Genialisk scenografi med ytterst sparsam rekvisita

Den konstnärliga tolkningen överglänser den grymma berättelsen i Elektra som just har haft nypremiär på Kungliga Operan.

Den grekiska mytologins Elektragestalt skildrades först av antikens tre mest kända dramatiker, Aischylos, Sofokles och Euridipes, och bland de många som under århundradenas lopp har gjort sina versioner av hennes öde märks österrikaren Hugo von Hofmannsthal (1874–1929). Han utgick från Sofokles drama eftersom det, som han lär ha sagt, hade de mest galna rollfigurerna.

Först skrev han en pjäs som hade premiär 1903 på Max Reinhardts Kleines Theater i Berlin. Några år senare övertalade han Richard Strauss att tonsätta pjäsen. Strauss hade ju haft stor framgång med musiken till Salome som bottnade i ett teaterverk av Oscar Wilde.

Salome och Elektra har inget gemensamt med varandra som historiska rollfigurer, däremot som kvinnokaraktärer med ohyggligt dramatiska berättelser. Dessutom ställer Strauss musik båda rollerna inför stora utmaningar i inlevelse och röstvolym.

Elektra hade urpremiär i Dresden 1909. Därefter har den återkommande satts upp på flera stora scener i Europa och i New York. 1965 hade den svensk premiär i Stockholm med Birgit Nilsson i titelrollen.

Den aktuella uppsättningen gavs första gången 2009. Nu får den en delvis ny publik, men säkerligen är det många som vill återuppleva det grymma men storslagna konstverket, där orkestern ständigt drivs mot nya klanger, och där huvudrollerna kräver tre av Sveriges skickligaste kvinnliga sångare.

I dramats centrum står kungafamiljen i Mykene: kung Agamemnon, drottning Klytaimnestra och deras barn Elektra, Ifigineia, Chrysosthemis och Orestes. Agamemnon offrar sin äldsta dotter Ifigineia för att få medvind på färden ut i krig. För detta dåd dödas han av Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. När vi kommer in i historien möter vi Elektra i fullt utvecklat raseri. Nu är det hennes tur att hämnas och hon väntar på att Orestes ska komma hem och hjälpa henne att döda Klytaimnestra och Aigisthos. Så sker till slut, men inte utan både yttre och inre kamp och plåga.

Sofokles originalpjäs har en mytologisk bakgrund, men von Hofmannsthal bortsåg från den och placerade sina figurer i en psykologisk kontext som en samtida, och framtida, publik skulle kunna känna igen sig i. Det som händer i den dysfunktionella familjen är förståeligt, om än katastrofalt.

Arvet från antikens pjäsuppbyggnad med tidens, handlingens och rummets enhet, har dock von Hofmannsthal följt oklanderligt: Dramat utspelas under en och samma dag. Allt kretsar kring hämnden. Scenen är en gård utanför kungapalatset.

Rekvisitan begränsar sig till ett enda föremål, en yxa! Det är den som Agamemnon dödades med och som Elektra hämtar för att ge till Orestes när han ska hämnas dennes död.

Bente Lykke Möllers scenografi är genialisk – minimalistisk men samtidigt magnifik. Sångarna har en smal golvremsa att agera på och bakom dem reser sig en hög röd vägg med öppning mot en trång korridor som leder in i palatset. Väggen ger känslan av att vara både instängd i familjedramat och utestängd från dåden som utförs där inne, illustrerade av höga skrik och rödflammande sken.

Väggen fyller också en praktisk funktion: den hjälper rösterna att bära ut i salongen, över det välfyllda orkesterdiket. Ty det är med intensiv kraft som Kungliga hovkapellet under Simone Youngs ledning tolkar Strauss. Hans tonspråk är vilt, grällt, polytonalt på gränsen till atonalt. Karaktärer och stämningslägen beskrivs med ackord i växlande tonarter. Ledmotiven förvrängs så snabbt att det är svårt att följa med i dem. Det är påträngande musik, ibland riktig katastrofmusik.

Ett undantag är igenkänningsscenen då Elektra möter Orestes som hon trodde var död. Hennes lyriska aria där är en svalkande paus i den annars så komplicerade klangmassan.

Iréne Theorin som Elektra är på scenen i stort sett hela förställningen, en timme och tre kvart lång. Rollen är en av operalitteraturens svåraste, men Theorin gör den strålande, inte bara med sin omfångsrika röst utan även med sin mimik och sin kropp, den som vrider sig av hämndbegär och, slutligen, dansar en glädjedans som hon har sett fram emot, men som blir en dödsdans.

Chrysothemis spelas av Cornelia Beskow. Hennes sopran visar sig ha både den dramatiska kraft och det lyriska skimmer som behövs i rollen. Chrysothemis känns mest ”normal” med sin längtan bort från palatsets instängdhet och med sin ambivalenta inställning till systerns raseri.

Katarina Dalayman, som gjorde Elektras roll 2009, spelar Klytaimnestra i nyuppsättningen, en pretentiös drottningmoder som ännu har ett tjusigt yttre men som är ett inre vrak, så plågad är hon av mardrömmar efter mordet på maken. Hennes ångest rider henne så bokstavligt att hon har besvär med balansen och måste ta stöd av sina tjänsteflickor. Det är en bedrift att åstadkomma så mycken skönsång under detta vinglade och darrande som till slut blir aningen komiskt. Är det måhända ett medvetet grepp av regissören Staffan Valdemar Holm? Han låter även gruppen av kvinnligt tjänstefolk, med effektfulla kläder i röda nyanser mot den blodfärgade väggen, gestalta skräcken genom stora fysiska uttryck.

I den mäktiga kvinnodominansen finns några få män i biroller, där endast en har tydlig karaktär, Ola Eliasson som en behagligt sjungande Orestes. Också han uttrycker intrigens vånda med sin kropp. Han släpar sig mot det oundvikliga, att på Elektras uppdrag döda Klytaimnestra och Aigisthos. Dådet är utfört, Elektra har fått sin hämnd och dansen kan börja. Chrysothemis försöker falla in i den, men hon misslyckas och bevittnar bedrövad Elektras död. Av detta kan man förstås göra analysen att Chrysothemis inte har någon skuld i dödandet och därför kan leva vidare medan Elektra måste sona sitt brott. Det är visserligen Orestes som har dödat, men Elektra är i högsta grad delaktig. För detta finns säkert en juridisk term i vår tid.

I den antika tragedin omsluts rollkaraktärerna av en gudomlig idé om hämnden som rening, katharsis. Hugo von Hofmannsthal, däremot, låter Elektra uppleva helvetets kval. Det står publiken fritt att jämföra olika kriterier för dåd och straff och därtill konstatera att blodig hämnd förekommer, i dag liksom i antiken, oavsett påföljder. Lika fritt är det att bara låta sig imponeras av artisternas kapacitet att uttrycka djupa, destruktiva känslor.

Birgit Ahlberg-Hyse är journalist och kulturkritiker, Västerås.