska apparater en aversion mot denna kommunikationsform. Bildernas fördel består i att de ständigt kräver mer än enbart ett rationellt instämmande. Att se saker kan göra oss djupt oroade. Bildernas berörande förmåga framtvingar ett samtal med vårt innersta och får på detta sätt det muntligas dynamik att bli en form av kunskapsinhämtande och komplicerad kommunikation. Om kyrkan gång på gång har argumenterat för bilder trots många kontroversiella perioder och till och med bildstrider, så beror det på att de tillför en dimension av mänsklig civilisation som det skrivna ordet inte förmår göra.
Är kristenheten Bokens folk?
När den brittiske konsthistorikern John Lowden skriver om de illustrerade biblarnas historia, parafraserar han det kända uttrycket ”bokens folk” genom att förklara att kristendomen är ett ”bildens, eller snarare de många bildernas, folk”. Detta påstående innebär mer än det faktum att kristna böcker och kyrkor är utsmyckade med bilder. Snarare fångar det något av debatten mellan det muntliga och det skrivna, som vi berörde tidigare och som genom seklerna tycks genomsyra diskussionen om vad som utgör kristenhetens innersta kärna.
Joel Halldorf utformar sitt lov av boken som en reaktion på den begränsande läs- och skrivkunnighet som är en följd av lägre utbildningskrav och av vanor att kommunicera på mindre artikulerade sätt, exempelvis genom telegramartade meddelanden och symboler. Utrymmet för mer subtila meningsuttryck kan vara begränsat under sådana villkor, men längtan efter en andlig dimension, trånaden efter en djup uppfyllelse kan förbli minst lika intensiv. Borde vi inte förbli kritiska till de resultat som bokens civilisation har uppnått, i stället för att med djup respekt och beundran blicka tillbaka på en mer läs- och skrivkunnig tid? Detta innebär naturligtvis inte att böcker ska brännas. Snarare borde det få oss att reflektera över det faktum att inte bara statyer och bilder kan bli till avgudar utan allt som vi är beredda att placera på en piedestal och som överväldigar oss på sätt som endast den gudomliga närvaron bör ha rätt att göra. Å andra sidan har böcker ett liknande utrymme för att fungera som symboler för tron, och som sådana har de använts i liturgiska handlingar, inklusive den rörande ceremonin för biskopsvigning när Bibeln svävar över ordinandens huvud. Som objekt har böcker befunnit sig i det mänskliga kommunikationsnätverket under århundraden. Halldorfs bok högtidlighåller med rätta deras utveckling och analyserar ingående deras potential i samhället i allmänhet och i de kristna församlingarna i synnerhet.
Översättning: Per Lindqvist
Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 28–33.