Här i Norden möts vi ofta av nyfikna eller giftiga frågor om Vatikanens rikedom och finansiella skandaler. Det är väl en allmänt erkänd sanning att Vatikanen är Europas starkaste finansmakt, och att vi katoliker i Norden eller åtminstone våra biskopar och präster får sin lön från Rom. När Danmark förberedde sitt inträde i EG, var ett av argumenten mot detta steg att de finansiella gränserna mellan oss och Vatikanen skulle falla bort, och en prost i Folkekirken fruktade att Vatikanen nu skulle kunna köpa Danmarks banker, industrier, försäkrings- och handelsbolag osv.
Tyvärr är situationen i själva verket så invecklad och oklar, att svaret på dessa invändningar också bara kan bli invecklat och ganska odokumenterat. Det har inte offentliggjorts någon budget, inga räkenskaper, och inte någon egentlig översikt över det centrala romerska finansområdet, nämligen den Heliga stolens finanser. Detta beror inte bara på äldre historisk praxis, utan också på faran med den italienska antiklerikalismen såväl före som efter 1870. Under de sista två årtiondena har ändå åtskilliga steg tagits i riktning mot en framtida samlad och offentlig budget för alla de romerska finansorganisationerna.
Det blir ännu svårare att ha någon kännedom om situationen genom de helt olika datumen för de ofullständiga upplysningar som vi har tillgång till. Under tiden har det rått allmän inflation, och mellan 1970 och 1985 har liran mist 86 procent av sitt värde och dessutom arbetar våra källor med olika valutor vars kurser under tiden har fluktuerat. Det som ändå har sagts gäller den Heliga stolens finanser, som är en sak för sig utanför andra romerska finansinstanser, vilka har en annan status, en annan praxis och är helt eller delvis oavhängiga av denna den mest centrala och största finansinstans. Man måste alltså skilja mellan de olika områdena banken IOR, missionskongregationen (”Propagandan”), Vatikanstaten och den Heliga stolen, och också mellan Roms nuvarande finansiella kris, som troligen är ett definitivt strukturfenomen, och en eller annan tillfällig finansiell ”skandal”.
IOR – inte påvens bank
Låt oss börja med IOR, ”Istituto per le Opere di Religione”. IOR är ett slags bank, som visserligen finns i Vatikanen i det mäktiga tornet (byggt av Nikolaus V), men som inte är något ”Vatikanorgan” utan fungerar helt oavhängigt, även om dess ordförande utses av påven; för närvarande är det den berömde prelaten Casimir Marcinkus, som kom dit 1969 och blev dess ordförande 1971. IOR organiserades i sin nuvarande form av Pius XII under andra världskriget framför allt för att hjälpa missionsordnarna i de krigförande nationerna att sända pengar till deras respektive missionsområden. Idag är det t.ex. främst genom IOR som de stora tyska hjälpverken sänder sin penninghjälp till mer eller mindre stängda länder.
IOR administrerar inga pengar som tillhör Kyrkans centrala instanser (”Den Heliga stolen”), förutom påvens personliga konto, utan anförtros pengar från flera hundra ordenssamfund, från de påvliga missionsverken (under Propagandan), och från ca 10 000 privatpersoner, både präster, ordensfolk och lekmän. Anda tills nyligen hade IOR ett gott rykte – och det har man behållit: inte heller under den senaste tiden har IOR:s vanliga kunder förlorat förtroendet för dem. Men det är IOR, och bara IOR, som var inblandad i Banco Ambrosianos skandalkonkurs. Som varje annan bank har nämligen IOR förbindelser med andra banker, och om en går i konkurs har det komplicerade konsekvenser för de andra.
Har ärkebiskop Marcinkus ägnat sig åt tvivelaktiga affärer? Det sägs i varje fall att han i sista ögonblicket såg den annalkande konkursen, och även om han inte kunde dra bort IOR helt ur förbindelsen med Banco Ambrosiano så kunde han ändå rädda ca 40 procent av de summor som skulle skingrats i konkursen. Det har offentliggjorts att IOR betalade ut 240 miljoner dollar till Banco Ambrosianos kreditorer av det dåvarande kapitalet. Men som sagt har dessa svårigheter inte försvagat IOR märkbart och inte heller haft några följder för finanserna i Kyrkans centrala organ – utom att den del av IOR:s intäkter, som varje år direkt överlämnades till påvens disposition – strax före sin död i oktober 1982 talade kardinal Benelli om mellan 5 och 10 miljoner dollar – de senaste åren reducerats till ett minimum.
Kort sagt: IOR och kyrkans centrala organ är två helt olika och åtskilda företeelser, liksom IOR:s tillfälliga svårigheter och ”Roms” växande fattigdom inte har något med varandra att göra.
POM – missionsverksamheten
Vi har nämnt ”Propagandan”, rättare sagt inte Congregatio de Propaganda Fide själv, utan de olika POM, ”Pontificalia Opera Missionaria” som är knutna till den: Propagatio Fide, S. Petri Apostoli för det infödda prästerskapet, – Sanctae Infantiae för barn i missionsområdena, – Unio Missionalis. Dessa POM är helt oavhängiga vad gäller inkomstkällor, administration och användning av de insamlade pengarna. I motsats till alla de andra romerska finansiella instanserna utarbetar och utger man varje år fullständiga och detaljerade räkenskaper, så att vem som helst noggrant kan få veta varifrån pengarna kommer och vart de går. De summor som POM råder över är större än både Vatikanens och den Heliga stolens finanser, och är helt beroende av troendes givmildhet världen över.
Så kommer de centrala romerska instanserna: Vatikanen och den Heliga stolen. Här skall också klart skiljas mellan de två.
Vatikanen – en liten stat
Vatikanen, ”Citta del Vaticano”, är den lilla staten med sina 44 hektar och sina 423 medborgare inklusive schweizergardet. Vatikanens budget uppvisar balans. ”Staten” leds av guvernören. Fram till 1968 hade guvernören personlig fullmakt också över pengarna; under 3 påvar var det den duktige greve Galeazzi. 1968 reformerade Paulus VI Vatikanens administration och delade upp makten mellan guvernören, en generaldirektör över den ekonomiska förvaltningen, en generalsekreterare för den tekniska förvaltningen och ett råd (consulta) av 24 lekmän. Av utgifterna går 57 procent till personalen, 1 195 aktiva och 529 pensionerade; resten går till underhåll av Vatikanens byggnader, värme, ljus, bilparken, postväsendet m.m. Intäkterna kommer huvudsakligen från museerna och PTT:s frimärken. 1985 uppgick budgeten till ca 250 miljoner franska franc. Utgifterna för löner växer, men så gör också intäkterna. Detta utgör inte något allvarligt problem.
Den heliga stolen – för den universella kyrkan
De allvarliga finansiella problemen börjar med den Heliga stolens finanser. Uttrycket den Heliga stolen täcker allt som till skillnad från Vatikanstaten är tjänster för den universella kyrkan. Huvudsakligen rör det sig om:
1. Kurians aktiviteter med dess 2 281 anställda och 925 pensionerade, nuntiaturerna eller de apostoliska delegationerna i 120 länder, samt representanter i de internationella organisationerna;
2. de ”sociala kommunikationerna”, i synnerhet Radio Vaticana, som är ett finansiellt såll. För att täcka dessa stora utgifter råder påven över ”Patrimonium Sedis Apostolicae”, som administreras av ”Administratio Patrimonii Sedis Apostolicae” (APSA), vars ordförande är kardinal Angelo Rossi. APSA reorganiserades av Paulus VI:s allomfattande Constitutio Apostolica Regiminis Ecclesiae Universae av den 15 augusti 1967. Den är uppdelad i två avdelningar:
a) Den allmänna avdelningen; ursprungligen grundad av Leo XIII 1878 och 1882 för att administrera de byggnader som den Heliga stolen kunde behålla efter 1870. Det rör sig idag om ca 7 000 lägenheter, inklusive de apostoliska palatsen och ”dikasterierna”; men intäkterna från dessa egendomar krymper bl.a. eftersom en stor del används som kontor och bostäder för personalen.
b) Den extraordinära avdelningen, som upprättades av Pius XI i ”motu proprio” av 7 juni 1929 för att administrera de pengar Italien betalade till den Heliga stolen till följd av Laterantraktaten av 11 februari 1929. Det rörde sig om 750 miljoner lire kontant och italienska 5 procentsobligationer, vars nominella värde var 1 miljard lire och reella värde 1 550 miljoner lire. Det är allmänt erkänt, att denna förmögenhet administreras duktigt och inte har berörts av någon skandal eller olycka, men också att den sedan en hel del år har förlorat i värde och blir mer och mer otillräcklig, särskilt som de nämnda utgifterna (Kurian, radion osv.) inte är det enda som den Heliga stolen skall finna resurser till.
Den Heliga stolen har nämligen en stor, kanske mindre känd välgörenhetsaktivitet, som i Statssekretariatet administreras av ”Servizio assistenziale del S. Padre” (Beneficium Ministerium Summi Pontificis), ett slags påvlig biståndskommission. I själva verket är det en gammal institution, vars äldsta kända form är från Innocentius III:s tid (1198–1216) och som organiserades av Gregorius X (1271–1276) under namnet ”Elemosineria Apostolica”. Man kunde likaväl nämna som första ursprung tillsättandet av de sju diakonerna (Apg 6:1–6). Först den 9 maj 1968 gav Paulus VI det dess nya namn, men dess ledare (ärkebiskopen A.M. Travia) behåller titeln ”Elemosiniere di Sua Santitá”. Hur mycket som delas ut årligen har aldrig offentliggjorts, men det sägs att det rör sig om stora summor. Man vet t.ex. att Paulus VI då han besökte Fatima gav 300 000 dollar till det portugisiska episkopatet, varav hälften bestämts för de portugisiska utlandsmissionerna.
Man vet också att stor hjälp ges åt flyktingar, och att betydande summor anförtros Caritas Internationalis (världen), till Pontificia Opera de Assistenza (Italien), och till andra liknande hjälporganisationer. Resurserna kommer från olika källor: framför allt från peterspenningen (se nedan), men också från många direkta gåvor till påven, t.ex. av välbärgade besökare, präster, ordensfolk och lekmän, och av inkomsterna från souvenirbutikerna i Vatikanen.
Bland den Heliga stolens övriga utgifter kan man nämna den betydande finansiella hjälp, som S. Congregatio de Clero ger såväl vid katastroftillbud som till fattiga präster och deras efterlämnade fattiga hushållerskor, och den finansiella hjälp som den av Pius XII år 1953 grundade stiftelsen för lekmannaapostolatet ger till framför allt internationella organisationer.
Prefekturen – ett finansdepartement
Det hela är så invecklat och situationen har blivit så allvarlig, att Paulus VI i den redan nämnda Constitutio Apostolica Regiminis Ecclesiae Universalis av 15 augusti 1967 tillsatte ”Praefectura rerum oeconomicarum Sanctae Sedis”, ett slags finansdepartement, som årligen skall kontrollera alla den Heliga stolens finansiella organ (men alltså inte IOR), deras utgifter, deras intäkter, deras budget och alla deras transaktioner, – och därvid förbereda en allmän systematisk översikt över den Heliga stolens finanser. Ursprungligen leddes denna prefektur av tre kardinaler. Den 14 maj 1986 utnämnde påven fem: G. Caprio (ordförande), den nyss pensionerade J. Krol (Philadelphia), den nu bortgångne kardinal J. Höffner (Köln), J. C. Arambury (Buenos Aires), och L.J. Sin (Manila).
Det har inte offentliggjorts någon rapport om APSA:s och prefekturens arbete. Man vet dock, att det under Paulus VI och väl också sedan har skett en stor förändring i placeringen av förmögenheten. Men hur mycket rör det sig om? Man talar om olika tal vid olika tidpunkter och i olika valutor; det mest pålitliga är kanske högst mellan 800 miljoner och en miljard dollar. Trots utländska investeringar var denna förmögenhet fram till Paulus VI mest koncentrerad i Italien, med ofta otillräcklig utdelning, i företag där man försökte få pålitliga katolska lekmän tillsatta i ledande ställningar.
Sedan har man försökt nå modernare investeringsformer: mindre fast egendom och mer ”papper”, färre investeringar i Italien och fler i andra länder, mindre koncentration till några få företag och följaktligen minskat inflytande i företagen. Slutligen söker man köpa ”papper” med större utdelning, utan att spekulera eller investera i fabriker som tillverkar vapen eller preventivmedel.
Ekonomi i kris
Dessa förnuftiga förändringar har inte hjälpt mycket. Den Heliga stolens ekonomi är i en kris, som började så smått för flera årtionden sedan och som är en strukturell kris. En del av kapitalet, i synnerhet den fasta egendomen, förlorar hela tiden i värde. Utgifterna har vuxit mycket särskilt på grund av konciliet. Konciliet självt blev visserligen dyrt men ändå billigare än man först beräknade, och det.är dessutom överståndet. Påvens resor är inte heller någon större utgift; de är dyra bara för de lokala kyrkorna och i synnerhet för de stater, som ansvarar för hans säkerhet, t.ex. 1987 i Lyon med 14 000 poliser och soldater. Däremot går stora utgifter till alla de organisationer som konciliet självt upprättade eller som upprättades till följd av konciliet: sekretariat, råd och kommissioner och en nästan fördubbling av kurians personal, som blev den oundvikliga konsekvensen. Från 1971 till 1986 ökade personalen från 2 588 aktiva och pensionerade till 3 206. Denna siffra uppgavs av kardinal Caprio till tidskriften ”Jesus”, Milano 1987, men det hade redan börjat under konciliet.
Dyr för den Heliga stolen blev också biskopssynoden. Resultatet är ett regelbundet växande underskott. De senaste siffrorna, offentliggjorda i slutet av februari 1988, är för 1986: utgifter 114 miljoner dollar, intäkter 57,3 miljoner dollar, alltså underskott 56,7 miljoner dollar – väl att märka tal som är anspråkslösa i jämförelse med de stora, rika stiftens finanser. Enligt Herder Korrespondenz januari 1987 har kardinal Höffner en gång förklarat, att administrationen av den Heliga stolen ungefär svarar mot en tredjedel av ärkestiftet Kölns budget.
Hur kan man lösa problemet? Det är den fråga vår nuvarande påve dryftade med kardinalkollegiet under dess möte 5–9 november 1979, som väckte stor uppmärksamhet världen över.
1981 tillsattes en kommission av 15 kardinaler med samma uppdrag. Det rörde sig om residerande kardinaler, alltså inte från kurian, tre från varje kontinent. 1982 samlades återigen ca 100 kardinaler för att tala finanser – och under tiden hade underskottet vuxit. Skall den Heliga stolens välgörenhet falla offer för den finansiella krisen? Redan den 24 juni 1965, alltså under konciliet, avvisade Paulus VI klart en sådan tanke. Efter att bl.a. ha nämnt de stora utgifter som renoveringen av Lateranpalatset för 5 miljoner dollar och den planerade hallen för generalaudienser skulle medföra, sade han: ”dessa frågor får oss visserligen att känna våra begränsade resursers välsignade armod, men bör ändå inte avleda oss från att så vitt möjligt mångdubbla vår hjälp till världens svältande och till de stora behov inom mission, prästgärning och hjälparbeten av välgörenhetskaraktär, som kommer till vår kunskap på så många ställen …”
Ny peterspenning
Några har ansett att Rom borde skapa ett slags kyrkoskatt för alla katoliker i hela kyrkan. Men bortsett från att en sådan periodisk förpliktande skatt inte har någon egentlig tradition i den universella kyrkan, vars finanser traditionellt vilar på frivillig givmildhet, skulle den vålla stora praktiska svårigheter och kräva en enorm administrativ apparat med det enda säkra resultatet att personalen, vars lön redan är en av de största utgifterna, ännu en gång skulle fördubblas. I den redan nämnda intervjun för ”Jesus”, Milano, har kardinal Caprio bestämt förnekat att man i Rom skulle ha några planer på en sådan skatt.
Den Heliga stolens förmögenhet är definitivt och i ökande grad otillräcklig för att hejda krisens utveckling. Den enda tänkbara lösningen skulle komma från kyrkans eget folk och dess givmildhet, och det är den lösning som svarar bäst mot kyrkans natur. Denna lösning existerar: det är peterspenningen. Den är en gammmal företeelse. Också här skulle man kunna hänvisa till fornkyrkan (Apg 4:34–37). Den äldsta kända formen av peterspenning är den Romscot som de anglosaxiska kungarna samlade in under 600-talet. Liknande insamlingar och gåvor till Rom utvecklades snart i andra länder. I Danmark infördes det under Knut den helige (1014–1033) och i Norge av den engelske kardinalen Nicholaus Breakspeare (den blivande Hadrianus IV), när han var påvligt sändebud.
Genom hela medeltiden har peterspenningen antagit åtskilliga former. Oftast utkrävdes den av kung eller kejsare, inte utan ”andliga gåvor” i gengäld från Roms sida, däribland de beryktade avlatsbreven. Under 1800-talet blev peterspenningen, som nu endast var resultatet av frivilliga insamlingar bland kyrkfolket, föremål för en betydande förnyelse på grund av den psykologiska chock, som många katoliker fick vid påvens flykt till Gaeta 1848 och Roms erövring 1870. Sedan dess har peterspenningen insamlats regelbundet överallt i kyrkorna den 29 juni. Den är en betydande hjälp till påvens verksamhet, i synnerhet hjälpverksamheten, men har knappast växt i takt med den allmänna inflationen, och under de senaste åren har Roms dåliga finanspolitik medfört en nedgång i insamlingen. Det sägs att 1986 medförde en nedgång på 33 procent; kanske är det en överdrift, men nedgången i sig är säker.
Den senast kända siffran är från 1986: drygt 50 miljoner dollar, det vill säga knappt 25 öre per katolik. Även med hänsyn till de hundratals miljonerna fattiga katoliker i u-länderna och den okända procenten icke praktiserande katoliker, kan peterspenningen flerdubblas. Detta är desto mer önskvärt, som det under de senaste åren blivit nödvändigt att använda en hel del av peterspenningen till att täcka den Heliga stolens – inte Vatikanens – finansiella underskott, så att den reserv som samlats nu är nästan förbrukad. Därför har den påvliga kommissionen av 15 kardinaler under sommaren 1987 å påvens vägnar sänt ett brev till alla biskopar i världen med en appell till deras ”förståelse för gemenskap och kollegialitet, också med hänsyn till kyrkans centrala administrativa organ”.
Inte nog med det. I slutet av året sändes ett nytt brev, denna gång till alla ordenssamfund, med dokumentation och ett brev från kardinal Casaroli med en appell om stadigvarande hjälp. I detta brev nämndes att man 1987 väntade sig ett underskott på 107 miljoner DM.
Paulus VI sade redan 1965: ”… vi känner oss uppmuntrade av dessa tecken på fromhet och givmildhet hos så många av våra söner, som är beslutna att inte låta kyrkans välgörenhetsarbete sakna de timliga medel, som visar dess hjärta och gör dess hand välgörande”. Det som på den tiden kunde låta som en engångsföreteelse och bara angick den Heliga stolens välgörenhet, är idag en bestående kris som berör hela dess finansväsen.
Kommer denna upprepade appell att bli hörd och besvarad? Kommer denna revolution i den Heliga stolens finansväsen att genomföras? I varje fall är det ett uppmuntrande tecken, att peterspenningen 1987 att döma av de resultat man redan känner kommer att bli nästan fördubblad mot 1986, och märk väl: särskilt i de stift, som har besökts av påven … Kommer det att bli likadant i Norden?
Översättning: Olle Brandt