Brottet att finnas till

En vårdag för fem år sedan omkom den italienske kemisten och författaren Primo Levi när han störtade ner i trapphuset i sin hyresfastighet i Turin. Det var självmord, har man allmänt antagit, de yttersta sviterna av den oläkliga skada i själen som han erhållit i Auschwitz.

Till dem som snarare tror på en olyckshändelse hör hans vän Ferdinando Camon. I en intervjubok som han efteråt har publicerat – och som jag nu läst i fransk översättning: Conversations avec Primo Levi – menar han att självmordsteorin motsägs av det engagemang varmed författaren i ett brev kort före sin död talade om sina framtidsplaner.

Kanske utesluter denna professionella optimism likväl inte att Levi översköljdes av en svallvåg av förtvivlan, att han under ett svart ögonblick gav upp den ojämna kamp med minnena från dödslägret som kommit att prägla hela hans liv.

Sin första bok Är detta en människa? skrev Levi för sig själv; inte i någon förhoppning att få den utgiven, utan för att uppnå en ”inre befrielse”. Att skriva var ungefär som att ”sträcka ut sig på Freuds soffa”, förklarar han under samtalen med Camon. Denna tillfälliga terapeutiska akt skulle dock förvandlas till en medveten livsuppgift.

Till skrivandets drivkrafter hörde även behovet att vittna. Också i denna sista bok talar Levi om en angestfill dröm som han ofta hade i Auschwitz: att han återvände hem och ville berätta om lägrets fasor, men att ingen lyssnade. Detta är en mardröm som börjar bli verklighet allt eftersom de överlevandes led tunnas ut och nuets alla problem tar överhanden. Trots all dokumentation glider för många det fruktansvärda förflutna bort i ett likgiltighetens töcken där historierevisionismen kan frodas.

Att saklighet är sanningens bästa bundsförvant tycks Levi tidigt ha insett. Till sakligheten hör återhållsamhet i redovisningen av fakta och omdömet om människor, både vänner och fiender. Det har fatt honom att uppmärksamma sådant som inte alla har sett (eller velat se), t.ex. den moraliska gråzon som rådde i lägret och där gränslinjen mellan bödlar och offer inte alltid var given.

När Camon pressar Levi på hans syn på tyskarna så vägrar denne att avge någon kategorisk förkastelsedom. Någon kollektivskuld existerar inte, menar han. Ändå har både hans krigserfarenheter och hans sentida kontakter med tyska läsare berövat honom alla illusioner. Några modiga tyskar bjöd motstånd mot nazismen, men många gjorde sig skyldiga till tigandets samtycke och ännu fler, kanske en majoritet, rycktes med av Hitlers herrefolksvisioner, djävulens bländverk.

När det gäller nazismen finns det inte utrymme för några nyanser: den är ondskans inkarnation. Medan de sovjetiska fånglägren i all sin ohygglighet var resultatet av en ideologisk urartning, var de tyska förintelselägren nazismens följdriktiga manifestation. I de förra kunde man trots allt bevara ett hopp om befrielse. Till de senare kom man för att dö, för att innan kvällen förvandlas till aska.

Primo Levi avvisar också alla jämförelser mellan lägret och världen utanför, tanken att det förra skulle spegla det mer eller mindre fördolda förtrycket i samhället, att ”fabrik = läger” och liknande som han på senare tid sett skrivet på väggarna. Även om arbetslägren i Auschwitz hade ett mått av rationell människoexploatering, så ingick de i ett infernoliknande system som gjorde alla jämförelser orimliga.

För judarna – liksom för zigenarna – förblev nazisternas läger en hemsk, outgrundlig värld. Medan andra straffades för att de var motståndare till nazismen eller Tyskland, så likviderades de själva enbart för sin rastillhörighet. De fick med döden sona ”brottet att finnas till”.

Den tredje stora drivkraften bakom Primo Levis skrivande var önskan att fatta meningen med denna fördömelse och den absurda grymhet varmed SS-männen gick till väga.

Men att försöka fatta det ofattbara var som loda ett bottenlöst mörker. ”Hier ist kein warum”, som en plågoande i Auschwitz svarade när han klippte av offrets frågor. ”Här finns inget varför.”

Men även om Levi misslyckades i denna strävan, så kände han sig inte löst från plikten att vittna.

”Om förståelsen är omöjlig så är kännedomen desto nödvändigare, ty det som har hänt kan upprepas”, som han slog fast i efterskriften till Är detta en människa?

Villkoret för att kunna fullfölja denna uppgift var ju dock att återvända från dödslägret. Att Levi överlevde berodde på att han deporterades först 1944, då tyskarna måste anlita även judar – t.ex. de som var kemister – som slavarbetare i gummifabriken i Auschwitz-Monowitz. Någon befrielse från gaskammaren var det likväl inte fråga om, domens verkställande bara uppsköts några månader tills arbetarna var förbrukade – en ”nådatid” som i Levis fall råkade sträckas ut över krigsslutet.

I bokens sista samtal kommer Camon in på den halvt sekulariserade Levis judiska identitet, som bekräftades genom att han upplevde en ödesgemenskap med sina fränder: ”Man sydde fast Davidsstjärnan på mig, och inte bara på mina kläder.” I religiöst hänseende var däremot Levi närmast en agnostiker, som av sina erfarenheter drevs till en smärtsam förnekelse: ”Auschwitz finns, alltså kan det inte finnas någon Gud”, lyder bokens sista rad.

(I Camons färdiga utskrift av samtalen har Levi dock tillfogat för hand: ”Jag hittar ingen lösning på dilemmat. Jag söker efter den men hittar den inte.”)

Många har dragit denna bittra slutsats. Men det finns andra som paradoxalt nog stärktes i sin tro av tiden i lägret, som upplevde Guds hemlighetsfulla närvaro mitt i infernot – hos oss hör Bozyslaw Kurowski till dem. En utomstående kan bara möta bådaderas vittnesbörd med samma respekt.