Nobelpristagaren Joseph Brodskys lysande essäsamling Less Than One är på svenska benämnd Att behaga en skugga, efter en annan av de stora essäerna. Skuggan är W H Auden, som aldrig fick Nobelpriset, enligt Brodsky ”the greatest mind of the twentieth century”. Essän beskriver bl.a. hur Brodsky efter att ha kommit ut ur Sovjet till Wien, använder de allra första veckorna i väst till att söka upp Auden och vistas hos honom i. Kirchstetten, Niederösterreich.
I denna by utanför St Pölten ligger på kyrkogården, förutom Auden som dog 1973 och som föredrog den framför Poets’ Corner, en österrikisk poet vilkens öde aktualiseras av det aktuella 50-årsminnet av Anschluss, Joseph Weinheber, död för egen hand vid krigsslutet.
I Audens samling från 1969 finns en dikt om Weinheber som också kan vara ett poem om Österrike och dess nära förflutna. Några strofer från den lyder så:
”What, had you ever heard of
Franz Jägerstätter,
the St Radegund peasant,
who said his lonely
Nein to the Aryan State
and was beheaded,
would your heart, as Austrian,
poet, have told you?
Good care, of course, was taken
you should hear nothing,
be unprepared for a day
that was bound to come,
a season of dread and dishevelment
when, transfixed by a nightmare,
you destroyed yourself.
Retribution was ever
a bungler at it:
dies alles ist furchtbar, hier
nur Schweigen gemäss.”
Den tystnad som enligt dikten skulle vara det enda som passade allt det fruktansvärda har kanske sänkt sig över Weinheber, men inte över Österrike.
Om problemet Waldheim finns inte mycket att tillägga, kanske dock att svenska medier i större utsträckning än andra hållit fast vid den uppenbarligen obevisade och obevisbara tesen om presidenten som i strikt mening krigsförbrytare. En annan sak är att man, som Bruno Kreisky menar, inte kan ha en president som ljugit och misslett om sitt förflutna, även om det inte var mer belastat än många andras.
En överlevande
En gång kom jag Österrikes kritiska förflutna särskilt nära. Visst föreföll den grånade man i 60-årsåldern med en stubbad mustasch som satt i stolen bredvid när Salzburger Hochschulwochen inleddes 1961, egendomligt bekant. När han harangerades från podiet framgick att det var Kurt von Schuschnigg, kansler från mordet på Dollfuss 1934 till Anschluss 1938. Detta var ett tillfälligt besök i Österrike från professuren i USA, som han innehade mellan 1947 och pensioneringen 1967, då han återvända till hemlandet, där han avled 1974. Mellan 1938 och 1945 satt han i tyska fängelser och koncentrationsläger, och hörde vid krigsslutet till den grupp synnerligen prominenta fångar som från Dachau fördes söderut och genom ordervägran från sina fångvaktare räddades till livet i en by i Sydtyrolen, Italien. Alltså inte så långt från Schuschniggs födelseort Riva del Garda, som då, 1897, ännu låg inom Habsburgsväldet.
I denna illustra samling fanns också bl.a. Leon Blum, Martin Niemöller, förre tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, förre generalstabschefen Franz Halder, flera allierade generaler och österrikiska och tyska politiker. (Schacht blev som bekant ställd inför rätta i Nurnberg, men frikänd.)
Den svenska bilden av den auktoritära regimen från 1934 som ett slags förstadium till Anschluss, är ju begriplig, eftersom just i detta fall naturligt nog den socialdemokratiska historietolkningen varit nära till hands liggande. En halvdiktatur med något slags katolsk korporativ ideologi har just inte haft några anhängare på svensk botten.
Överhuvud är Österrike mellan världskrigen svårt att förstå retrospektivt. Vi känner Hitler och Mussolini som bundsförvanter, men det var ju Italien som i stort sett ensamt garanterade Österrikes självständighet fram till 1937, då Abessinienkriget lett till motsättningar med västmakterna, och den ur alla synvinklar misslyckade inblandningen i spanska inbördeskriget fört Italien ännu närmare Hitler, och Mussolini inte längre vid hot om Anschluss hade några divisioner att flytta till Brennerpasset som vid mordet på Dollfuss 1934.
När Italiens bemödanden att stödja Österrike och Ungern inte längre var Mussolinis politik, var Österrikes öde beseglat. Västmakterna gjorde egentligen ingenting effektivt för att förhindra Anschluss. Det framgår tydligt av en av de senaste böckerna om detta Österrike, F L Carstens, The First Austrian Republic, 1986. I underrubriken anges den som en studie baserad på brittiska dokument.
”Staten mot sin vilja”
Den första österrikiska republiken var en stat, som i det fredsfördrag i St Germain som skapade den, uttryckligen förbjöds att söka anslutning till Tyskland. Stortyskar hade funnits i Österrike under Habsburg, men sannolikt var det en minoritet som trodde att den nya staten med imperiets stora och märkliga huvudstad, en av världens konstnärliga och intellektuella förnyelsehärdar, skulle visa sig vara en livsduglig bildning. Därav det vanliga talet om ”der Staat wider Willen” och liknande. Man bör också erinra sig att den omfattade endast hälften av kejsardömets tyskspråkiga befolkning; resten fanns i Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Jugoslavien.
De två stora partierna var då liksom nu det katolska folkpartiet och det socialdemokratiska. Det senare i allmänhet med fler väljare, men det första oftast i regeringsställning med stöd av andra borgerliga och agrara krafter. De som trodde på Österrike fanns i det katolska lägret. Socialdemokraterna hade aldrig accepterat förbudet mot anslutning till Tyskland, och ännu vid den av Hitler inscenerade folkomröstningen om Anschluss uppmanade socialdemokratiska ledare i exil österrikarna att rösta, inte för Hitler, som man givetvis hoppades skulle vara övergående, men för föreningen med Tyskland.
Under sammanlagt tre år leddes Österrike av dess helt dominerande politiker, prästen Ignaz Seipel, ”för stor för Österrike”, som undertiteln lyder i en av de två moderna biografierna om denne för att tala med undertiteln på den andra ”kristna statsman”. Efter hans död 1932 och ett sista misslyckat försök att bilda en regering tillsammans med socialdemokraterna, blev Dollfuss kansler.
1933 förbjöds nazistpartiet i Österrike, i februari året därpå försökte regeringen avväpna en av de beväpnade miliser, vilka liksom i Weimarrepublikens Tyskland hade bildats till stöd för partier och andra politiska intressen. Det socialdemokratiska Republikanischer Schutzbund satte sig emellertid till motvärn och främst i Wiens arbetarkvarter utbröt strider, när regeringen satte in reguljära stridskrafter med artilleri. Sammanlagt krävdes ca 250 dödoffer på båda sidor, och i specialdomstolar dömdes flera skyddsförbundsledare till döden och nio avrättades.
Detta händelseförlopp gjorde givetvis slut på varje försök till ett samförstånd mellan kristligt-sociala och socialdemokrater för att möta hotet från nazisterna. Det är helt klarlagt att Mussolini som ett villkor för sitt stöd krävde en hård politik mot socialisterna.
Utom de avrättade sattes åtskilliga socialdemokrater i interneringsläger och andra gick i landsflykt. Av dessa senare kom dock ca 700 ur askan i elden. De kommunister och, till huvuddelen, socialdemokrater som tagit sin tillflykt till Sovjet hade redan i mitten av 1937 nästan utan undantag blivit häktade och sända till lägren. En del av deras anhöriga såg sig 1938 nödgade att vända sig till den tyska ambassaden i Moskva för att få möjlighet att återvända hem, utan sina mördade män. Några lär ha lyckats. (Robert Conquest, The Great Terror, Pelicanupplagan s. 592.)
Den auktoritära staten
En möjlighet att utan någon egentlig statskupp suspendera det parlamentariska systemet, kom när den socialdemokratiske talmannen avgick på en procedurfråga, och åtföljdes av sina två borgerliga vice talmän. Den nya korporativa staten, utan någon formellt godkänd författning, proklamerades 1 maj 1934. För stödet från Italien måste den föra en starkt antisocialistisk politik och den menade sig bygga en ny korporativ ordning på den påvliga encyklikan Quadragesimo anno från 1931. En huvudlinje i den Heliga stolens utrikespolitik under 30-talet var ju att skydda Österrikes självständighet och att söka förhindra Italiens förbund med Tyskland och senare dess inträde i kriget. I juli 1934 slog nazisterna till och sköt vid ett attentat Dollfuss i hans tjänsterum, där han lämnades att långsamt dö, utan vare sig läkare eller präst. Upproret slogs ned och Italien mobiliserade.
Den korporativa staten var främst avsedd att skydda Österrike från Anschluss, men den tvangs till vissa eftergifter mot Hitler-Tyskland, främst efter en hårt drabbande tysk turistskatt. 1938 kallades Schuschnigg till Berchtesgaden, där Hitler ultimativt fordrade att kryptonazister som SeyssInquart skulle få säte i regeringen. Inför det tyska trycket försökte Schuschnigg att svara med en motkupp; en folkomröstning om Österrikes självständighet. Svaret blev den tyska inmarschen. Då Schuschnigg rådfrågat den militära ledningen om möjligheten av väpnat motstånd, hade han fått ett nedslående svar. När man läser moderna framställningar av den förvirrade och bitvis kaotiska inmarschen verkar det inte lika utsiktslöst. Däremot finns det i den moderna forskningen ingenting som stöder den av radions historiker Elgemyr framförda uppfattningen från den dåvarande svenska ministern i Wien, att den utlysta folkomröstningen skulle provocerat inmarschen, om man inte därmed menar att den gav Hitler en länge eftersträvad förevändning. Det var självfallet en avgörande skillnad mellan den auktoritära staten och Hitlerdiktaturen. I den förra fanns ingen officiell judediskriminering, och inget annat land tog emot så många politiska flyktingar undan Hitler. När en viss landsflykt förekom var det uppenbarligen mera fråga om hotet från Anschluss än den österrikiska politiken i sig. Detta gäller givetvis inte delar av den socialdemokratiska ledningen som tvungits i exil 1934. Självfallet var miljontals österrikare ute och hyllade Hitler och hans anhang vid inmarschen, men många var kommenderade från företag etc. Om verkligen en majoritet av Österrikes befolkning var för Anschluss är väl inte alldeles säkert, och ännu mer osäkert är givetvis om de ville ha Hitlerregimen. Säkert hade under 30-talet andelen nazisympatisörer ökat. Vid det sista parlamentsvalet 1930 fick nazisterna mindre än tre procent av rösterna.
1938
Det är klart att det stora flertalet av österrikare anpassade sig till den nya ordningen, men i stort sett alla politiker utom de som genom patryckning kommit med i regeringen och förberett Anschluss, gick i exil eller förpassades i fångenskap. Det ofta upprepade påståendet att man i Österrike skulle vara extremt ovillig att diskutera förhållandena kring Anschluss och den tyska tiden, är svårt att förstå för den som följer österrikiska tidskrifter. Die Furche, en katolsk kulturell och politisk veckotidning, har haft en synnerligen läsvärd serie med erinringar och analyser. Där finner man sedermera kända motståndsmän, som sökte medlemskap i partiet för att få en mer skyddad position, och ibland blev förvägrade ett sådant, när uppsåtet genomskådades. Där har också funnits en berättelse från en senare general i Bundesheer, om hur han som divisionschef under andra världskriget främst sökte föra sina män tillbaka till den österrikiska hembygden. Uppenbarligen var det effektivaste sättet att fortsätta kampen till de sista veckorna, då han mot alla order förde sina österrikare från den upplösta Polenfronten söderut genom Tjeckoslovakien. Betydligt färre hade sannolikt överlevt om han kapitulerat till Röda armen.
De katolska biskoparna och främst kardinal Innitzer spelade en beklämmande roll och försökte att blidka Hitler. Innitzer kallades strax till Rom för en kraftig skrapa. Ett halv år efter Anschluss ägde den största motståndsmanifestationen under hela Anschlusstiden rum av katolsk ungdom utanför Stefansdomen efter en gudstjänst, vilket föranledde att SS-män stormade ärkebiskopshuset och andra närliggande kyrkliga lokaler, medan polisen passivt åsåg förstörelse och misshandel. Kyrkoförföljelsen i Österrike blev snarast svårare än i själva Tyskland och bortåt hundra katolska präster avrättades eller dog i läger.
Om detta finns en betydande forskning och teologiska tidskrifter har publicerat undersökningar inför 50-årsminnet. Den lutherska kyrkan mottog Anschluss i än mer entusiastiska ordalag. Men den hade å andra sidan på skilda sätt diskriminerats under den tidigare auktoritära och klerikala regimen. Visserligen förklarade de allierade redan 1943 att Österrike betraktades som Hitlers första offer, och det låter sig säkert sägas att det verksamt bidrog till att avnazifieringen avbröts så snart efter kriget och blev så föga djupgående. Men i diskussionen om Österrike förefaller man helt bortse från att landet fram till statsfördraget 1955 var ockuperat. Långt in på 70-talet kunde man i den f.d. sovjetiska ockupationszonen märka att den traumatiska upplevelsen av hunger och trångmål under den ockupationen överskuggade minnen från Hitlertiden och kriget. Och detta kan nog inte bara avfärdas som en medveten förträngningsprocess.
Det finns givetvis i Österrike kvar rester av det stortyska lägret, som i mer än hundra år varit ett inslag i det österrikiska samhället. Efter andra världskriget har det främst organiserats i det frihetliga partiet, där också liberaler har funnits. Just nu har de stortyska, ”betonat nationella”, makten i partiet, och det är ju en viktig bakgrund till förnyandet av den stora koalitionen mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Detta samarbete mellan partier som för ett halvsekel sedan drabbade samman i med vapen i hand, och som inte ens inför hotet från Hitler kunde förmå sig till samarbete, är den främsta grunden till att den andra österrikiska republiken blivit en pyramidal succé i jämförelse med den prekära existens som i tjugo år utmättes åt den första.
Ett nytt Österrike
Carstens ovannämnda bok om den första österrikiska republiken slutar så här: ”Efter 1920 gick socialdemokraterna i motsats till i Tyskland i ständig opposition, och den djupa klyftan mellan stad och land gjorde utbrottet av inbördeskrig mycket mera sannolikt. När det bröt ut 1934 varade det endast några dagar – i februari såväl som i juli. Men den auktoritära regimen förstärktes inte i grunden genom sina segrar och gick en olycklig balansgång mellan stark opposition både från höger och vänster. Den försökte att komma till rätta med det ständigt växande hotet från Tyskland genom eftergifter åt den ’nationella oppositionen’ och gick slutligen under, lämnad åt sitt öde av västmakterna och av det fascistiska Italien. Ändå kunde ett nytt Österrike resa sig från andra världskrigets kaos, mycket mera stabilt och välmående än den första republiken någonsin hade varit, och inte längre beroende av stormakternas nådegåvor. Ingen som ser på historien 1918–1938 kunde ha förväntat detta mirakel. Anschluss-tanken är död och begraven, som det förefaller för gott: en av Adolf Hitlers bestående insatser.”
Detta skrevs alltså för ett par år sedan av en brittisk historiker, expert på den österrikiska fascismen (Fascist Movements in Austria – From Schönerer to Hitler, 1977). Waldheimaffären kan rimligen inte grundläggande ha förändrat detta omdöme.
Österrike under Hitler bestod både av Joseph Weinheber, som drog den yttersta konsekvensen av sin tro på Stortyskland, och Franz Jägerstätter, som två år tidigare tog den yttersta konsekvensen av sitt tvivel och sin vägran att bära vapen för vad han inte trodde på. Däremellan fanns naturligtvis alla normalt opportunistiska österrikare. Att en av dessa blev beklädd med flera höga ämbeten och därvid ville glömma den gamla vanliga skamligheten, är givetvis ett penibelt problem för de berörda, men förändrar knappast Österrikes historia eller förvandlar österrikare till ett annat slags människor än oss uppriktiga och rakryggade svenskar.
Ungefär samtidigt som Anschluss blir 50 år, har 40-årsminnet av en annan annexion tilldragit sig mindre uppmärksamhet, Pragkuppen 1948. Till hösten blir det kanske större anledning att minnas de tjugo åren som gått sedan det nästa gång var dags för Tjeckoslovakiens inrättning i ledet.
Vi kan därmed återvända till Brodsky och Auden. I titelessän ”Att behaga en skugga” berättar Brodsky att han ännu kvar i Sovjet på 60-talet hade översatt flera av Audens dikter till ryska och försökte få dem publicerade i en litterär tidskrift i Moskva, ”men året råkade vara 1968, Sovjet invaderade Tjeckoslovakien, och en natt lästes i BBC:s sändning hans The Ogre does what ogres can … och det var slutet på detta företag.”
Den dikten, August, 1968, finns i samma samling City without Walls, 1969, som dikten om Joseph Weinheber, av ”valösterrikaren” Wystan Hugh Auden.