Den verklige Jesus

När jag för ganska många år sedan reste med turistbuss söderut från den indiska huvudstaden New Delhi, pekade guiden plötsligt åt vänster mot en stad borta vid horisonten. Det var staden Vrindavan, känd från den hinduiska mytologin som guden Krishnas födelsestad. Den är en av många heliga städer i Indien, knutna till någon av de många gudar som dyrkas i vad som med västerländsk vokabulär kallas hinduismen. En annan sådan stad är Ayodya, en stad som de flesta svenskar aldrig hade hört talas om, när den plötsligt blev hett nyhetsstoff för drygt tio år sedan. Ayodya var platsen för en viktig moské, byggd under det muslimska mogulväldets dagar på 1600- och 1700-talet. Men det fanns en komplikation: Enligt guden Ramas anhängare var Rama född på just den här platsen, varför hinduiska extremister stormade och förstörde moskén i avsikt att i stället uppföra ett stort Ramatempel, något som man dock ännu inte lyckats genomföra. Den internationella uppmärksamheten blev för stor, men Ayodya blev ändå en viktig symbol för den religiösa extremism som tagit sig så många uttryck under det senaste årtiondet.

Men hur är det egentligen med tanken att Krishna och Rama verkligen skulle vara födda på de utpekade platserna? Och hur skulle hinduismens trovärdighet påverkas, om det visade sig att de båda gudarna (och många andra med dem) i själva verket aldrig konkret haft något att göra med de platser som de troende pekar ut? Antagligen skulle hinduismen inte påverkas alls. Dess gudar har sällan uppfattats som historiska gestalter, åtkomliga för det mänskliga intellektets prövning som vilka ”vanliga” historiska personer som helst. De talrika och ytterst brokiga berättelserna om dem tillhör mytologins värld, vilket inte betyder att de nödvändigtvis skulle vara osanna, men de kan inte läsas som historia i detta ords normala och konkreta betydelse.

Historiens betydelse

Situationen är annorlunda för kristendomen. Det är ingen tillfällighet att det är just julnattens mässa i Peterskyrkan som sänds i tv varje år, inte heller att det är vid orden ”Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa” i söndagens liturgi som församlingen bugar sig i vördnad för det gudomliga mysterium som går under facktermen ”inkarnationen”. Här finns själva hjärtpunkten i den kristna tron: Gud själv har trätt in i vår värld, blivit en männi-ska som vi, känt hur det är att leva och att dö, utstött ur den mänskliga gemenskapen. Och det är kyrkans övertygelse att historien om Jesus, den konkreta verkliga historien, inte slutade där, utan att livet vann en avgörande seger. Döden kunde inte behålla honom i sitt grepp.

Övertygelsen att dessa allt överskuggande händelser har ägt rum i vår värld, vi vet på ett ungefär när och var, har konsekvenser som vi aldrig får blunda för: Mycket av vad kyrkan förkunnar är tillgängligt för vanligt mänskligt förnuft och vetgirighet. Just inkarnationstron, tron att Gud har levt ett liv som människa, gör nämligen kristendomen sårbar för kritik på ett sätt som inte gäller exempelvis de många varianter av gudstro som sammanfattas under termen hinduism. Det är inte alldeles nödvändigt att Jesus föddes just i Betlehem, det kan ha skett i exempelvis Nasaret. Det är inte heller alldeles nödvändigt att han uppväckte en ung man från de döda i den lilla byn Nain eller att han mer eller mindre exakt höll det tal som vi brukar kalla Bergspredikan. Men det är alldeles nödvändigt att det som evangelierna berättar om Jesus i grova drag håller inför en objektiv historisk prövning, i den mån en sådan över huvud taget är möjlig att genomföra.

Detta väcker frågan vad vi egentligen vet om Jesus som historisk gestalt. Vi har inga andra källor som ger detaljerad information än de fyra evangelierna i vår bibel. Ur detta faktum har en del debattörer velat dra slutsatsen att Jesus aldrig skulle ha existerat, att han helt hör hemma i den fromma fantasins värld. Detta är naturligtvis en absurd slutsats, lika absurd som den att exempelvis Napoleon aldrig skulle ha existerat. Detta hävdades nämligen i en liten bok som spreds i landet för någon generation sedan. Jag blev aldrig klok på om författaren menade allvar eller om han bara drev med somligas önskan att finna ”bevis” (i matematisk-logisk mening) för historiska skeenden. Sådana kan som bekant aldrig åstadkommas.

Ändå är saken ”bevisad”. Kyrkans framväxt och den senantika historien skulle vara fullständigt obegripliga om inte Jesus existerat och något så när gjort vad evangelierna berättar. På samma sätt skulle det begynnande 1800-talets historia vara helt obegriplig om inte Napoleon existerat och gjort det som våra historieböcker berättar. Påståendet att Jesus inte skulle ha existerat som seglade runt i den svenska dagspressen i julas behöver inte tas på allvar för sitt sakinnehåll. Sedan är det en helt annan sak att ett påstående, hur felaktigt det än är, kan vilseleda många, och att vi som kristna därför måste veta vad vi tror på och varför vi gör det.

Evangeliernas historia

Vad slags historia erbjuder kyrkans fyra evangelier? De ger förvisso en tolkad historia; en ”objektiv” historieskrivning av det slag man trodde sig kunna uppnå under slutet av 1800-talet existerar inte. Vi är alla bundna av våra förutsättningar och tolkar det som sker i ljuset av dessa. De fyra evangelierna (enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes) visar oss hur man i den tidiga kyrkan förstod det Jesus gjorde och sade, och de erbjuder därmed de tolkningsramar som kyrkan alltsedan dess har haft att hålla sig till. De är också, och här kan man tala mera profanhistoriskt, kronvittnena om den historiske Jesus. Inga andra källor av liknande ålder lägger något väsentligt till den bild av Jesus som de bibliska evangelierna ger.

Detta betyder naturligtvis inte att evangelierna säger hela sanningen: Det gudomliga frälsningsverket kan aldrig fångas rättvisande i mänskliga ord, och det finns absolut inget automatiskt samband mellan andlig klarsyn och bibelvetenskaplig fingerfärdighet vad gäller textförståelse. Det är fullt möjligt att läsa evangelierna som texter fulla av värdefull historisk information och ändå komma till andra slutsatser om Jesu person och natur än de som kyrkan har dragit och bekänt i snart 2 000 år. En artikel i Dagens Nyheter den 7 januari i år påminde oss om detta. Här presenterades under rubriken ”Den verklige Jesus” en nyligen utkommen bok av Geza Vermes med titeln The Authentic Gospel of Jesus. Denna den femte av Vermes Jesus-böcker är uppenbarligen spännande läsning. Jag har läst delar av hans tidigare böcker och kan rekommendera dem för alla som vill berikas med nya, kanske oväntade, tankar om vår tros centralgestalt.

Vem är denne Vermes? Han kommer från en ungersk judisk släkt, hans föräldrar konverterade till kristendomen på 1920-talet, själv blev han omsider katolsk präst innan han 1957 lämnade kyrkan och återvände till sin släkts judiska rötter. Han är en kunnig och seriös forskare, och jag betvivlar att han skulle ha sagt att ”mycket av det som tillskrivs Jesus helt enkelt är evangelisternas påhitt”.

Måste en jude förkasta Jesus?

Vermes ställer i sitt författarskap frågan om han måste förkasta Jesus, om han som jude inte (längre) kan bejaka kyrkans trosbekännelser med formuleringar som ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern …”. Hans egen existentiella brottning med frågan har lett honom till svaret att det behöver han inte alls göra. Han ser i Jesus en from judisk laglärare och etisk förkunnare, i sitt tidigare författarskap kanske främst en karismatisk mirakelman.

Vermes Jesusbild är inte kyrkans Jesusbild. Vi är tacksamma för den tro på Jesus som den andra av Treenighetens personer som vi ärvt från dem som gått före oss i tron, och vi vill med glädje hålla fast vid denna tro. Trots det är Vermes läsning av evangeliernas Jesusvittnesbörd både möjlig och positiv. För några år sedan, år 2001, publicerade den Påvliga Bibelkommissionen under ordförandeskap av dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger texten The Jewish People and their Sacred Scriptures in the Christian Bible. Texten väckte åtskillig uppmärksamhet; den bejakar nämligen i kapitel 22 uttryckligen en judisk skriftläsning och en judisk tolkningstradition, alltså en läsning av vad kyrkan kallar Gamla testamentet utan att man låter detta peka fram mot Jesus som historiens kulmen. När en judisk teolog som Geza Vermes lyfter fram Jesus som en god och from judisk lärare har vi som kristna anledning att vara tacksamma för det. Och det får vara vår förhoppning att vi alla en dag kommer att uppleva Guds rike i dess fulländning. När våra judiska trosfränder möter sin frälsare, får vi tro att kyrkans söner och döttrar får möta samme frälsare med igenkännandets glädje.

Till dess: Kyrkans uppgift är att vittna om den tro som vi ärvt av alla dem som före oss har bekänt den tro på Jesus som genomsyrar de fyra evangelierna och som senare formulerats i den tidiga kyrkans credo-formuleringar, samma som söndagligen används i mässfirandet. Vi får också vara tacksamma för alla de ”människor av god vilja” som visserligen inte delar vår tro men ändå vill förverkliga Guds vilja i världen.