Kärt barn har många namn, och när det gäller den andra personen i Treenigheten har den bildskapande fantasin alltifrån början älskat att framställa honom i form av ett djur. Också i det avkristnade nutida Sverige har författare lockats av denna möjlighet, och det är en rad moderna svenska dikter som har förmått Jean Paillard att närmare undersöka denna djursymbolik, Du skickade en salamander, Alba förlag 1987. Som den lärde kristne han är, börjar han inte där. Efter en liten prolog med citat från Uppenbarelseboken och från T. S. Eliot – vilket redan visar spännvidden i uppläggningen – kommer en redovisning av djursymboler i Gamla Testamentet och därmed besläktade verk. Sedan återvänder han till Apokalypsen och problemet med att alls tala om Gud; eftersom den negativa teologin inte går att genomföra för talande varelser, blir frågan om det är de ”grova” bilderna som kanske bäst förmedlar det ogripbara i Guds väsen.
Sedan följer en rad mer eller mindre abstrusa Kristusbilder med gammalkristna rötter och genom den rikt fabulerande medeltiden. Vi möter förstås lammet och fisken, men också lejonet, enhörningen, pelikanen och många andra djur vilkas mer avvikande egenskaper gjorde dem till lämpliga symboler för gudamänniskan. Det är ett brokigt område som presenteras kunnigt och samtidigt lättsamt elegant, och man kan ha stort nöje av det, en hybrid av felaktig zoologi, ohämmad fantasi och biblisk beläsenhet.
Denna skildring av Kristus-tolkande naturlära går sedan över till modern skönlitteratur. Som en bakgrund till de svenska författarnas intresse för djurbilder ges en kort översikt av engelsk ”fantasy”-diktning med religiöst betonade motiv. Här möter Kenneth Grahames barnboksklassiker Det susar i säven, Richard Adams romaner om respektive kaniner och en sakral björn, C.S. Lewis Narnia-serie, Travers Räven vid krubban, Wangerin Jr:s The Book of the Dun Cow, och mycket klokt blir sagt om dem som han väljer att referera något mer utförligt.
Den vida störste av alla dessa författare, med ett både djupt och subtilt moraliskt budskap, J.R.R. Tolkien, ägnas däremot en märkvärdigt oförstående och ovidkommande sida; här är texten helt beroende av andras kommentarer, alltid en vansklig sak och dubbelt så detta sammanhang.
Sedan kryllar det fram ett myller av djur från den svenska parnassen, varvid man ser att fantasi verkligen inte saknas hos författarna (däremot kanske en vilja att kommunicera med läsaren). Långt om länge kommer så de verk som bokens undertitel utlovar, Kristus som djur i modern svensk litteratur.
Här är Paillard inte bara beläst utan också synnerligen – ja övermänskligt – tolerant när det gäller att locka fram den inre meningen, den andliga inriktningen. Några av de verkliga glansnumren är analyser av dikter där poeten har gjort sitt yttersta för att hålla den eventuella intellektuella innebörden fördold för sina läsare, denna ”profanum vulgus”, men Paillard får fram den med känslighet och respekt.
De texter som tar upp traditionella djursymboler gör det ofta i en hätsk och hädisk stämning, som Tobias Berggren – här högt värderad – och Göran Hägg. Kristus som fisk förekommer dock även i ett par underfundiga dikter av Setterlind. Att däremot uppfatta Gullbergs ”Bebådelse i havet” som ”den äldsta moderna texten med en animalisk Kristusbild” verkar att ta begreppet alltför lösligt; allt som sägs är att ”fiskens bild är tecknet för hans namn”. Alltså inte för honom själv (lika litet som en oxpanna är en bild av en medlem av släkten Oxenstierna, däremot för släktnamnet, som vapenskölden visar). F ö förbiser diskussionen kring denna text egendomligt nog helt dess mest påfallande drag, nämligen spexandet. (Apropå Gullberg skulle man gärna ha sett hans betydligt senare ord, i ”Till Magna Graecia, om den bysantinske Kristus”, ”blott denna kobrablick av hett och kallt”.)
Mer komplicerade texter kring fisken tyder Paillard av Leckius och Birger Norman och på prosa av Hans Granlid. Den anslående enhörningen möter i flera sammanhang, även som Kristus-bild, liksom pelikanen blir det hos Birgitta Trotzig, grisen hos Lars Andersson i Bikungskupan, gasellen hos Bo Setterlind – där en läsare har svårt att förstå denna identifiering, när det skulle ligga så mycket närmare att tänka sig det glädjefyllda djuret som den saliga gudsälskande själen.
Salamandern i titeln är hämtad från en dikt av Konny Isgren, som ägnas en utförlig analys liksom Apornas son av Jenny Ljunghill, i en helt annan, mer uppkäftig stilart. Ett pälsdjur av Kristus-typ möter hos Runa Brar, en varg hos Björn von Rosen och en björn hos Trotzig och slutligen en jätteödla hos Rönnog Seaberg.
Anknytningen till Kristus är ibland tydlig, stundom djupt fördoid och inte alltid så meningsfull för en utomstående. Inför några texter skulle man gärna vilja veta om författaren har gjort liknande porträtt av andra gestalter ur den västerländska idevärlden. Marx kanske? Eller bröderna Marx?
Eftersom författarna vid tillfrågan själva visat sig ur stånd att förklara varför de har valt djurbilder – och just dessa – för Kristus är det ursäktligt om läsaren inte känner sig manad till den möda som uttolkningen innebär – eller måhända lockas till en helt annan vinkling av texten.
Efter alla dessa citat följer så ett försök till sammanfattning. Vad kan det vara som har lockat så många författare inom en begränsad tidsrymd att framställa Jesus som djur? Ett antal möjligheter framställs, de flesta avvisas, men ett samband finns med diktens allmänna misstänksamhet mot det etablerade. Och hur framställs denne Jesus – vars namn diktarna vanligen undviker? Ur texterna vaskar Paillard fram en häpnadsväckande rad sympatiska och attraktiva egenskaper, där en annan läsare kanske mest skulle märka främlingskap och vinklade infall. På ett par lyriskt skimrande sidor tar han upp en bild från Paulus om Kristusdoften; där får texten den lyftning som stundom gör Paillard till en av det svenska språkets mest utsökta stilister.
Genomgående ser han sina författares vändningar om Jesus – eller en namnlös frälsare – i det mest fördelaktiga ljus. Det splittrade och dunkla i deras framställning uppfattas som något utmärkande och nödvändigt för vår egen tid.
Tydligen kan en rad författare med inbördes helt olika uppfattningar om religion i Jesus se något av betydelse, vad han sedan kan ha gemensamt med den gestalt som trosbekännelserna har försökt beskriva med alla sina metaforer och paradoxer. Vem är han då, han som skildras som jätteödla, som salamander, som apornas son, som björn och vad annat den moderna poetiska zoologin har att erbjuda? Annorlunda, oväntad, det som diktaren skulle vilja se som motvikt till det han skildrar. Så kan förnekaren och bejakaren, vördaren och flinaren alla finna något av sitt eget hos honom; han blir den store kameleonten.