En ekologisk uppslagsbok

Skapelsen suckar och våndas. Människor lider under en allt mer förgiftad miljö, ja jorden själv plågas av människans hänsynslösa framfart. Detta är klart och känt av alla. Men är detta något som berör kyrkan och angår kyrkans diskussioner i så fall någon utanför hennes tjocka väggar? Efter att ha läst boken Sauvegarde etgerance de la creation är jag mer än tidigare övertygad om båda dessa saker.

Hösten 1990 inbjöd Pax Christi i Frankrike till ett tvådagars seminarium om miljö. Inläggen finns nu publicerade i bokform och är på många sätt ett viktigt bidrag till samtalen om hur vi tar itu med miljöförstöringen.

Inom kyrkorna pågår sedan länge ett arbete kallat skapelse, fred och rättvisa, eller JPIC-processen, som söker bearbeta de stora överlevnadsfrågorna ur ett teologiskt perspektiv.

I och utanför denna process har det kommit en mängd skrifter – av skiftande kvalitet och med olika målgrupper – som tolkar evangeliet i relation till det vi ser omkring oss i dag och de problem mänskligheten står inför.

Sällsynt är dock målsättningen att ge en så bred genomgång av problematiken som över huvud taget är möjlig. Detta är en av de fascinerande och spännande sakerna i Sauvegarde etgerance de la creation.

Naturligtvis beskrivs de ekologiska förhållandena och de teologiska aspekterna, men det stannar inte vid detta. Vid sidan av teologer och ekologer medverkar jurister, politiker, pedagoger, filosofer och andra för att beskriva problemen – och inte minst vägar ut ur den prekära situationen – utifrån sin kompetens.

Boken kan fungera utmärkt som uppslagsbok eller exempelsamling med olika fallstudier både av projekt som slagit sönder miljön och av aktioner som stoppat sådana projekt. Samtidigt ger den inspiration till handling och hjälp i ett fortsatt arbete.

Självfallet återkommer kända fakta och gamla idéer från andra sammanhang. Detta hindrar inte att flera av bidragen lyfter fram områden som sällan syns i den traditionella miljödebatten, men framför allt är bearbetningen oerhört systematisk utan att bli tung eller svårläst.

Som väntat bjuder kapitlen om de mer konventionella ”miljöämnena” ekologi, etik och teologi på minst överraskningar, även om de är tänkvärda och bra. Däremot bjuder avsnitten om juridik, filosofi och pedagogik på riktigt intressant och ”nyttig” läsning.

Cyril de Klemm väljer att i sitt kapitel ge sig på de principiellt svåra frågorna vi står inför när det gäller miljölagstiftning. Frestelsen fanns kanske att tätt och ingående beskriva de praktiska problemen, men de Klemm går i stället på djupet och pekar på att vår lagstiftning, hur den än ser ut, har svårt att hantera det som inte rör enskilda eller allmänna intressen utan det som måste skyddas för sin egen skull. Lagstiftningen utgår från ett målsägarförhållande, att den förorättade anklagar någon för brott. Naturen faller helt utanför detta schema. Skapelsen kan inte själv föra talan. Vem kan då föra talan i miljömål? Staten kunde kanske spela den rollen, men hur gör vi i alla de fall när de offentliga intressena är en av dem som orsakar skadan? Är det en lycklig lösning att staten agerar för båda parternas räkning?

En annan svårighet är att skapa en lagstiftning som sträcker sig dels över flera lagområden, dels över stora geografiska områden. Jordbruket finns på land, men påverkar inte bara den odlade marken, utan även vattendrag i närheten och havet och därmed andra länder och internationellt vatten.

Filosofen Antoine Tran van Toan är ett exempel på att fransmännens infallsvinkel på miljödebatten är annorlunda än den vi kanske är vana vid. I sin framställning visar han på hur miljön faktiskt är en mänsklig skapelse; vi lever i en värld av symboler och även naturen blir omöjlig för oss utan begrepp som ställer den i relation till människan. Detta leder inte till en exploaterande attityd till naturen, men vi kan inte låtsas som om naturen har ett eget liv skilt från människan. Vi är mer intimt förknippade med skapelsen än genom vårt biologiska beroende av den.

Francis Schartz, som är ordförande för kommittén för miljöutbildning vid Europarådet, lyckas på ett fint sätt kombinera en teoretisk beskrivning av inlärning med en praktisk diskussion om miljöpedagogik och ekonomen Michel Beaud strukturerar bilden av ekonomins/ekonomernas roll i arbetet så att det blir en hjälp att se brister och förtjänster i att lägga ekonomiska aspekter på problemen.

Några aspekter som kunde ha blivit oerhört intressanta att bearbeta stannar i konventionella mönster, men på det hela taget är Sauvegarde etgerance de la creation en mycket spännande läsning. Det enda avsnittet som kanske faller utanför ramen är det om hälsoaspekterna på miljöfrågan. Kapitlet är fyllt av fakta och tabeller som i många sammanhang säkert är användbara, men som inte fungerar här. Framför allt är det svårt att se linjen i det hela. Kanske har Edmond Boussemart velat för mycket med sitt bidrag. På femton sidor finns grundläggande fakta om våra (biologiska) levnadsvillkor, tabeller över olika typer av föroreningar, avsnitt om avfall, ekonomiska och sociala förhållanden i världen o.s.v.

När så många som fjorton olika författare medverkar kan man knappast kräva att alla bidrag skall hålla samma kvalitet eller vara lika intressanta. Gemensamt för de flesta är dock att de är mycket välskrivna och tydliga och som helhet utmärks bokens 300 sidor av en pregnans och ett djup man inte är van vid i dessa sammanhang.

Att på ett begränsat utrymme få så många aspekter av miljöproblematiken så väl belysta är inte bara till gagn för Pax Christi eller för kyrkan utan för var och en som vill orientera sig inom fältet.

PATRIK FRIDLUND
Fil. kand., teol. stud. och aktiv i Kristna fredsrörelsen.