Den nya fundamentalismen och det öppna samhället

”Fundamentalism” har under 80-talet blivit ett allt oftare förekommande ord i de politiska och kulturella diskussionerna. I politiska analyser, i överläggningar om en fredsordning, i många regionala konflikter, i västvärldens politiska spektrum, i relationer mellan öst och väst ingår fundamentalismen som en kraft att räkna med. Också i tidningsspalterna har fundamentalism av olika slag blivit ett allt vanligare begrepp.

Vad som egentligen menas med fundamentalism förefaller rätt oklart, men det finns uppenbart ett behov av att beskriva vissa beteenden, tankemönster och intellektuella positioner som fundamentalistiska.

Till den nya fundamentalismen räknas grupperingar som syftar till en religiös förnyelse med tydligt konservativa politiska inslag som t.ex. de amerikanska TV-kyrkorna, som genom sina ultrakonservativa ledare uppmanar de kristna att ”med missionsiver återställa herraväldet i vårt sorgligt demoraliserade land” (Jesse Helms). Kristna fundamentalister erbjuder en hel värld och en ideologi med starka inslag som patriotism, sträng moral, antikommunism, bön i skolan, argument mot likaberättigande mellan män och kvinnor, mot evolutionsläran, mot abort, mot sexualupplysning i skolan. De verkar för att begränsa de friheter som våra traditionella frihetsbegrepp omfattar.

Som fundamentalistiska måste man också räkna de ytterst högerextremistiska judiska kretsar i Israel som utifrån messianska idéer med våld försöker förverkliga sin vision av en stat som i detalj styrs av religiösa lagar och traditioner.

I den islamiska världen har den nya fundamentalismen fått en stark ställning genom ayatollah Khomeiny som i Iran sökte åstadkomma en långtgående enhet mellan religion och politik.

Varken i Indien eller i USA, i den islamiska världen eller i Europa kan man bortse ifrån det starka inflytande som utgår från de religiösa krafter på politikens område som vill bromsa eller t.o.m. vrida tillbaka utvecklingen i våra tekniskt utvecklade samhällen till en nivå som man uppfattar som mera människoanpassad.

Ett samtidsfenomen

Om den nya fundamentalismen och dess omstridda ställning i våra samhällen har två schweiziska forskare skrivit ett intressant arbete: C. J. Jäggi och D. J. Krieger, Fundamentalismus. Ein Phänomen der Gegenwart, 1991. Deras arbete ger rikt material och är ett försök att urskilja sambandet mellan fenomenet fundamentalism och västvärldens politiska och sociala utveckling. De intressanta analyserna kan här i korthet bara antydas.

Själva uttrycket fundamentalism förekommer för första gången i sammanhang med skriftserien The Fundamentals åren 1910-1915 i USA. Kort tid senare grundade protestantiska amerikanska kristna World’s Christian Fundamentals Association.

Fundamentalism utgör här å ena sidan både en protest mot och en motrörelse till upplysningens tänkande som i början av vårt århundrade utövade ett starkt inflytande på teologi och religion. A andra sidan framträder den som ett trotsigt försvar för oeftergivliga sanningar som borde undandras all vidare diskussion. Till dessa sanningar räknades t.ex. den ofelbara och bokstavstrogna tolkningen av den heliga Skrift. För att skydda den rätta tron som alla äkta kristna måste omfatta, drar man en skarp gräns gentemot såväl den moderna naturvetenskapen som den historisk-kritiska bibelsynen. Man anser vidare att den kristna religionen skall styra det politiska och sociala livet, och därför är man motståndare mot principerna för det moderna politiska systemet som bygger på att kyrkan skall vara skild från staten.

Sedan slutet av 1970-talet har beteckningen fundamentalism ånyo använts som ett nyckelord men nu i politisk skepnad, framför allt i samband med islams renässans under ayatollah Khomeim: Här står ordet för en tolkning av islam som både försvararde heliga texternas och traditionernas absoluta sanningsanspråk mot det moderna (från västerlandet kommande) rationella tänkandet, och fördömer den moderna västliga vetenskapen. Grundläggande är dessutom att denna tolkning av islam som en objektiv religion vill etablera en enhetsstat, i vilken de religiösa lagarna ur-gör grundvalarna för den politiska författningen och det offentliga livet. Detta sker i motsats till den moderna västliga demokratin och de mänskliga rättigheterna, som utgör grunden till det västliga politiska systemet i teori och praxis.

Under 1980-talet växte sig de fundamentalistiska tendenserna allt starkare både i religioner och politiskt-sociala rörelser (i alternativa rörelser och i delar av miljörörelsen) i nästan alla länder. Gemensamt och kännetecknande för dem är en stark kritik mot den moderna genomrationaliserade västliga civilisationen. Fundamentalism står här för en inställning som anser sig äga en kunskap om livets grundvalar och villkor som är överlägsen det moderna rationella tänkandet.

Fundamentalismen under 80-talet artikulerar vantrivsel och protesterar mot våra västliga samhällen som präglats av demokratin och den teknisk-rationella kulturen, eller – som när det gäller den muslimska världen – strävar att söka egen identitet i motsats till beroendet av västvärldens politik och ekonomi.

Denna attityd kan leda till att man inom dessa rörelser anser sig ha rätten på sin sida att kämpa kompromisslöst för sina övertygelser, och man är t.ex. inom vissa delar av miljörörelsen benägen att ta till våldsamt motstånd som ett yttersta medel i den politiska kampen.

Ett perverterat uppror

De både författarna beskriver den nya fundamentalismen som ett bakåtvänt uppror mot det moderna oöverskådliga samhället, och som ett försök till flykt tillbaka till tiden före det ”moderna projektet”, med rötter i upplysningen och med den besvärande förlusten av mening och orientering i tillvaron och en tidigare okänd känsla av hemlöshet och tomhet som följd. Denna protest går i dag tvärs igenom alla samhällssektorer. Fundamentalistiska tendenser kan man finna hos nynazister, som drömmer om att återställa en annan tids politiska ordning med andra värderingar, i rasistiska rörelser, i delar av miljörörelsen, i traditionella och integristiska grupper i den katolska och evangeliska världen, i radikala evangelikala grupper i Central- och Sydamerika, i religiösa sekter som bl.a. bekämpar demokrati och mänskliga rättigheter i den goda ordningens namn.

Upplysningens svikna löften

De båda forskarna anser att fundamentalism i grunden är en protest mot upplysningen och förnuftet och mot den moderna tekniska vetenskapstron som i så hög grad präglar den västerländska kulturen. Denna process har under en lång tid varit uppburen av storslagna löften om större frihet och emancipation från allehanda tvång, den skulle ge människan möjlighet att tänka själv och att själv ta ansvar för sitt liv oberoende av illusionära och vidskepliga trosföreställningar, den skulle medföra större självförverkligande och ge människan förutsättningar att gestalta det politiska, ekonomiska och sociala livet utan auktoriteters och traditioners tvångströja.

Som vi vet och erfarit har dessa löften inte kunnat infrias. Den moderna processen har visat sitt janusansikte, sin tvetydighet. I den tekniskt-vetenskapliga processens spår skapades en fatal en-tydighet, ett endimensionellt samhälle, som i sin yttersta konsekvens hotar att ruinera själva grundvalarna för livet. Känslan av djup besvikelse och av att vara hemlös i sin egen alltmer oöverskådliga värld, präglad av snabba förändringar, har för många blivit det klaraste beviset på att den med stora förhoppningar igångsatta moderniseringsprocessen visat sig bedräglig och lögnaktig.

Att överleva i sin egen värld är i vår tid den viktigaste frågan för människan. Problemet i dag är om vi kan förhindra att vi ytterligare förstör människans inre och yttre värld med de tekniska medel som står oss till buds. I denna situation frågar sig många om inte vår kultur åter måste knytas till de traditioner och förenas med de djupare fundament som under många hundra år givit livet mening, tröst och skydd. Detta har för många blivit en fråga om vår överlevnad.

Den nyare tidens framsteg ifrågasatta

Det är här som den fundamentalistiska kritiken mot vår kultur kommer in i bilden. Den vänder sig inte bara mot upplysningen och dess moderniseringsprogram, utan den försöker också ge ett svar på de i tilltagande grad öppna centrala livsfrågorna. De moderna livsåskådningarna och filosofiska systemen, med rötter i upplysningstiden, förmår allt mindre ge svar på de centrala frågorna om livets mening och döden, som i sista hand är religiösa frågor. Fundamentalisterna tycker sig här kunna sätta fingret på den ömma punkten i vårt västerländska politiska, sociala och kulturella system. Tidigare har religionerna på ett avgörande sätt präglat de normer och värderingar som är betydelsefulla för individens och samhällets liv. Religionen och ett lands kultur är oskiljaktigt invävda i varandra. När nu religionen har skilts från kulturen i det moderna tänkandets kölvatten, kvävs sådana krafter som ger livet orientering, mening och trygghet. Här blir det helt klart att den ”nya fundamentalismen inte bara är en flykt ut ur det ”moderna projektet” utan är ett av dess typiska ansikten” (C. Turk i Die Zeit, 92-04-10, s. 67).

Fundamentalisterna angriper dessutom förlusten av religionen i det moderna tänkandet vilket förorsakat desillusion, besvikelse och framtidsångest. Fundamentalisterna är fixerade vid en stabil och överskådlig världsbild, vid enheten mellan religion och politik, vid den rätta tron och vid auktoriteten som dess garant. De är mindre benägna att ta de risker som friheten alltid innebär. I förgrunden står kritiken mot själva det moderna och sociala systemet.

Fundamentalisterna ser de västliga politiska och sociala livsformerna som kommer till uttryck i t.ex. demokratin och de mänskliga rättigheterna som ett hot både mot det egna sättet att tänka och mot den egna tron. Övertygelsen om att deras egen uppfattning är rätt och om att det moderna tänkandet har brutit ned livsviktiga värden, leder till att de har svårt att erkänna spelreglerna som gäller vid politiska och sociala konflikter i de moderna samhällena.

Där är här som de moderna samhällena sätts på prov. Frågan är om det i framtiden kommer att vara möjligt att föra en dialog och att fatta politiska beslut om den ena gruppen ifrågasätter principerna och förutsättningarna för det demokratiska politiska och sociala systemet. Den moderna demokratin har ett regelsystem som möjliggör att människor med vitt skilda åsikter kan leva i ett samhälle. Men detta system bygger på aktning och respekt för alla människors lika värde. Den fundamentalistiska tendensen att man måste handla utifrån egna, i oeftergivliga värden förankrade, övertygelser leder till att demokratins ömtåliga system ifrågasätts. Våld i den egna övertygelsens namn kan då bli den yttersta konsekvensen.

Det allvarligaste hotet mot vårt moderna politiska och sociala system som bygger på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter förefaller inte komma från gamla eller nya diktaturer som i längden inte har någon livskraft, utan från tendenser som i brist på en mera exakt definition kan sammanfattas som den ”nya fundamentalismen” med sin i grunden annorlunda syn på vårt politiska, sociala och kulturella system. Här kommer demokratin och friheten att möta sin verkliga utmaning.