De omvända arkeologerna

Tidskrifter kommer och tidskrifter går. Få är de som varit så dynamiska att de kunnat tillföra samtalet något i närmare 100 år. Tidskriften Vår Lösen som lades ner för några år sedan var en sådan strävsam röst som ropade från taken, eller snarare ett forum öppet för många röster i reflektion och debatt i filosofiska, kulturella, religiösa, sociala och vetenskapliga frågor – och gärna med dessa perspektiv fruktbart blandade. Tidskriften var mer eller mindre fast knuten till den kristet förankrade men kyrkligt fristående Sigtunastiftelsen och dess kulturöppna miljö, som tack och lov fortfarande lever vidare.

Bland de sista riktigt uthålliga entusiaster-na var teologerna Anne-Marie och Lars Thunberg. Den förra hann som sista insats sammanställa en läsebok ur tidskriften strax före sin bortgång i slutet av förra året. Texter av mycket varierande slag möter oss under nio teman såsom: Kristen humanism och människans värdighet, Solidaritet mellan kyrkor och folk, I möte med arbetarrörelsen, Vetenskapens utmaningar, Tidsbilder om människans villkor. Lyrik och bilder är interfolierade inte som prydnader utan som nödvändiga uttryck för en helhet.

Antologin ger perspektiv på det gångna seklets intellektuella liv i Sverige, men blir automatiskt också en inspiratör för fortsatta samtal. Vår Lösens och särskilt Thunbergarnas egna mödor i kultur, kyrka och vetenskap kan väl beskrivas med några rader ur poeten och tidskriftsmedarbetaren Kai Henmarks dikt ”Den omvände arkeologen”.

”Jag är en omvänd arkeolog

Jag gräver i himlen – – –

Jag söker efter en framtid

minnesvärd nog

att i nuet bevara,

eller en tid då den enes läge

inte väger tyngre än den andres

– – –

Ändå varierar tonfallen, och rösterna

närmar sej

från alla håll

Sålunda har mitt grävande burit

hypotetisk frukt

Och den baklänges arkeologen vilar i

hypotetisk bävan

mot framtidens växande ruiner”