C.J.L. Almqvist i nytt ljus

Tidskriften ESSÄ:s premiärnummer har C.J.L. Almqvists essä Svenska fattigdomens betydelse som källtext, och den kommenteras av historikern Henrik Berggren, nationalekonomen Jesper Roine, filosofen Christine Zyka och poeten Johan Jönson.

Tidskriftens första nummer gör ett positivt intryck: välskrivna texter, snygg layout, en genomtänkt och ambitiös satsning. Enligt Förordet kommer man i varje nummer att oavkortad återge en källtext med kommentarer från olika håll. ”ESSÄ vill visa hur samma källa kan framkalla skilda tolkningar, och hur äldre idéer och uttryck kan ta plats i vår egen tid.” Redaktionen har alltså tagit på sig att återuppliva och aktualisera äldre texter, kanske orättvist bortglömda.

Almqvist skrev sin text Svenska fattigdomens betydelse år 1838. Han hade då kant­rat över från romantiken till liberalismen, medverkade i Lars Johan Hiertas nystartade tidning Aftonbladet och gav ut den omdebatterade romanen Det går an år 1839, romanen som debatterade äktenskapets vara eller icke vara.

En direkt inspiration till Svenska fattigdomens betydelse tycks ha varit en resa som Almqvist företog till Småland år 1837. Han bevittnade den svåra nöden efter missväxtår men skrev beundrande i ett brev om ”det smärta, hungriga, raska och snabba folket” som plöjer upp ljunghedar till åkerjord. Fattigdomen är en källa till uppfinningsrikedom, ”färdighet, fintlighet, snabbhet”. Folket har inre kraftkällor, uthållighet och förnöjsamhet, allt det som Almqvist kallar det svenska folklynnet, i kontrast mot herrskapens osvenska bildning och liv i flärd och lyx.

Henrik Berggren visar i sin essä ”Den svenska fattigdomens fortsatta betydelse” att Almqvists individualism har historisk verkan: hos kulturradikalerna på 1880-talet, i reformen av äktenskapslagstiftningen under 1900-talet och i betoningen av jämlikhet och oberoende. Enligt Almqvist har svensken makten att ”när som helst resa sig upp, lös från allt, stående blott och bart på sin person, och på intet annat i världen”. Det är Almqvists idé om svenskhet hos folket, bondfolket, inte hos herrskapet.

I Jesper Roines essä ”Låt vara att jag skryter litet med Norden” poängteras aktualiteten i Almqvists text. Roine har slagits av att Almqvists essä i några passager skulle kunna handla om vår egen tid, och han slutar med orden: ”Vår utveckling under de senaste århundradena visar att vi, trots (eller kanske tack vare) våra karga förutsättningar utvecklat ett av världens bästa samhällen.”

Christine Zyka kopplar i sin essä ”Att ombilda sig från roten” ihop Almqvist med Simone Weil, vilket i förstone kan verka något halsbrytande. Men Christine Zyka finner en gemensam tanke hos båda, nämligen rotlösheten. För Almqvist består rotlösheten i herrskapens ensidiga och osvenska bildning, ”deras sökande efter skönhet utanför både den svenska kulturens gemensamma skatter och den kristna religionen”. Om det utländska blir bildningens enda mål leder det till rotlöshet. Man rycker loss svenskarna ur deras sammanhang. Hon liknar Almqvists ord om att den som inte i första hand utgår från sin egen kultur och miljö blir ”en menniska blott i luften” eller ”en gaz-art”. Att vara fattig, enligt Almqvist, är att ”kunna vara fattig när det gäller” och nöja sig med det man har. Fattigdom skall, enligt Almqvist, ”inte leda till förtvivlan utan till fortsatt skapande”. Vad Zyka saknar hos Almqvist är den gemensamma transcendenta rot som Simone Weil vill förmedla. För Weil är det kristna arvet den nödvändiga roten.

Detta är bara ett axplock ur ett välmatat första nummer av tidskriften ESSÄ. Man kan bara önska att den i fortsättningen når många läsare.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.