Medan den kristna bildkonsten har varit avsedd att väcka starka känslor inför sina motiv – det gudomliga barnet, den ihjälplågade gudamänniskan, de gudsförälskade helgonen – har den religiösa konsten i Syd- och Östasien haft helt andra syften. Inom buddhismen har det gällt att skapa bilder för meditation, som uttrycker den serena friden över allt begränsat förstånd.
En av sina rötter har denna konst märkligt nog i Västerlandet, nämligen i det möte mellan hellenistiska och indiska traditioner som skedde efter Alexander den store och som gav upphov till Gandhara-stilen, i vilken bildframställningen av Buddha växte fram.
En begränsad men i sitt slag mycket givande och omväxlande utställning av buddhistisk konst äger rum nu på Östasiatiska museet i Stockholm fram till mitten av maj. I ett av rummen har man samlat buddhistiska andaktsbilder från Gandhara-tiden och framåt, från både Syd-, Öst- och Centralasien, främst skulpturer men också målningar och något enstaka exempel på annat konsthantverk.
Liksom tidigare är belysningen så dämpad och koncentrerad på de enstaka föremålen i montrarna att det är klart försvårande för betraktarens möjlighet att orientera sig i uppställningen, särskilt som belysningen är mer än lovligt sparsmakad inför målningarnas kanske ömtåliga textilier. Bortsett från detta är det en lisa för sinnena att vandra runt bland alla dessa framställningar i olika material och tekniker av de väsen som nått högre insikt och sann upplysning, vare sig det rör sig om en buddha, en bodhisattva, en arhat (en lärjunge som nått målet) eller någon av de många gudomligheter som funnit sig tillrätta i denna den mest smidigt generösa av alla världsförklaringar, där det finns något att hämta för alla temperament, beroende på deras andliga nivå.
Hinayana ställer krav på egen insikt för räddning undan livshjulets kretslopp, men särskilt i Östasien växte en hel rad riktningar fram inför Mahayana som betonar den frälsande kraften hos människans tro och tillit. Oändligt attraktiva är de gestalter av evigt liv och evigt ljus som oförtröttligt hjälper människan på hennes mödosamma väg ut ur lidelsernas skogsbrand. I bildens form är det inte alltid lätt att återge sådana uttrycksfulla attribut som Avalokitesvara med tusen armar utsträckta för att hjälpa och i varje hand ett skådande öga.
I Centralasien, främst Tibet och Mongoliet, utvecklade sig Vajrayana med esoterisk praxis för att införliva kosmisk energi uttryckt i form av otaliga gudomligheter som den mediterande måste föreställa sig i gripbar verklighet före den befriande insikten att inte heller de – lika litet som något levande och sammansatt – äger sann verklighet.
Utställningens affisch visar en raffinerad buddhagestalt i gröngrå jade, sammanfattningen i både form och material av det inre ljusets makt över alla yttre påfrestningar. Oberörbart lugn vilar han i sin insikt, som inte utesluter den djupaste medkänsla med allt levande, vars fundamentala lidande beror på en missuppfattning av tillvarons väsen.
Mindre rofyllda men högst uttrycksfulla är ett par kinesiska figurer, den ena en utmärglad asket, den andra ett huvud i ett i dessa sammanhang så ovanligt material som gjutjärn; det föreställer en arhat vars skalle tycks bågna av allt den skall rymma.
De thailändska gestalterna är grövre, medan de japanska utvecklar kinesiska traditioner delvis skilda från de ursprungliga indiska och med plats för både kraft och humor vid sidan om den eleganta förfiningen. Rikligast är bildflödet och attributmängden i den tibetanska bildtraditionen som också är representerad. En utställning att begrunda i den ro som framställningarna både utstrålar själva och vill fördjupa hos betraktaren, ett exempel på hur aspekter av en främmande kultur kan tala till de djupa skikten inom oss.