Bolognaprocessen – ett projekt underifrån

Det framhålls ofta att universitetens forskning är starkt internationellt orienterad och det äger sin riktighet inom flertalet sektorer. Även den högre utbildning som bedrivs vid universiteten har under senare år åter öppnats för ett internationellt utbyte genom olika utbytesprogram. Häromåret firades att en miljon europeiska studenter sedan mitten av nittiotalet deltagit i det som kallas Socratesprogrammet och tillbringat minst en termin som utbytesstudent vid ett utländskt lärosäte inom Europa.

Samtidigt måste konstateras att många av de regler som styr och har styrt den högre utbildningen på nationell nivå är påfallande provinsiella och ofta syftar till att mer skydda egna nationella intressen än underlätta ett internationellt samarbete. Inte sällan underkänns hela eller delar av en utbildning från utlandet när en individ vill söka arbete i annat land. Kraven på kompletterande studier kan vara omfattande även vid till synes likvärdiga utbildningar. Det leder till inlåsningar och onödiga hinder i utvecklingen av ett öppet och fritt Europa för dess medborgare.

Det är i detta perspektiv som Bolognaprocessen vuxit fram, en omfattande och löftesrik förändringsprocess bland Europas universitet och högskolor. Drygt 45 länder deltar i arbetet och målsättningen är att det år 2010 skall ha skapats ett gemensamt Europeiskt område för högre utbildning (European Higher Education Area). Processen inleddes vid två avgörande konferenser den första vid Sorbonneuniversitetet 1998 och den andra året därefter i Bologna. Arbetet resulterade i två deklarationer vilka senare kompletterats. I överläggningarna deltar representanter för de regeringar som undertecknat dessa och senare deklarationer, företrädare för universiteten och studenter som agerar både nationellt och internationellt. Med anledning av detta har det nu lagts fram en utbildningspolitisk proposition Ny värld – ny högskola (2004/05:162) där Sveriges anpassning till den internationella utvecklingen formuleras.

Projektets målsättning

Till 2010 skall alltså Europa i dess vidare mening forma ett gemensamt område för högre utbildning och man har fastlagt tre övergripande mål. För det första vill man med eftertryck främja rörligheten bland studenter, lärare och forskare. För det andra vill man främja anställningsbarheten, det vill säga undanröja sakligt omotiverade hinder för att anställas i annat land än där man fått sin utbildning. För det tredje vill man stärka Europas attraktionskraft som utbildningsregion. Hitintills har de europeiska universiteten i huvudsak agerat som enskilda aktörer på den globala arenan. Nu vill man visa på den samlade kraft som finns i ett europeiskt universitetsväsende med en gemensam grundläggande utbildningsstruktur.

De övergripande målsättningarna för arbetet är förhållandevis allmänt formulerade. För att nå fram till verkliga resultat utvecklas nu ett växande antal operativa mål. Bland de mer välkända är införandet av tre utbildningsnivåer, den grundläggande kandidatnivån motsvarande tre års studier, en avancerad magisternivå omfattande ett till två års studier och slutligen en forskarutbildningsnivå på tre till fyra år. För svenska förhållanden innebär detta att en ny avancerad nivå införs. Något sådant finns inte i dagens utbildningsstruktur. Den totala längden på utbildningstiden för att nå doktorsexamen förblir i svenskt perspektiv oförändrade åtta år. Den gemensamma nivåindelningen ökar radikalt möjligheterna att byta universitet och land under utbildningstiden.

Vidare lyfter man särskilt fram behovet av att skapa jämförbara examina. Idag finns i Europa en uppsjö av examina på olika nivåer och med olika förkunskapskrav. Relationerna mellan dem är inte alltid helt klara i synnerhet inte i ett internationellt perspektiv. Det har länge funnits, och finns fortfarande, i hög grad en protektionism kring de nationella utbildningsstrukturerna. Historierna är många om hur personer med akademisk utbildning från ett europeiskt land inte blivit erkända i andra länder. De finns sannolikt även bland Signums läsare några som kan vittna om sådana erfarenheter. Sedan några år finns därför redan ett system i bruk att beskriva universitetsexamina i något som kallas Diploma Supplement som skall bifogas varje examen.

I anknytning till Diploma Supplement införs också ett gemensamt poängsystem som ytterligare skall underlätta att jämföra omfattning och nivå på olika delkurser och hela utbildningsprogram. Poängsystemet påminner starkt om den modell som redan finns i Sverige. Tänkesättet är inte okontroversiellt. I flera länder finns en ovilja att i tid kvantifiera enskilda moment i en utbildning. Än mer kontroversiellt är ambitionen att knyta en gemensam betygsskala till poängsystemet. En gemensam modell för betygssättning är sannolikt något av det svåraste man diskuterat inom Bolognaprocessen. Betygssättningen bygger i hög grad på hur de föregående studienivåerna utformats, liksom de ofta oskrivna reglerna för hur kunskaper i ett visst område skall bedömas. Det finns också mycket olika uppfattningar om hur pass finmaskigt det är meningsfullt att gradera studenternas insatser. I några sammanhang är man inte främmande för att hantera upp till 20 olika betygssteg medan i andra sammanhang menar man att det räcker med två steg, godkänd och underkänd. Bakom dessa skillnader ligger mer djupgående divergenser i uppfattningen om vad som är en framgångsrik pedagogik. Här rör man vid känsliga och starkt kulturellt präglade akademiska traditioner.

Ett operativt fjärde mål avser ökat samarbete kring kvalitetsssäkringsfrågor. I en äldre tid kunde man som akademiker känna till det begränsade antal universitet som fanns i Europa och vid behov med hjälp av mer eller mindre välgrundade insikter i det andra lärosätet bedöma värdet av deras examina. Efter andra världskriget har antalet universitet och andra institutioner som erbjuder högre utbildning ökat dramatiskt. Många av de nya universiteten håller naturligtvis god kvalitet medan andra kanske inte riktigt lever upp till den standard man kan förvänta av en institution för högre utbildning. Samtidigt ökar rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden och målsättningen är ju en gemensam marknad för varor och tjänster. Det blir då viktigt att man inom det europeiska området för högre utbildning utvecklar ett gemensamt kvalitetssystem som borgar för en viss gemensam standard inom den högre utbildningen.

Slutligen vill man också säkra en europeisk dimension i den högre utbildningen. Det är ett operativt mål som är öppet för många olika tolkningar men inriktningen är klar. Man menar att en stärkt europeisk identitet inom den högre utbildningen också medför en ökad förmåga att attrahera studenter från tredje land utanför Europa.

Bolognaprocessen större än EU

Processen är intressant av flera skäl. Den drivs av regeringarna som undertecknat deklarationerna, men utvecklingen kommer även till stor del från universiteten själva som agerar på lokal, nationell och internationell nivå. Europeiska unionen har i sammanhanget i huvudsak en stödjande funktion. Redan den omständigheten att EU har 25 medlemsstater och Bolognaprocessen för närvarande räknar in 45 deltagarländer vittnar om detta. Bland de senast anslutna länderna återfinns Ryssland och Vatikanstaten.

Själva utgångspunkten för reformerna väcker intresse även utanför Europa bland annat i latinamerikanska och asiatiska sammanhang. Man ser fördelarna med de förhållandevis enkla grundprinciper som vägleder utformningen av akademisk utbildning på nationell nivå. Om dessa grundprinciper vinner fotfäste även utanför Europa har det skapats intressanta möjligheter för den enskilde studenten att enkelt komma långt utanför de egna nationellt begränsade förutsättningarna.

I sammanhanget har också EU-kommissionen tagit några viktiga ini-tiativ att underlätta mobiliteten. Genom ett särskilt stipendieprogram erbjuds till exempel studenter från tredje land att komma till Europa och läsa masterutbildningar som ges i samarbete mellan tre eller flera europeiska universitet. Stipendierna är omfattande och kan väl mäta sig med de bästa amerikanska stipendieprogrammen. I en framtid kan man hysa en stilla förhoppning att sådana möjligheter ökar i omfattning. Även en mer blygsam omfördelning från EU:s jordbruksstöd till förmån för sådana stipendieprogram skulle innebära en väsentlig skillnad och vara en viktig, framåtsyftande investering för ett vitalt Europa.

Utbildning skapar band för morgondagen

Förhoppningsvis leder en gemensam utbildningsstruktur till att allt fler ungdomar tar steget och läser en masterexamen vid ett annat europeiskt universitet. Man befäster sina kunskaper i andra språk och får vardaglig förtrogenhet med andra kulturer. Studietiden är också i andra avseenden en avgörande period i unga människors liv. Många kan vittna om hur de kontakter som knöts under studierna har haft avgörande betydelse för det fortsatta livet och även format bestående värderingar. Den katolska kyrkan är i sig själv ett gott exempel på värdet av gemensamma och samverkande utbildningsstrukturer. Många är de präster som kan vittna om betydelsen av de kontakter som knöts under utbildningstiden och hur dessa i senare skeden givit viktiga impulser och öppnat dörrar till nya sammanhang och kulturer.

Ett öppet och gränslöst utbildningslandskap kan därför bli en myc-ket viktig faktor för att skapa förståelse och respekt i ett Europa som har en tung historia av krig, konflikter och protektionism. Ett Europa där den kommande generationen med lätthet rör sig mellan olika länder och språkområden och där de sociala banden naturligen knyts mellan nationer och språk är en viktig garant för en fortsatt positiv utveckling.

En process utan centrum

Hela Bolognaprocessen bygger på ett konvergenstänkande där de nationella strukturerna skall utvecklas i riktning mot en gemensam grundläggande utbildningsstruktur. Det intressanta är dock att det inte finns något självklart centrum som definierar vad Bolognaprocessen är eller hur den skall implementeras i deltagande länder. Deklarationerna är heller inte folkrättsligt bindande. Varje land arbetar därför med sin egen lagstiftning och med sina egna akademiska traditioner för att komma fram till hur Bolognaprocessen skall förstås i respektive sammanhang.

I flera avseenden innebär processen inte några större svårigheter för svensk högre utbildning. Flera av de bärande tankarna finns redan på plats i svensk universitetsutbildning. Sedan länge finns ett poängsystem och en allmänt vedertagen modell för att värdera studenternas arbete i kvantitativa termer. I andra avseenden kräver Bolognaprocessen omfattande förändringar inom den högre utbildningen i Sverige. För andra länder kan stegen vara betydligt fler och mer omfattande.

En utmaning, inte bara för den svenska utbildningspolitiken, blir att hantera de många små ämnen som utvecklats över tiden. Vid de svenska universiteten har man många gånger valt att försöka upprätthålla en mångfald av akademiska ämnen till priset av förtunnade resurser. Det är på många sätt en sympatisk tanke att upprätthålla största möjliga bredd; men går det på sikt att upprätthålla och inte minst utveckla de små ämnena i denna modell eller för den delen i någon annan modell, givet ungefär den resursnivå som finns idag?

I arbetet med implementeringen av Bolognaprocessen ligger det också en utmaning i att arbeta i ett projekt där ingen med bestämdhet kan slå fast hur slutresultatet kommer att se ut, vare sig för det enskilda landet eller för helheten. Utformningen är varje lands ensak att avgöra i dialog med övriga länder. Man kan därför inte bortse från risken att varje land implementerar Bolognastrukturen enligt en egen tolkning och utan dialog med övriga länder. Därmed äventyras hela projektet och man kan paradoxalt nog riskera att utveckla parallella men mer eller mindre oförenliga Bolognastrukturer. Utvecklingsarbetet ställer därför stora krav på ansvariga utbildningspolitiker och universitetsföreträdare.

Sällskap vid den svenska krusbärsbusken

Vi kommer inte att söka jobb utomlands, säger en del studenter. De förväntar sig ett yrkesliv inom Sveriges gränser och ser därför inga behov, vare sig för egen del eller för den högre utbildningen, av att ge sig in i det osäkra äventyr som Bolognaprocessen utgör. Det är svårt att förstå hur man kan försvara en sådan inställning. Det är redan nu långt ifrån säkert att de kvalificerade svenska jobben enbart skulle intressera svenska ungdomar. Det finns ett stort antal europeiska ungdomar, mycket duktiga, språkkunniga och med höga ambitioner, som redan nu är intresserade av den svenska arbetsmarknaden. De svenska ungdomar som stannar vid den svenska krusbärsbusken kommer att få sällskap. Världen går inte att stänga ute från Sverige.

En gemensam Bolognastruktur och inte minst en ökad mobilitet leder redan nu till nya modeller för hur och inte minst var akademiska studier bedrivs. Vi har redan idag ca 20 000 studenter som läser utomlands varje år, vilket är lika många som under ett år läser vid något av de större universiteten i landet. Allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. Kanske läser man sin första examen i Sverige, sin master-examen i ett andra land där man också träffar sin livspartner och tillsammans finner sin professionella karriär i ett tredje land. Ett fortsatt nationellt akademiskt perspektiv framstår därför allt mindre som framsynt och trovärdigt.

Bolognaprojektet är en också en strategiskt viktig del i den europeiska integrationen inom och utanför det nuvarande EU. Om jag vore EU-motståndare skulle jag nog rädas Bolognaprocessen minst lika mycket som införandet av euron. På sikt innebär detta arbete en omfattande integration av Europas länder och kulturer.

Artikelförfattaren är chef för Sekreteriatet för kompetensutveckling vid Uppsala universitet.