En fälla gillrad av Gud – Katalansk poesi på svenska

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Katalonien, eller Catalunya som det heter på dess eget språk, sträcker sig över nordöstra Spanien, Andorra, och en liten bit av södra Frankrike. Barcelona är huvudstad. Av de tio miljonerna invånare talar ungefär hälften såväl katalanska som spanska, och den andra hälften enbart spanska. 1978 års spanska konstitution har gett Katalonien, Valencia och Balearerna självstyre.

Katalonien tillhör en delvis annan kultursfär än resten av Spanien. Den katalanska poesin bär på traditionen från de provensalska trubadurerna, och katalanska poeter har också tagit intryck från italiensk poesi – av Dante och ”il dolce stil nuovo”. Sjungen poesi har också sin givna plats i det katalanska livet, där sångare ofta tonsätter poesi eller tar upp gamla folksånger. Samtidigt och jämsides med dessa traditioner, och med en 800-årig obruten tradition av katalansk poesi, har Katalonien, och speciellt Barcelona, varit en tummelplats för avantgardistiska poeter och konstnärer. Hos många poeter går tradition och modernitet hand i hand.

På Kulturhuset hölls den 23 februari en katalansk lyrikkväll. Inbjudna var poeterna Pere Gimferrer och Jordi Sarsanedas, som båda kom att stå i skymundan. De fick under kvällens lopp läsa varsin dikt, med den svenska tolkningen läst före. Kjell A. Johansson och Lasse Söderberg ägnade sig åt att föreläsa om de mest kända och betydande av Kataloniens poeter (och om sina besök hemma hos dem, och små pratstunder) och Söderberg läste tolkningar av deras dikter direkt ur en bok. Det är skillnad på levande poesi och en litteraturföreläsning, och på detta sätt var kvällen något av en besvikelse.

Vill man istället stifta en lite personligare bekantskap med den rena poesin kan man läsa den bok Söderberg höll i under kvällen; Tio katalanska poeter, i tolkning av Arne Lundgren och Lluis Solanes (Fabians Förlag 1987). Före 1975, då Solanes och Lundgren gav ut tolkningar av Salvador Espriu, hade på närmare sextio år inga översättningar av katalansk poesi kommit ut i bokform i Sverige.

Kjell A. Johansson sa under lyrikkvällen att det finns två katalanska poeter som skulle ha varit värda Nobelpris, den ene är Salvador Espriu och den andre Josep Vicenc Foix. Den sistnämnde ingår som en av de tio poeterna i Tio katalanska poeter. (Det går för övrigt att läsa om Foix i Catalonia, en engelsk/katalansk-språkig tidskrift, som bland annat behandlar katalansk litteratur, konst och arkitektur.)

Foix’ dikter är drastiska, och ibland dunkla och snåriga. Vissa av dikterna har en surrealistisk karaktär, som t.ex. dikten med den fabulösa titeln ”Jag red i full galopp längs stadsmurarna med en skara vidskepliga kolare hack i häl”. Dikterna i sviten ”Krönikor från bortomsömnen” har, även om de inte är nedtecknade drömmar, en miljö som drömmars. Foix, som var ”upptänd av det nya, och förälskad i det gamla”, skrev också sonetter. Han lär ha varit inspirerad av Petrarca. Ett exempel är samlingen Ensam och bedrövad från 1936:

”Ensam, och evig. Omkring mig har jag ett landskap tusenårigt, det främmande är mig inte främmande: här känner jag mig född, och i en vattenlös öken

eller på snöig bergstopp återfinner jag platsen,

där jag har strövat, en fålla gillrad av Gud för att ta mig hel och hållen –

eller ett djävulens bakhåll.”

Den äldste poeten i boken, Guerau de Liost född 1878, kallade sig själv ”riddaren Guerau”, och ”en vördad poet och en vitter person”. Av hans två dikter här handlar den ena om hur han återvänder och återupplever födslovåndorna, och den andra om hur han ser sin egen begravning. De är skrivna på ett humoristiskt halsbrytande och samtidigt lyriskt språk. Begravningsdikten för tanken till en känd medeltida provensalsk dikt, av Guillaume de Poitou, där trubaduren ligger på sin dödsbädd och efter ett liv i sus och dus ber Gud om förlåtelse och tar ett högtidligt farväl av Provence, av livets lycka och av sina kära. Guerau är bara inte så ångerfylld:

”Farväl, min bergskedja Monseny! Om du ville vara

så barmhärtig och bjuda en tillflykt för min arma själ …

Över dina vattenfall skulle jag glida,

jag skulle bli ett luftens pelarhelgon skrevande

över ditt dis, och med en rad cyniska överraskningar

skulle jag skrämma vettet ur dina herdinnor …”

Inbördeskriget har kastat sin skugga över diktningen. Få eller ingen av dikterna i samlingen är direkt politiska, men man talar om kriget och våldet i ofta kryptiska ordalag, som till exempel Agusti Bartra i dikten ”Röst i natten” (Bartra levde i landsflykt mellan 1939 och 1970):

”Hopkrupen i skyttegravar och på sjukhus, förföljd av

en röd apokalyps har jag tigit för mycket.

Jag riktar mig till er, likgiltiga i fjärran,

som lever ett ombonat och behagligt liv,

som en sjöborre ska jag suga mig fast vid era

iskalla ryggar, som en galen fågel ska jag häcka

inuti de ljumma nästena i kjolarna hos era kvinnor

och jag ska låta en skugga i trasor

dansa längs de orörda murarna till era hus …

Under Franco-tiden var katalanskan förbjuden. Man fick inte tala katalanska offentligt, ingen undervisning i språket fick ges, och ingenting publiceras på katalanska. Efter Francos död har man försökt rehabilitera katalanskan och göra den likvärdig med spanskan inom administration, utbildning och massmedia i Katalonien. Nu har man också fått en katalansk TV-kanal och två radiostationer.

Tio katalanska poeter är en intressant och mångsidig samling av poesi. Utan att känna till originalen vågar jag påstå att de svenska tolkningarna mer har tagit hänsyn till ordalydelsen än till poesin och rytmen. De har ibland karaktären av smått prosaiska översättningar, med på sina ställen klumpiga eller ”trubbiga” formuleringar. De är skrivna på god svenska, men inte alltid poetisk svenska.

Slutligen, för att citera den katalanske poeten Joan Brossa, ”Varför inträffar allt? Det är inte en fråga. Det är ett påstående.”

Noter:

1 Salvador Espriu, Tjurskinnet och andra dikter. Tolkningar Arne Lundgren, Lluis Solanes. Lund 1975.

2 Tidskriften Tärningskastet nr 7 (1981) s 28.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Katalonien, eller Catalunya som det heter på dess eget språk, sträcker sig över nordöstra Spanien, Andorra, och en liten bit av södra Frankrike. Barcelona är huvudstad. Av de tio miljonerna invånare talar ungefär hälften såväl katalanska som spanska, och den andra hälften enbart spanska. 1978 års spanska konstitution har gett Katalonien, Valencia och Balearerna självstyre.

Katalonien tillhör en delvis annan kultursfär än resten av Spanien. Den katalanska poesin bär på traditionen från de provensalska trubadurerna, och katalanska poeter har också tagit intryck från italiensk poesi – av Dante och ”il dolce stil nuovo”. Sjungen poesi har också sin givna plats i det katalanska livet, där sångare ofta tonsätter poesi eller tar upp gamla folksånger. Samtidigt och jämsides med dessa traditioner, och med en 800-årig obruten tradition av katalansk poesi, har Katalonien, och speciellt Barcelona, varit en tummelplats för avantgardistiska poeter och konstnärer. Hos många poeter går tradition och modernitet hand i hand.

På Kulturhuset hölls den 23 februari en katalansk lyrikkväll. Inbjudna var poeterna Pere Gimferrer och Jordi Sarsanedas, som båda kom att stå i skymundan. De fick under kvällens lopp läsa varsin dikt, med den svenska tolkningen läst före. Kjell A. Johansson och Lasse Söderberg ägnade sig åt att föreläsa om de mest kända och betydande av Kataloniens poeter (och om sina besök hemma hos dem, och små pratstunder) och Söderberg läste tolkningar av deras dikter direkt ur en bok. Det är skillnad på levande poesi och en litteraturföreläsning, och på detta sätt var kvällen något av en besvikelse.

Vill man istället stifta en lite personligare bekantskap med den rena poesin kan man läsa den bok Söderberg höll i under kvällen; Tio katalanska poeter, i tolkning av Arne Lundgren och Lluis Solanes (Fabians Förlag 1987). Före 1975, då Solanes och Lundgren gav ut tolkningar av Salvador Espriu, hade på närmare sextio år inga översättningar av katalansk poesi kommit ut i bokform i Sverige.

Kjell A. Johansson sa under lyrikkvällen att det finns två katalanska poeter som skulle ha varit värda Nobelpris, den ene är Salvador Espriu och den andre Josep Vicenc Foix. Den sistnämnde ingår som en av de tio poeterna i Tio katalanska poeter. (Det går för övrigt att läsa om Foix i Catalonia, en engelsk/katalansk-språkig tidskrift, som bland annat behandlar katalansk litteratur, konst och arkitektur.)

Foix’ dikter är drastiska, och ibland dunkla och snåriga. Vissa av dikterna har en surrealistisk karaktär, som t.ex. dikten med den fabulösa titeln ”Jag red i full galopp längs stadsmurarna med en skara vidskepliga kolare hack i häl”. Dikterna i sviten ”Krönikor från bortomsömnen” har, även om de inte är nedtecknade drömmar, en miljö som drömmars. Foix, som var ”upptänd av det nya, och förälskad i det gamla”, skrev också sonetter. Han lär ha varit inspirerad av Petrarca. Ett exempel är samlingen Ensam och bedrövad från 1936:

”Ensam, och evig. Omkring mig har jag ett landskap tusenårigt, det främmande är mig inte främmande: här känner jag mig född, och i en vattenlös öken

eller på snöig bergstopp återfinner jag platsen,

där jag har strövat, en fålla gillrad av Gud för att ta mig hel och hållen –

eller ett djävulens bakhåll.”

Den äldste poeten i boken, Guerau de Liost född 1878, kallade sig själv ”riddaren Guerau”, och ”en vördad poet och en vitter person”. Av hans två dikter här handlar den ena om hur han återvänder och återupplever födslovåndorna, och den andra om hur han ser sin egen begravning. De är skrivna på ett humoristiskt halsbrytande och samtidigt lyriskt språk. Begravningsdikten för tanken till en känd medeltida provensalsk dikt, av Guillaume de Poitou, där trubaduren ligger på sin dödsbädd och efter ett liv i sus och dus ber Gud om förlåtelse och tar ett högtidligt farväl av Provence, av livets lycka och av sina kära. Guerau är bara inte så ångerfylld:

”Farväl, min bergskedja Monseny! Om du ville vara

så barmhärtig och bjuda en tillflykt för min arma själ …

Över dina vattenfall skulle jag glida,

jag skulle bli ett luftens pelarhelgon skrevande

över ditt dis, och med en rad cyniska överraskningar

skulle jag skrämma vettet ur dina herdinnor …”

Inbördeskriget har kastat sin skugga över diktningen. Få eller ingen av dikterna i samlingen är direkt politiska, men man talar om kriget och våldet i ofta kryptiska ordalag, som till exempel Agusti Bartra i dikten ”Röst i natten” (Bartra levde i landsflykt mellan 1939 och 1970):

”Hopkrupen i skyttegravar och på sjukhus, förföljd av

en röd apokalyps har jag tigit för mycket.

Jag riktar mig till er, likgiltiga i fjärran,

som lever ett ombonat och behagligt liv,

som en sjöborre ska jag suga mig fast vid era

iskalla ryggar, som en galen fågel ska jag häcka

inuti de ljumma nästena i kjolarna hos era kvinnor

och jag ska låta en skugga i trasor

dansa längs de orörda murarna till era hus …

Under Franco-tiden var katalanskan förbjuden. Man fick inte tala katalanska offentligt, ingen undervisning i språket fick ges, och ingenting publiceras på katalanska. Efter Francos död har man försökt rehabilitera katalanskan och göra den likvärdig med spanskan inom administration, utbildning och massmedia i Katalonien. Nu har man också fått en katalansk TV-kanal och två radiostationer.

Tio katalanska poeter är en intressant och mångsidig samling av poesi. Utan att känna till originalen vågar jag påstå att de svenska tolkningarna mer har tagit hänsyn till ordalydelsen än till poesin och rytmen. De har ibland karaktären av smått prosaiska översättningar, med på sina ställen klumpiga eller ”trubbiga” formuleringar. De är skrivna på god svenska, men inte alltid poetisk svenska.

Slutligen, för att citera den katalanske poeten Joan Brossa, ”Varför inträffar allt? Det är inte en fråga. Det är ett påstående.”

Noter:

1 Salvador Espriu, Tjurskinnet och andra dikter. Tolkningar Arne Lundgren, Lluis Solanes. Lund 1975.

2 Tidskriften Tärningskastet nr 7 (1981) s 28.