Lejon istället för lamm

Vilken är den mest slitna bilden i hela det kristna språket? Kanske lammet, i en urbaniserad kultur som aldrig har sett ett lamm annat än som styckade kotletter. Kristus som den gode herden blir alltför lätt en falsk idyll med välfriserade får kring en herde med manikyrerade naglar och nystruken mantel. Inför det slaktade lammet, bilden för offerdöden, kommer den verkliga kulturkrocken – om den inte förkrymps till en blodlös kliché. I den värld där kristendomen uppstod förhöll det sig helt annorlunda. När man sökte en metafysisk mening bakom den grymma avrättningen av en oskyldig, som därtill var Guds egen son, fanns slaktoffret redan tillhands. I antikens religioner var djuroffren ett grundläggande inslag, som i judendomen utvecklades till en komplicerad försoningsteologi. För dagens kristna är däremot dessa tankegångar svårsmälta. Hur skall man ge nytt liv åt offerdjuret, bilden av den som frivilligt går i döden för att rädda en annan?

I sagans form valde C.S. Lewis att ersätta lammet med lejonet. Han var en uppburen brittisk litteraturhistoriker men mer bekant som populärteolog; hans egen omvändelse i vuxen ålder präglade honom för livet. Också science fiction skrev han kring grundläggande ämnen av kristen teologisk karaktär, som utspelar sig på motsvarigheter kring planeterna Mars och Venus. Mest känd i hans omfattande författarskap blev serien på sju fristående berättelser för barn om landet Narnia. Den första handlar om lejonet Aslan och den onda vinterhäxan. För att rädda den förrädare som enligt uråldrig lag tillfaller häxan går Aslan själv i döden. Vad häxan inte anar är att detta offer leder till att den gamla lagen förintas och lejonet uppstår till nytt liv. Själva namnet Aslan är det turkiska ordet för lejon. (Narnia finns också i verkligheten, den fornitalienska namnformen för en liten stad nära Rom.) Detta teologiska motiv är en av trådarna i Häxan och lejonet (på engelska The Lion, The Witch and the Wardrobe) från 1950. För övrigt handlar boken om fyra engelska syskon som under and-ra världskriget kommer till ett märkligt hus, där ett klädskåp under vissa omständigheter leder till ett land med ständig vinter. Där utspelar sig de äventyr som leder till en ny vår. Som de flesta barnböcker av klass handlar detta om mänsklig mognad. Hos Lewis betonas särskilt sätten att förhålla sig till svek och översitteri, egenskaper som dåliga internatskolor i hans barnböcker ofta odlar. Berättarglädjen håller fortfarande. Nu har den blivit till film, Narnia, med undertiteln Häxan och lejonet. Allt pekar mot en framgång av jätteformat.

Den naiva stilen passar alldeles utmärkt för en äventyrsfilm, och den tekniska skickligheten är storartad. De djur som agerar förefaller fullkomligt verkliga, anmärkningsvärt väl instruerade, från bävrar och vargar till lejonet självt. Den gamla paradoxen att en bild ljuger mer än tusen ord besannas i högsta grad i den moderna animerade filmen. Filmen håller sig i stort sett till boken, även om den yngsta flickan har föryngrats hjärtknipande mycket. Däremot är bombningen av hemstaden mer utförlig, äventyren mer skrämmande, flykten undan vargarna mer dramatisk än i boken, och med den plötsliga våren smälter isen på den flod barnen försöker korsa med sådan hastighet att de nära nog drunknar. Detta är en film för barn uppfödda på modern tv-underhållning, där en rädsla aldrig kommer ensam.

Filmatiseringar av berömda böcker medför särskilda problem för läsare. Konstnärligt raffinerade berättelser blir förgrovade och förenklade, som i filmerna om Härskarringen. Narnia passar däremot alldeles utmärkt som film, med sin medvetet naiva framställning. Skådespelarna är förträffliga, särskilt Häxan, med en krona av istappar, nästan vacker i sina mer insmickrande stunder. Lejonet är fullkomligt övertygande som lejon, en prydnad för varje zoo. Däremot känner åskådaren inte mycket av barnens jublande kärlek till det.

Till de mest anslående scenerna hör islossningen, där floden bryter fram ur isflaken och hela sjok av istappar på en bergvägg faller samman. Mer antydd är en gestalt av sammanvirvlade blomblad, ett av de många fint gjorda tillskotten till berättelsen. När stenbordet brister efter Aslans uppståndelse blir det i form av lagens tavlor, en annan visuell finess. Den stora striden är naturligtvis lång och hård, som det anstår en äventyrsberättelse, men slutligen uppenbarar sig Aslan själv, och då bara bleknar fienderna bort och försvinner. Återkomsten till klädskåpet i England, där just ingen tid alls har förflutit, medan barnen har blivit vuxna och härskat i årtionden i Narnia, är också den elegant utformad. Kort sagt, en välgjord och vacker underhållning, som motsvarar berättelsens uppläggning.

Nog är det en paradox att dagens extremt avancerade teknik för informationsbehandling har gjort det möjligt att skapa den ena filmen efter den andra av vildaste fantasi, från maktladdade ringar till stjärnornas krig, från internatskolor för trollkarlar till jättegorillor och ishäxor. Alla de motiv som sagan förr måste lita på åhörarens fantasi för att skildra kan nu återges i rörliga bilder. Det som återstår blir den djupare innebörden, den symboliska laddningen. Den animerade filmen visar, åskådaren tolkar det sedda. Sagan förblir den sanna skildringen av tillvarons potential.