Söderblom och Lagerlöf

Världskyrkomötet i Stockholm 19–29 augusti 1925 framstår i kyrkligt-globalt perspektiv som det märkligaste – och i hög grad spektakulära – evenemanget i svensk historia. I dialogen representerades två tredjedelar av kristenheten av 631 valda delegater från 37 länder och ett par hundra enskilda deltagare från Kina, Japan, Syd- och Östafrika, Sydamerika, Kanada och Australien. Plenarsammankomsterna ägde rum i Musikaliska akademins stora sal. Mötet inleddes i Storkyrkan och avslutades i Uppsala domkyrka. Dess upphovsman och främste organisatör var ärkebiskop Nathan Söderblom och dess aktuella bakgrund var världsnöden efter förs-ta världskriget. Söderbloms samlade hjälpinsatser för krigets offer förlänade honom Nobels fredspris 1931. I inbjudan till mötet – utfärdad från Genève 1920 av det nybildade ekumeniska världskyrkorådet – hette det: ”Vi avser inte att ta upp frågor om tro och kyrkoförfattning, även om vi ingalunda underskattar deras betydelse, men nödläget i världen är så brännande och behovet av gemensamt handlande av alla kristna så trängande att vi inte kan invänta hela kristenhe-tens återförening innan vi med hjärta och händer verkar för att Guds vilja må ske på jorden liksom i himlen.” Vatikanen avvisade inbjudningen. Påven Benedictus XV förnyade 1922 förbudet för romerska kristna att samarbeta med kristna av andra konfessioner ens i praktiska ärenden, Osservatore Romano skrev: ”Man kan inte skilja sig från Rom utan att skilja sig från Kristus.” Söderblom har själv i detalj dokumenterat mötet i en diger lunta på 964 sidor, rikt illustrerad (Kristenhetens möte i Stockholm, Diakonistyrelsens förlag 1926). En motsvarande dokumentation gjordes på engelska och tyska och i mindre format på flera andra språk. Söderbloms lunta, författad på ett lättläst och färgstarkt språk, är en fängslande lektyr även för en nutida läsare och verkar minst lika aktuell nu som på 1920-talet. Den allkristna ekumeniken kan verka lika olöst – men förhoppningsvis inte lika olöslig utifrån dagens allt öppnare interreligiösa dialog.

Ett försvinnande fåtal av omkring 600 namn i dokumentets register är feminina, och i referaten likaså. Indirekt framgår dock att åtskilliga kvinnor medverkade under mötet, som sekreterare och för praktisk service. Vid det offentliga kvällsmötet i Blasieholmskyrkan den 26 augusti var temat ”Den kristna kärlekens folkförsonande makt” och inbjudna talare var för en gångs skull två kvinnor, redan välkända för svenska och många internationella lyssnare: Selma Lagerlöf och ”Sibiriens ängel” Elsa Brändström. Den senare talade först, ”med tvekan”, ”utan teoretiska kunskaper” och hänvisade till sin praktiska erfarenhet från Ryssland och Sibirien, Tyskland, Österrike och Amerika. Hennes sammanfattande budskap var: ”om vi försökte tänka litet mindre och känna litet mer, kommer vi säkerligen längre.” Temat för Selma Lagerlöfs timslånga tal var ”Enighet” och hon anknöt till sin bok om dalabönderna som 1896 flyttade till Jerusalem för att som en av flera inflyttade kolonier ”föra de första kristnas liv i enighet och fullkomlighet”. Dalabönderna råkade efter någon tid både i en intern kris och i konflikt med andra kolonier men Selma Lagerlöf konstaterade att besökare från hemlandet med beundran bevittnat ”deras varma kristna anda”.

I sitt dokument beskriver Nathan Söderblom det djupa intryck författarinnans tal gjorde på den internationella publiken: ”Hennes röst var icke stark men melodisk. Den lät upplysande, övertygande. Den sjönk icke ned i det dike där de flesta talare och uppläsare sluta varje mening och upprepa samma manöver, utan hon höll sig hela tiden uppe på vägen, hördes märkvärdigt bra, fängslade genom föredragets konst, likaväl som genom den sannsaga hon berättade – uppslaget till hennes Jerusalem. Selma Lagerlöf talade som sig bör svenska språket. Främlingarna följde med i tryckta översättningar men det märkvärdiga var att författarinnans muntliga föredrag och känsla meddelade sig även genom det översatta och tryckta ordet. Jag såg Sir Willoghby och andra hur de började läsa med en viss nyfikenhet som stegrades till gripenhet. Vad skulle följa därnäst? Tårarna tittade fram här och var. Det var så tyst i salen. Det var en folkförsoningens högtid.”

Mottot för Stockholmsmötet var ”gemenskap i bön och tjänst” och fem kommissioner behandlade var för sig ekonomiska, industriella, sociala, moraliska och mellanfolkliga problem, kristen uppfostran och organisationen av samfundens samarbete. Söderblom ger fylliga referat av debatterna och under de följande sex åren fick han bevittna en lovande ekumenisk utveckling på det organisatoriska planet. Men en läsare som 2006 ger sig tid att ta del av Nathan Söderbloms högst tänkvärda dokument frågar sig helt naturligt om inte de fundamentala ekumeniska problemen är lika olösta i dag som på 1920-talet. Det gäller först och främst klyftan mellan katolicismen och de andra två tredjedelarna av kristenheten – även om det praktiska samtalsklimatet mildrats. Men det gäller också, och inte minst, den maskulina dominans och diktatur som aldrig omnämns i Söderbloms dokument, men som sedan dess blivit mera medveten på olika nivåer men inte mycket mindre mörklagd. Mot denna historiska bakgrund frestas en läsare av Söderbloms tungviktiga dokument att fråga sig om inte tiden vid millennieskiftet kan vara mogen för sammankallandet av nästa ekumeniska världskyrkomöte – varför inte i Stockholm?

nils gösta ekman