Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden

Är Don Quijote psykiskt sjuk eller inte? Det är en fråga som sysselsatt inte bara litteraturforskarna under de senaste 400 åren utan också ”vanliga” läsare. Det finns anledning att återkomma till detta problem men först några ord om bakgrunden till romanen och om författaren.

Bakgrund

År 1492 föll Granada, det sista arabiska riket i Europa, för de kristna, och Ferdinand och Isabella intog det förenade spanska rikets tron. Samma år avseglade Columbus för att söka finna en sjöväg till Indien. Genom erövringar på andra sidan Atlanten, främst Mexiko, Peru och Bolivia fördes osannolika rikedomar över till Spanien, som blev Europas rikaste land. Spaniens oförmåga att hantera sina rikedomar skulle dock omsider visa sig få svårartade följder.

Kulturlivet i Spanien blomstrade under 1500- och 1600-talen. Inte minst var teaterverksamheten livlig. De mest kända dramatikerna var Lope de Vega och något senare Calderón med sitt lyriska drama Livet en dröm. På grund av det långvariga arabiska inflytandet i Spanien fick renässansen och återupplivandet av antiken aldrig riktigt fäste.

Däremot är barocken en viktig epok i spanskt kulturliv under 1600-talet. I barocken fångas uppmärksamheten av det sensationella, av knalleffekter, ordlekar, stilfigurer, tillspetsade dramatiska konflikter, långsökta och invecklade liknelser och metaforer, associationer som löper vidare, så att en bild föder en ny bild, som i sin tur avlägsnar sig från det ursprungliga objektet. Det resulterar i en sorts arabesk, men kräver också att läsarens intellekt klarar av att lösa rebusar. Diktaren Luis de Góngora var den som mest konsekvent tillämpade dessa ytterligheter i sin lyrik, en lyrik som därför blir oerhört svårtillgänglig. Det konstfulla utförandet är huvudsaken, inte det sannolika eller realistiska. Barocken var alltså motsatsen till folklig enkelhet. Den var snarare en intellektuell litteratur för invigda. En sinnrik komposition i en berättelse var exempelvis viktigt, något som Cervantes roman visar många prov på.

Barockens diktare arbetade mycket med antiteser och paradoxer. Detta bygger på känslan av det oförenliga i tillvaron, en strävan utöver alla mått och gränser. Det är inte fråga om harmoni och jämvikt som under renässansen, vars ideal var den allsidigt och harmoniskt utvecklade människan. Under barocken betonar man tvärtom det motsägelsefulla, det kaotiska, det emotionella. Alla sinnen engageras. Symptomatiskt är att barocken medvetet strävar efter att rasera gränserna mellan olika genrer och drömmer om ett allkonstverk, där musik, lyrik, dans, berättelse och dramatik kunde förenas. Det är nu som operan föds, och det är ingen tillfällighet. Samtidigt utvecklas känslan av alltings overklighet. Under renässansen var det livet här och nu, som gällde. Carpe diem, ta vara på dagen. Under barocken upplever man i stället livet som en dröm, som en illusion eller en teaterföreställning. Man kan erinra sig Shakespeares ord i Stormen (The Tempest) där han låter Prospero säga (i Hagbergs översättning): ”Av samma tyg som drömmar göras av, vi äro gjorda, och vårt korta liv omfamnas av en sömn.” Titeln på Calderóns drama är typisk, Livet en dröm.

År 1517 hade Luther som bekant offentliggjort sina teser i Wittenberg. Under så gott som hela resten av 1500-talet förde Spanien regelrätta religionskrig mot Europas protestanter (hugenotter, kalvinister, lutheraner, anglikaner) och inom riket gränser mot islam och judendomen. Förföljelser, fördrivningar och massomvändelser var en del av vanliga människors vardag, något som också återspeglas i Cervantes roman. Den spanska inkvisitionen upprättade år 1547 Index, det vill säga en lista över förbjudna böcker, och motreformationen fick sitt starkaste fäste just i Spanien. Det heliga brödraskapet spelar en inte alldeles undanskymd roll i Don Quijote.

Två genrer som blomstrade i 1500-talets Spanien var herderomanen och riddarromanen, båda med medeltida anor. Särskilt viktig var romanen Amadís av Gaula, författad av Garci Rodriguz Montalvo omkring år 1508. Denna riddarroman blev oerhört populär i hela Europa, och det är den som Don Quijote ideligen åberopar.

Kortfattad biografi

Vem var då författaren till Don Quijote? Miguel de Cervantes föddes år 1547 i den kastilianska staden Alcalá de Henares, som ligger drygt tre mil öster om Madrid. Han var det fjärde barnet i en syskonskara på sju. Fadern var fältskär men hamnade år 1552 i fängelse på grund av obetalda skulder. Familjen flyttade till olika städer men år 1564 blev fadern läkare i Sevilla, som vid den här tiden var Spaniens största stad och hade den viktigaste hamnen. Miguel skrev lyrik och gick i undervisning hos en katolsk humanist, men år 1569 utfärdades en häktningsorder mot honom. Han anklagades för att ha sårat en byggförman i Madrid men flytt till Sevilla och därmed ådragit sig ett åtal för lagtrots. Straffet för detta var att offentligt få högra handen avhuggen samt bli landsförvisad i tio år. För att undgå detta öde flydde Cervantes till Rom och kom där i tjänst hos en kardinal.

År 1571 lät han, tillsammans med sin yngre bror, värva sig som soldat och deltog i sjöslaget mot turkarna vid Lepanto samma år. Han sägs ha visat stor tapperhet i det segerrika sjöslaget men blev sårad i bröstet. Dessutom blev hans vänstra hand obrukbar för resten av hans liv. Efter konvalescens deltog han i flera strider, vistades i Neapel en tid och skulle återvända till Spanien år 1575.

Det fartyg han reste med blev emellertid attackerat av sjörövare, Cervantes blev tillfångatagen och såld som slav i Alger, en upplevelse som också återspeglas i Don Quijote. Först efter mer än fem år blev han friköpt år 1580 och kunde återvända till Madrid. Nu var det ingen idé att åberopa tapperhet vid Lepanto. Han hade svårt att dra sig fram, försökte få ett ämbete i Nya Världen men misslyckades med det och lämnade omsider hustru och barn (han hade gift sig 1584) och fick anställning som statens indrivare av spannmål och skatter i Andalusien. Arbetet innebar resor på landsbygden, övernattningar i värdshus av skiftande slag och nära kontakt med lantbefolkningen, alltsammans avspeglat i Don Quijotes äventyr. År 1597 blev han häktad, anklagad för förskingring av indrivna skatter och hamnade i fängelse i Sevilla. Enligt många forskares åsikt är det nu, i detta stora fängelse i Sevilla (det rymde 2 000 fångar) som han börjar skriva på romanen om Don Quijote. Redan på 1580-talet hade han fått flera teaterpjäser uppförda och hade också debuterat som romanförfattare med herderomanen Galatea, dock oavslutad.

År 1598 blev han frisläppt ur fängelset, återvände till sin familj i byn Esquivias och fortsatte att skriva på sin roman. Första delen kom ut år 1605 och trycktes omgående i sex upplagor. Den blev omåttligt populär och alla väntade på en fortsättning, men Cervantes satsade i stället på att skriva dramatik och publicerade också en novellsamling, som även den blev en försäljningssuccé. Året därpå, 1614, publicerades en ”falsk” fortsättning av Don Quijote, skriven av en viss Avellaneda. Cervantes blev ytterst förgrymmad och skrev raskt ihop en ”äkta” fortsättning, som kom ut 1615, och passade på att i denna andra del häftigt polemisera mot fräckheten att stjäla hans hjälte och hans historia och till på köpet skriva en så usel bok. Redan året därpå avled Miguel de Cervantes den 23 april år 1616, samma datum som William Shakespeare för övrigt, dock inte samma dag, eftersom England ännu höll fast vid den julianska kalendern.

Pikareskromanen som genre

Vad menas med en pikareskroman? Ordet picaro betyder skälm, men ganska snart vidgades begreppet pikareskroman till att inte bara handla om skälmar. Handlingen i en pikareskroman är löst komponerad med talrika utvidgningar om till synes ovidkommande händelser och personer. Det som håller samman en pikareskroman är hjälten (eller oftast antihjälten) som vandrar eller reser omkring och upplever allehanda ting. På det sättet har pikareskromanen förblivit en livskraftig genre, som lämpar sig väl för samhällskritiska skildringar.

Don Quijote brukar betecknas som den moderna romanens första stora verk. Det är givetvis en pikareskroman men också en parodi på riddarromanerna, något som författaren gång på gång understryker. Författaren är en allvetande berättare som har alla trådar i sin hand, men han åberopar med jämna mellanrum sin arabiska källa. Mitt under en väldig strid mellan Don Quijote och en bask avbryts dock berättelsen med följande ord: ”Tyvärr lämnar författaren sin historia mitt i striden, just här, med ursäkten att han inte har funnit något mer skrivet om Don Quijotes bravader än vad han så här långt har redogjort för.”

Av en slump finner författaren sedan ett antal manuskriptblad på arabiska, får dem översatta och inser då att han kan fortsätta den spännande historien om striden mellan ”den djärve basken och vår frejdade Don Quijote”. Att påstå att man bara återberättar en upphittad skrift är i och för sig ett omtyckt berättartekniskt knep, inte minst under romantiken i början av 1800-talet, men i Cervantes fall kan man med skäl förmoda att han genom att åberopa just en arabisk källa ville avsäga sig själv allt ansvar för eventuella heresier. Inkvisitionen var en faktor att ta hänsyn till i 1600-talets Spanien.

Utmärkande för pikareskromanen är också den ordrika stilen, författarens egna kommentarer, det förtroliga sättet att berätta denna ”sannfärdiga historia” och inte minst de långa och utförliga kapitelrubriker-na. Det kan exempelvis låta så här (kapitel 8 i Don Quijote, första delen): ”Om den för vår tappre Don Quijote lyckliga utgången på det vådliga och oerhörda äventyret med väderkvarnarna, jämte andra minnesvärda begivenheter.”

Uppgörelse med riddarromanerna

Cervantes ville ge sken av att detta är en historia från det verkliga livet. Den berömda första meningen lyder: ”I en by i La Mancha, vars namn jag inte vill nämna, levde för inte så länge sedan en fattig adelsman av det slag som har en lans och en uråldrig sköld på väggen, en mager hästkrake och en snabbfotad jakthund.” Författaren ger sig sedan in på ett omständligt resonemang om adelsmannens rätta namn men de olika åsikterna om namnet ”betyder mindre för vår berättelse, det viktiga är att vi inte avviker en tum från sanningen”. Däremot måste läsaren få klart för sig att ”vår ädling” ägnade all tid åt att läsa riddarromaner, så att han försummade alla andra plikter. ”Kort sagt, vår ädling fördjupade sig så till den grad i sin läsning att den upptog alla hans dagar och nätter, och av för litet nattsömn och för mycket läsning torkade hans hjärna ihop och han förlorade förståndet.” Han trodde sig själv vara en vandrande riddare som skulle rida ut på vägarna och försvara värnlösa kvinnor och strida mot alla orättvisor. Ambitionen är alltså ingalunda löjlig. Det är utförandet som blir löjligt.

Cervantes hyste en förkärlek för riddar- och herderomaner och hade ju själv redan publicerat herderomanen Galatea. Den intensiva och konsekvent genomförda parodin på riddarromanen bottnar troligen i att han ville göra upp med dessa tendenser till verklighetsflykt hos sig själv. (Man kan inom parentes erinra sig Flauberts uppgörelse med de romantiska tendenserna hos sig själv i romanen Madame Bovary.) Hos Cervantes slutar det inte i en katastrof. Tvärtom kommer Don Quijote själv till insikt om sin galenskap och tar avstånd från riddarromanernas förljugna värld. Men snart därefter tynar han bort och dör. Ville Cervantes med det säga att människan behöver sina illusioner, att hon behöver sin livslögn (för att låna Ibsens ord) för att orka leva? (En mer krass anledning till att Cervantes låter Don Quijote dö i slutet av romanen kan förstås vara att han ville förhindra att någon åter försökte stjäla den populära figuren och skriva ännu en falsk fortsättning.)

Don Quijote som parodi

Från början var Cervantes avsikt att göra en parodi på genren riddarroman, som kunde visa sig medföra så ödesdigra tendenser till verklighetsflykt. Den fullständiga titeln på romanen lyder Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, där ironin ju är tydlig. I sitt förord skriver Cervantes till yttermera visso att ”eftersom denna historia inte syftar till annat än att beröva riddarromanerna det anseende och den popularitet som de hittills har åtnjutit hos publiken världen över, så behöver du ju inte låna filosofcitat och visdomsord ur den Heliga skrift, eller andras dikter eller retoriska piruetter och helgonmirakler. Du behöver bara se till att enkelt och kärnfullt, ärligt och välavvägt, utveckla ditt språk och din rytm, flytande och välklingande, och så väl du förmår lägga fram din historia och bemöda dig om att göra dina tankar begripliga och dina formuleringar tydliga. Försök även att göra boken sådan att de tungsinta lockas till skratt och de muntra till ännu större munterhet, och att den enfaldige inte förargar sig, den kloke beundrar dina infall, den allvarsamme skänker dig sin aktning och förståsigpåaren anser dig värd sitt beröm. Kort sagt, håll ditt huvudsyfte för ögonen, som är att riva ner det illa komponerade hopkok som kallas för riddarromaner och som avskys av många men lovprisas av många fler. Om du lyckas med det, är det inte litet du har uppnått.” Till yttermera visso anställer kyrkoherden och barberaren i Don Quijotes hemby en autodafé på riddarromaner efter Don Quijotes snöpliga hemkomst, sönderslagen och halvdöd, efter den första utflykten. Men – och det är viktigt – de avger omdömen om alla böcker de kastar, och en och annan finner nåd för deras ögon. Några av de böcker som skonas är herderomanerna, eftersom de enligt prästen inte ställer till samma förtret som riddarromanerna, ”det här är böcker för nöjes skull och inte till skada för tredje part”, något som Don Quijotes systerdotter dock inte håller med om. Hon befarar att om morbrodern skulle botas från sin riddargalenskap, så skulle han i stället fördjupa sig i herderomaner och hux flux få för sig att bli herde ”och gå omkring i skogen och hagarna och sjunga och spela luta, eller ännu värre, bli skald, som det sägs är en obotlig sjukdom, och dessutom smittsam”. Bland herderomanerna pekas särskilt Galatea av Miguel de Cervantes ut. Prästen säger att Cervantes varit en god vän till honom under många år. Han ”har haft mera otur än skrivtur, det känner jag till. Den här boken har något visst, den lovar gott, men han avslutar inte. Man får vänta på nästa del som han har sagt ska komma.” Att författaren anspelar på sig själv och sin verksamhet är ännu ett tecken på den ironiska hållning som han intar. I del två konfronteras Don Quijote upprepade gånger med sig själv både som han skildras i den första delen och i den falska andra delen. Att låta berättelsen vindla ut och in som i arabesker eller framställa den i olika lager är typiskt för barockens sinne för sofistikerade arrangemang.

De första äventyren

Den första delen börjar dock inte så sofistikerat. Där beskrivs rätt upp och ner hur Don Quijote utrustar sig med lans och svärd, rustning och hjälm med egenhändigt tillverkat visir, sadlar sin magra och eländiga häst Rocinante och ger sig ut i världen, i smyg, så att hushållerskan och systerdottern inte skall kunna hindra honom. Problemet är att han inte kan åta sig några ridderliga bedrifter innan han dubbats till riddare. Han kommer till ett värdshus, som han tror är en borg, ber värdshusvärden (borgherren) dubba honom i gryningen, sedan han först vakat hela natten. Alla i värdshuset är med på noterna, även de två flickor av tvivelaktigt rykte, som Don Quijote tror är förnäma adelsdamer. En riddare måste ha en dam som han dyrkar på avstånd och till vars ära han utför alla sina bedrifter. Don Quijote väljer den sköna Dulcinea av El Toboso. När alla dubbningsritualer fullbordats satte sig Don Quijote upp på Rocinante ”efter att ha omfamnat värdshusvärden och sagt så många konstiga saker till tack för att han hade dubbat honom till riddare att det är rakt omöjligt att komma ihåg så här i efterhand”.

Den första bedrift som Don Quijote utför är att befria en femton års vallpojke som stod bunden vid ett träd och piskades av sin husbonde. Han hade försummat sin plikt att vakta fåren och ville dessutom ha ut sin lön och bonden var mäkta förgrymmad. Don Quijote förehöll honom det ohöviska att ge sig på en som inte alls kunde försvara sig och fick bonden att lösa repen – bara för att så fort riddaren vänt ryggen till ta fast pojken igen och prygla honom ännu mycket mer. ”Så gick det till när den tappre Don Quijote skulle rätta en orättvisa. Själv var han mäkta belåten med händelsen, han tyckte att han sällsynt väl hade levat upp till ridderskapets höga ideal, och nöjd red han vidare mot hembyn.” Redan i detta första äventyr poängteras alltså att Don Quijote vill värna de försvarslösa i sant humanistisk anda – men att hans bristande verklighetskontakt gör att utförandet blir löjligt och resulterar i motsatsen mot vad han ville.

På sin fortsatta färd hamnar han vid en korsväg ”och kom genast att tänka på alla korsvägar där de vandrande riddarna brukade stanna för att välja den rätta – den som skulle leda dem till nya äventyr – och för att göra precis som de satt han en stund stilla på hästen och efter mycket funderande släppte han tyglarna och lät Rocinante välja väg. Hästkraken valde naturligtvis som han hade velat från början, nämligen att trava raka vägen hem till stallet.”

När de färdats en stund möter de en skara resande, sex stycken sidenhandlare med lakejer och åsnedrängar. Don Quijote ställer sig mitt i vägen för dem och vägrar att ge plats, med mindre än att de erkänner att ”det ej gives en skönare jungfru i världen än kejsarinnan av La Mancha, den oförlikneliga Dulcinea av El Toboso”. När de inte vill gå med på detta, eftersom de inte sett denna undersköna kvinna, fäller riddaren lansen och går till angrepp med påföljd att han blir halvt ihjälslagen av en av åsnedrängarna, som dessutom bryter sönder Don Quijotes lans. Riddaren kunde inte komma på fötter på grund av den otympliga rustningen men hittades av en bonde från byn och blev hemforslad, liggande tvärs över ryggen på bondens åsna, dock först efter mörkrets inbrott eftersom bonden ville bespara hans mörbultade nåd att föras genom byn i dagsljus, till allmänt åtlöje. Kyrkoherden och barberaren företar nu den berömda utrensningen av riddarromaner i Don Quijotes bi-b-liotek.

Don Quijotes andra resa

Det är när Don Quijote ger sig ut på sin andra färd som berättartekniken blir mer invecklad och bilden av Don Quijote mer nyanserad. Nu har han nämligen lockat med sig bonden Sancho Panza, och en stor del av texten upptas i fortsättningen av deras samtal. Sancho är en liten och tjock figur, som står med båda fötterna på jorden. Don Quijote har lovat honom en ö att bli guvernör över. Han är så enfaldig att han tror på detta löfte, och han tappar det inte ur sikte ett ögonblick. Samtidigt är han slug och mån om sina egna fördelar, särskilt de ekonomiska, men han är också realistisk nog att inse de verkliga förhållandena, exempelvis när Don Quijote utkämpar sina stora strider med jättarna. Sancho begriper att det är väderkvarnar eller vinsäckar, men Don Quijote har alltid ett svar till hands i sådana fall: trollkarlar, särskilt Merlin, har förvänt synen på Sancho. Det är Sancho som hittar på benämningen ”Riddaren av den sorgliga skepnaden” och Don Quijote har tillräckligt mycket självironi för att le åt det hela.

Den väldiga striden med väderkvarnarna torde vara det mest kända av alla Don Quijotes äventyr. Han spanar in minst trettio hiskliga jättar som han tänker kämpa med, och han anser det vara ”en gudi behaglig gärning att utrota dem till sista man”. Då hjälper det inte att Sancho påpekar att det som de ser ingalunda är några jättar utan väderkvarnar. Don Quijote anbefaller sitt liv i sin dam Dulcineas händer ”och bad henne stå honom bi i denna svåra stund och anföll hopkurad bakom sin rundsköld och med lansen stadigt stödd mot rusthaken i full galopp den närmaste väderkvarnen”. Han blir spetsad på vingen, flyger genom luften och landar svårt mörbultad, för att inte tala om den stackars Rocinante. Sancho vidhåller att hans herre fäktat med en väderkvarn, men Don Quijote svarar att hur mäktiga hans onda fiender än må vara så skall han aldrig upphöra att strida med dem och förhoppningsvis till sist vinna seger över ondskan.

Ett av de mest berömda äventyren handlar om ”hur Don Quijote skänkte friheten åt en olycklig skara som mot sin vilja blev förda dit de inte ville gå”. Den olyckliga skaran är ett antal hopkedjade straffångar, på väg till galärerna. Don Quijote intervjuar dem, finner att de lider av orättvisa anklagelser och lyckas befria dem. Det är förstås ännu ett exempel på hans verklighetsfrämmande idealism, som får förödande konsekvenser.

För att efterlikna Amadís, som är ”vägvisare och ledstjärna och fyrbåk för alla tappra och förälskade riddare, som strider under kärlekens och ridderskapets banér”, vill Don Quijote underkasta sig en sträng botgöring i ödemarken på samma sätt som Amadís gjorde, när han blivit avvisad av sin utvalda dam, eller som Roland som blev rasande och galen av samma orsak. ”För mig”, sade Sancho, ”verkar det som om dom där riddarna som gjorde så där drevs till det och hade anledning att göra de där dumheterna och botgöringarna. Men vad har ers nåd för anledning att bli galen? Vilken dam har avvisat ers nåd, vilka tecken har ers nåd som säger att hennes nåd Dulcinea av El Toboso har gjort något snedsprång med vare sig någon kristen eller mor?” Don Quijote svarar att Sancho just har fattat poängen, ”för vad är det egentligen för bedrift att en vandrande riddare blir galen av goda skäl, jämfört med att bli galen utan skäl, och låta sin dam förstå att om han bär sig åt så där utan skäl, vad skulle han då inte ta sig till om han verkligen hade ett?” Slutet blir att Sancho under tre dygn noga skall iaktta, vad Don Quijote har för sig och sedan rida till Dulcinea och berätta allt vad han utfört för hennes skull, varpå Sancho svarar: ”Vad behöver jag mera se än det jag redan har sett?” Don Quijote genmäler att Sancho inte har begripit någonting. ”Jag måste ju slita sönder mina kläder, lägga ner min rustning och mina vapen, och dunka mitt huvud mot klipporna och annat liknande som ska slå dig med häpnad.” ”För Guds skull”, sade Sancho, ”pass på med dom där huvuddunkningarna så att inte ers nåd stöter mot en klippa där första smällen sätter stopp för hela det här botgöringspåfundet. Dessutom anser jag att eftersom ers nåd tycks tro att det är nödvändigt med dom där huvuddunkningarna, att ers nåd kunde nöja sig – eftersom alltihop bara är härmning och inte på riktigt – med att dunka huvudet mot vattenytan här eller nånting annat mjukt som bomull. Överlåt sen åt mig att säga till vår härskarinna att ers nåd har dunkat huvudet mot en klippspets som var hårdare än diamant.” Don Quijote grubblar sedan över hur brevet skall skrivas, varpå Sancho noggrant bevakar att den anvisning på åsneföl, som Don Quijote lovat honom, skall skrivas ner ordentligt och undertecknas. Brevet till Dulcinea behöver varken skrivas eller undertecknas. Det åtar han sig att memorera och framföra muntligt!

När Sancho Panza skall rapportera för sin herre om sin expedition till den sköna Dulcinea framkommer det i Don Quijotes reaktion att han mitt i sin förvirring ändå har viss insikt. Han säger att Dulcinea är oförliknelig i skönhet ”och vad gäller ärbarheten är det få kvinnor som kommer henne nära. Kort sagt, så föreställer jag mig det, varken mera eller mindre, och för mitt inre målar jag upp henne som jag vill ha henne, både vad gäller skönheten och upphöjdheten, och ingen kommer ens i närheten av henne, varken Helena eller Lucretia, eller någon annan av alla berömda kvinnor från vare sig grekisk, romersk eller hednisk tid.” Dulcinea är ju i själva verket en bondflicka, och den ljuvliga parfymdoft som omsvävar henne (enligt Don Qujote) uppfattas av Sancho mest som ”en stark svettlukt, det kan ju ha berott på att hon arbetade hårt och det dammade och svetten rann”. Don Quijote vägrar att tro på detta och förmodar att Sancho var täppt i näsan och bara kände sin egen lukt!

Olika tolkningar

Romanen har blivit tolkad på mångahanda sätt under seklernas lopp. En rationalistisk uppfattning tar fasta på det satiriska inslaget. Hjälten är offer för sin läsning av överspänd och verklighetsfrämmande litteratur (riddarromaner), och inte ovanlig är åsikten (i förlängningen av denna tolkning) att Cervantes ville komma åt verkligheten bakom riddarromanerna. Byron säger i Don Juan att ”Cervantes gjorde med ett skämt en ända på Spaniens riddartid” och för exempelvis Heinrich Heine är bilden av Don Quijote en bitsk satir över allt vad entusiasm och patos heter. Somliga upplysningsmän såg Cervantes som en bundsförvant i kampen mot förtryck och fanatism. Det löjliga och parodiska hos Don Quijote är mest framträdande i romanens tidigare kapitel. Allt eftersom handlingen framskrider märker man, att Cervantes blir alltmer förtjust i sin hjälte, och i den andra delen blir han rentav författarens språkrör i en hel del frågor. Det kan exempelvis handla om litteratur, om vådan av kommersialisering av konsten, om skillnaden mellan att skriva historiska verk och litterära verk, om konsten att skriva poesi eller om synen på bildning, där han hävdar att en furste eller en adelsman som är obildad bör räknas till pöbeln.

Kontrasten mellan den långe och magre Don Quijote och den lille och tjocke Sancho Panza har också lockat till många tolkningar. Romantiken fann att ett symboliskt tankeinnehåll dolde sig under satir och komik. Don Quijote blir sinnebilden för poesien, fantasien, drömmen, idealiteten, medan Sancho Panza förkroppsligar prosan, verkligheten, vakenheten, materialismen. Romantikerna såg Don Quijote som en tragisk riddare av idealen, totalt vilse i den grymma vardagsvärlden. Den tyske författaren Jean Paul ansåg att romanen var ett av de bästa exemplen i världslitteraturen på humor som livshållning men han pekade också på den romantiska ironien, särskilt i den andra delen, där Don Quijote ideligen konfronteras med sig själv. (Romantisk ironi innebär just att författaren medvetet själv sticker hål på en stämning och visar att det är litteratur, inte verklighet.) Inspirerade av Herders tal om folksjälen började man också betrakta Don Quijote och Sancho Panza som typiska representanter för den spanska folksjälen.

Andra tolkningar tar mer fasta på det psykologiska. I Kretschmers efterföljd såg man Don Quijote som den shizoida människan, introvert, med bristande verklighetskontakt och med anlag för fanatism och monomani, medan Sancho Panza blev en representant för den cyklotyma människotypen, extrovert, realistisk, krasst materialistisk, villig att kompromissa. Don Quijote blir den evige ynglingen medan Sancho blir medelålderns resignerade människa: ”så går beslutsamhetens friska färg i eftertankens kranka blekhet över” för att citera Hamlets ord i Hagbergs översättning. Man kan notera som en kuriositet att Harriet Löwenhjelm och hennes goda vän Elsa Björkman flera år före Kretschmer hade satt ihop Verket om de Smale och de Brede. De två flickorna hade iakttagit sig själva: Harriet lång, smal och aristokratiskt förtegen, Elsa liten, rund och utåtriktad. Med exempel från litteratur och historia satte de samman sitt ”verk” med arkaiserande text och karikatyrartade teckningar: Don Quijote som en smal person, Sancho en bred, Kierkegaard som en smal, medan Luther sågs som en bred man, och ”himmelens fåglar kunde bygga bo i hans hår”. Men de insåg också att litet av smalhet och litet av bredhet kunde finnas i alla människor, och att det var ovanligt med renodlade typer. Samma insikt hade Sainte-Beuve i slutet av 1800-talet: ”Envar är stundom Don Quijote, stundom Sancho Panza. Hos alla återfinnes i själva verket något av detta haltande förbund mellan uppjagad idealism och nyktert bondförstånd. Hos många är det inte mer än en åldersfråga: man insomnar som Don Quijote och vaknar som Sancho Panza.”

Denna dubbelhet finns ju faktiskt också i romanfigurerna. Don Quijote är helt förnuftig i allt som inte rör de vandrande riddarna, och Sancho Panza tycks mitt i sin snusförnuftiga realism vara fångad av sin dröm om att bli guvernör, fast i hans fall handlar det inte om ära och försvar för de fattiga och värnlösa utan om att själv få makt och ekonomisk vinning. I den andra delen blir han av hertigparet, som ett led i driften med Don Quijote och Sancho Panza, verkligen (men på skämt) utnämnd till guvernör och visar sig då vara ganska finurlig i sina domslut i olika tvister på ett sätt som kan påminna om Brechts variant i Den kaukasiska kritcirkeln.

Romanen har lockat många konstnärer från Doré till Goya, Picasso och Dalí men även blivit filmatiserad, t.ex. av Tarkovskij. Den senaste svenska översättningen, av Jens Nordenhök, kom ut 2001 i en fullständig översättning. Den klassiska översättningen av Edvard Lidforss, som publicerades 1891–92, utgavs i senare utgåvor i starkt förkortat skick. Den nya översättningen är en njutning att läsa, och njutningen förhöjs av alla illustrationer av Gustave Doré.

Ignatius av Loyola – en inspirationskälla?

En annan spansk ädling, Ignatius av Loyola (1491–1556) hade vistats en tid i staden Alcalá, inte långt från det hus där Cervantes föddes. Det föreligger en del likheter mellan Ignatius liv och den fiktive Don Quijotes. Båda läste riddarromaner med stor iver. När Ignatius blivit sårad i benet och låg som konvalescent på familjens slott, längtade han myc-ket efter att läsa fler riddarromaner och fördjupade sig i drömmar om riddarnas liv och äventyr. De enda böcker som stod honom till buds var emellertid helgonlegender och han kunde, enligt pater Rainer Carls, ”lätt ha blivit en andlig Don Quijote, som härmar helgonens bravader”. Man kan också peka på ett par likartade episoder i deras liv. Don Quijote tvekar vid korsvägen men ger sedan Rocinante fria tyglar. Ignatius av Loyola beskriver i Pilgrimens berättelse hur han vid en korsväg ger mulåsnan lösa tyglar, eftersom han själv inte vet vilken väg han bör välja. Om mulåsnan ”slog in på vägen mot byn, skulle han uppsöka moren och ge honom ett par dolkstötar. Gick hon däremot inte i riktning mot byn utan följde kungsvägen, skulle han låta saken bero.” Don Quijote försöker hjälpa den 15-årige vallpojken som just på grund av Don Quijotes ingripande råkar ännu mycket värre ut. På liknande sätt ger Ignatius bort alla sina kläder till en fattig, frysande man, som dock efteråt blir anklagad för att ha stulit dem. Ignatius vakar en hel natt inför Mariabilden innan han tar på sig pilgrimsutrustningen. På samma sätt vakar Don Quijote en hel natt på värdshusgården innan han blir dubbad till riddare och börjar sitt nya liv. Båda kände sig också förpliktigade att försvara sin dams ära.

Det förefaller troligt om än inte möjligt att bevisa att Cervantes känt till Ignatius av Loyola och hans märkliga liv. Däremot är det mera tvivelaktigt om han haft kännedom om boken Pilgrimens berättelse, som Ignatius dikterade under sina sista levnadsår (1553–1555) och där han relaterar episoder ur sitt liv, bl.a. dem som nämnts ovan. Denna skrift vandrade i avskrifter från man till man men trycktes dock inte, av olika orsaker, utan föll i glömska. Först i slutet av 1800-talet återfanns ett handskrivet exemplar i Vatikanbiblioteket, varpå den publicerades i tysk översättning 1902. Hur som helst är det en fascinerande tanke att Cervantes kanske hade Ignatius av Loyola som en av sina inspirationskällor för att teckna bilden av Don Quijote.

Humanitetens bibel

I den första delen är Don Quijote vänd bakåt, mot medeltiden, de vandrande riddarnas värld. Realismen står här i parodins tjänst. De smutsiga värdshusen uppfattas av Don Quijote som borgar med torn och tinnar och vallgravar, slamsiga värdshuspigor som adelsfröknar, och fårahjordar som fientliga härar. I den andra delen är miljön oftast en annan och överklassbetonad. Hertigparet och deras drift med Don Quijote men framför allt med Sancho Panza spelar en framträdande roll, och burleskerier, maskeradupptåg och långa utredande resonemang blandas. Dessutom konfronteras Don Quijote hela tiden med sig själv, som redan har framhållits. Hertigparet driver ett teaterspel, ett maskeradupptåg med Don Quijote och Sancho Panza som ovetande ”offer”. Man skulle kunna påstå att Don Quijote inte är en sanningssägare men väl att han söker sanningen, om sig själv och om världen, bakom alla kulisser och falska drömmar. I allt som inte rör riddarlivet är han helt förnuftig, och det verkar som om han kunde gå in i och ut ur sin förklädnad. Dock upphör denna förmåga på slutet, när han blivit besegrad av den gåtfulle Månriddaren och blivit tvingad att avge ett löfte att återvända till sin by och att under ett helt år avhålla sig från alla riddarbedrifter. En riddare håller sitt löfte, men detta medför att han tappar livsgnistan och bidrar kanske också till att han inser att han levat på en lögn. I varje fall tynar han bort och dör.

Det som stannar kvar efter en omläsning av boken är kanske inte främst de bekanta episoderna med väderkvarnar, vinläglar och fårahjordar utan den utveckling som både Sancho Panza och framför allt Don Quijote genomgår under handlingens gång. De och den stackars Rocinante blir ofta å det grövsta misshandlade och mörbultade, så att man har svårt att förstå att de överlever. Framför allt har man svårt att förstå att de framhärdar och inte ger upp. Men Don Quijote vill strida för sin dams ära men framför allt bekämpa orättvisor och försvara de fattiga och värnlösa, medan Sancho i det längsta håller fast vid löftet han fått om att bli guvernör på en ö. Han är emellertid obrottsligt trofast mot sin herre och deras relation växer från att vara herre-tjänare till att en varm vänskap utvecklas.

Man har kallat romanen ”humanitetens bibel”. Det är ett gott betyg på en bok, där humor, satir och stort allvar blandas.