Hädelse och religionsvåld eller Guds eskatologiska förbehåll

Först måste vi förklara vad hädelse är för något. Ordagrant döljer sig i ”hädelse” (tyska Frevel) betydelsen ”övermodig”, ”hårdnackad”, ”förslagen”. Vid hädelse är det fråga om övermod gentemot Gud eller gudar, vilka svarar med vrede och dödar hädaren. Att skydda sig mot Guds vrede är en av de viktigaste drivkrafterna till religion, dessutom en av de primära källorna till religionsvåld människor emellan. Den religiösa gemenskap som söker skydda sig mot en gudomlig vrede dödar hädaren innan Guds vrede bryter fram. Den hädelse som straffas med döden har huvudsakligen skett inom tre områden: för det första som heresi mot Gud och en falsk lära som förvrider Guds uppenbarelse, för det andra i avfallet och i att vända sig bort från Gud och hans religion, för det tredje i besmittelsen som något som smutsar ner Gud och hans renhet.

Den tidigkristna toleransen

Gamla testamentet behandlar hädelsen på vanligt sätt: antingen förintar Gud själv hädaren eller så dödas han av Guds församling. Nya testamentet kommer med en annan lösning, nämligen att Gud ensam hämnas hädelsen och avlägsnar den från människorna. Det gör det möjligt att avstå från religionsvåld mellan människor och öppnar för religiös tolerans. Tydligast ses denna tolerans i liknelsen om vetet och ogräset. Rainer Forst kallar denna liknelse i sin avhandling Toleranz im Konflikt, framlagd för Jürgen Habermas, för ”det viktigaste stället för att rättfärdiga kristen tolerans”. Liknelsen vill säga: ogräset skall inte ryckas upp i förtid, i stället gäller ”Låt båda växa tills det är dags att skörda”, först på den yttersta dagen kommer Gud att fälla sin dom över de goda och de onda. Exegetiskt är detta klart: ”Liknelsen hos Matteus lägger åtskiljandet endast och uteslutande i världsdomarens händer.” Då blir följden: det finns ingen definitiv dom under kyrkans tid och det finns inget dödande av kättare. Föreställningen om domen som ensam tillkommande Gud kan betecknas som ”det eskatologiska förbehållet”.

Detta förbehåll tycks motsägas av vad Paulus säger i Galaterbrevet: ”Om någon … skulle förkunna ett annat evangelium … förbannelse över honom!” (Gal 1:8). Här uttalas en verklig förbannelse från Gud, nämligen det anathema, som överlämnar hädaren åt Guds makt att döda. Även om denna förbannelse riktar sig till Gud, bestraffas den likväl inte som i Gamla testamentet genom att människor dödar. Ty de kristnas vapen hör enligt Paulus ”inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud” (2 Kor 10:4). Det betyder en andlig kamp i kraft av Guds ord. Uttryckligen upprepar Paulus det eskatologiska förbehållet: ”Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer” (1 Kor 4:5). Paulus var alltså medveten om att inte han, utan Gud skulle fälla domen. Dessutom vänder sig en efterpaulinsk text mot att fysiskt förinta Guds fiender: de som inte bryr sig om det egna samvetets röst och lider skeppsbrott i tron, ”dem har jag överlämnat åt Satan för att de skall lära sig att inte häda” (1 Tim 1:19 f.). Överlämnandet åt Satan skall leda till att man lär sig något, men får alls inte dödandet på grund av hädelse som följd. Ett sista och mycket viktigt ord mot att döda hädare var Pauli uppmaning att låta kärleken råda i allt: ”allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1 Kor 13:7), i den gammal­latinska översättningen: caritas tolerat omnia. Det gällde också ”de falska bröderna” (2 Kor 11:26: falsi fratres), som Paulus räknar till den börda han måste bära. Toleransen har därmed en intersubjektiv innebörd: de andras fel uthärdas av kärlek. Att varje anathema är något föregripande, det visar Paulus i sin egen person. Han hade ju omvänt sig från att vara en Guds fiende, värd straff, till att vara en Guds vän. Därför måste man alltid räkna med att någon kan vända sig från hädelse och till Gud. Så till vida verkade Pauli omvändelse auktoritativt: människors fiendskap mot Gud kan upphävas.

Det eskatologiska förbehållets följder är epokgörande. Den både filosofiskt och teologiskt bildade Lactantius (död c:a 320) menar, att Gud själv förintar sina fiender. ”Herren har utrotat dem och avlägsnat dem från jorden.” Av människor kräver Lactantius två saker. Det skall vara frivilligt att tillbe Gud och man skall inte vredgas på dem som förnekar Gud: ”Vi väntar oss inte att någon tillber vår Gud mot sin vilja, inte heller vredgas vi på någon som inte tillber honom.” Rainer Forst ser i detta ställningstagande av Lactantius ”ett mycket centralt och för den framtida toleransdiskursen vägvisande argument”.

Johannes Chrysostomos (död 407) drog ytterligare konsekvenser. Jesus har förbjudit utrotandet av ogräset, eftersom också vetet alltför lätt skulle kunna komma med. ”Det sade han för att förhindra krig, blodsutgjutande och mord. Därför är det inte heller tillåtet att döda heretiker, eftersom man då skulle dra ett oförsonligt krig över världen.” I östkyrkan har detta slagit igenom. I den bysantinska historien möter man inget fall, där en dödsdom har verkställts mot en kristen kättare.

I väst satte Augustinus (död 430) normen. Naturligtvis känner också han till liknelsen om vetet och ogräset: ”Ty Herren själv har sagt, när tjänarna ville samla in ogräset: Låt båda växa tills det är dags att skörda. Han angav också anledningen till detta: då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset.” Tolerans är för Augustinus en grundläggande plikt för alla kristna, också de som vägrar att ansluta sig till trosgemenskapen ”måste tålas som fiender och måste älskas, ty så länge som livet varar kan man inte veta om de inte kan komma på bättre tankar”. Vad Augustinus menar är alltid också präglat av motsättningen till donatisterna. Mot dessa avvikare godtar han tvångsåtgärder, till att börja med inte med skräck utan med undervisning: ”Injagas skräck i dem utan att de lär sig något, så blir detta endast ett tyranni.” Men drastiska åtgärder är ändå möjliga: ”Genom att straffas med förvisning och konfiskation skall de förmanas.” Bibliskt motiverade Augustinus detta våld med ordet ”se till att folk kommer hit”, hämtat från liknelsen om festen och hur de inbjudna nödgas komma (Luk 14:23, compelle intrare). Forskningen är enig: Augustinus förespråkade åtgärder som för vår uppfattning är mer än drastiska, men han avvisade det i allt religionsvåld obligatoriska dödandet av hädare, ”eftersom kyrkotukt utövas utan blodsutgjutelse”.

Missionen

I västerlandet yttrade sig religionsvåldet tidigast i missionen, återigen motiverat av hädelse. Den kristna missionen syftade till avfall från den tidigare religionen. Den dåvarande påven skrev till Bonifatius, ”Tysklands missionär”, att han skulle ta tag i renlärighetens hacka och utrota det hedniska ogräset. För oss framställs Bonifatius som bekämpare av den hävdvunna tron och förstörare av hedniska tempel. Denna avsedda religiösa provokation kunde hedningarna endast se som hädelse mot de egna gudarna. De måste ta hänsyn till sina vredesutbrott och därför döda missionärerna, som hädade ur deras synpunkt. Därför dödades Bonifatius.

Faktiskt har den våldsamma missionen förlöpt inte utan protest mot tvång, och den har alltid hävdat friheten, men i stort uppvisar även missionen våld. Därigenom utplånas samtidigt fenomen som också vi i dag bekämpar utifrån mänskliga rättigheter. Germanska källor känner till människo­offer, ”nämligen att offra till gudarna den som lotten bestämde vid deras fest”. Det motsatte sig Karl den store: ”När någon offrar en människa åt djävulen och efter hednisk sed frambär henne som offer till de onda andarna, skall han dö.” Nämnas kan vidare det bland germaner och slaver brukliga dödandet av flickor, liksom det så kallade dödsföljet som gällde bland dem: nämligen att följeslagare, fruar eller slavinnor måste följa sin herre i graven. Bland germanerna tycks dödsföljet ha varit ganska utbrett.

Om man lägger Nya testamentet som grundval, upptäcker man ett klart budskap om man vill förstå historien. Vi finner där ingen akt av fysiskt våld mot andra motiverat av religiös identitet eller i missionerande syfte. När det nyligen har påståtts att samtida källor om Karl den stores krig mot Frankerrikets hedniska grannar inte använder begreppet hedna- eller missionskrig, så måste det korrigeras just ur hädelsens synvinkel: den hämnd som utövades på både kristen och hednisk sida för det skändande som skett mot de egna gudomarna, det ledde genomgående till ett heligt krig.

Besmittelse

Ännu en källa till religionsvåld är besmittelsen, återigen förstådd som hädelse, nämligen att närma sig Gud med orena händer. Här avses inte den etiska renheten utan att orenas genom vissa materier, i huvudsak av sexuell art. Det ledde till en religiös plikt att rena sig kultiskt, om man befläckats genom eget förvållande eller genom andras. En rening genom krig finns i Första Mackabeerboken, något som under medeltiden tjänade till att rättfärdiga korstågen. Det av Kristi blod konsekrerade Heliga landet skulle renas genom andras blod. Tydligast var Innocentius III (död 1216). Gud utplånar synden från jorden, och ”den rättfärdige skall två sina händer i syndarens blod”. Vidare lät påven infoga en bön i alla mässor som firades i kristenheten: ”Gud, som ordnar allt i din underbara försyn, vi ber dig ödmjukt att rycka det land, som din Son har helgat (consecravit) genom sitt eget blod, ur korsets fienders händer och återställa det till kristen kult.” Mot denna tydning av läroämbetet och påven protesterade också kanonisterna: var och en, också en otrogen, är som människa Guds avbild, och det finns även ädla hedningar.

På muslimsk sida gällde liknande om orenhet. De kristna uppfattades som ”inbegreppet av orenhet”, dessutom behäftade med fiendens orenhet. Att nu frankerna befläckade ett muslimskt område och att deras närvaro orenade de egna troende, framstod som outhärdligt. Därför predikades islams återerövring av Jerusalem: Allah måste tackas för att ”hans heliga hus renades från mångguderiets vanvett och all befläckelse”; nu måste på nytt ”helighetens doft” stiga upp till himlen.

Striden om liknelsen om vetet och ogräset

Under förföljelsen av kättarna i väst förhindrade dock liknelsen om vetet och ogräset under tusen år att de dödades. Först 1022 skedde den första med säkerhet belagda kättarbränningen i västerlandet. Först ville hierarki och klerus inte kännas vid dödsdomar mot kättare. En mycket skarp protest mot det våldsamma utrotandet av ogräset hördes från Anselm av Liège (död före 1056): den kristna religionen måste följa den Frälsare som hade ”ett milt och ödmjukt hjärta”, han som ”hellre utstod anklagelser, bespottelse, örfilar, till sist döden på ett kors”. Jesus har i sin barmhärtighet inte genast fördömt syndarna utan påbjudit jämnmod, som framgår av liknelsen om vetet och ogräset: ”Vad annat har Herren sagt med dessa ord än att visa tålamod, vilket han i sina predikningar mot de felande medmänniskorna begär av oss, så mycket mer som dagens ogräs i morgon kan ha omvänt sig till att vara vete.” Eftersom Gud inte vill en syndares död utan med tålamod och långmodighet vill se honom göra bot, får vi inte med svärdet söka ta livet av dem.” Biskoparna skall tänka på att ”de inte har mottagit det världsliga herraväldets svärd, utan av Gud har de fått uppdraget att inte döda och i stället väcka till liv.” Varningen mot att döda kättare kulminerade i det ovanliga argumentet, att de som på jorden dömts i förtid, i det himmelska hemlandet av Gud skulle kunna placeras över sin jordiska position. Några av dem ”som vi i dag ser som fiender på Herrens väg, kan kanske genom den allsmäktige Guden stå över oss i det himmelska hemlandet”. Det betyder: den som i människors ögon sägs vara kättare kan hos Gud vara den mest rättfärdige.

En sista stor försvarare av liknelsen om vetet och ogräset var den i dag knappt kände Gerhoch av Reichersberg (död 1169). ”Där alltså (vete och ogräs) växer tillsammans, skall vi tåla det enligt Guds ord. Också där ogräset är mycket starkare och hotar att förkväva vetet och ensamt dominera på åkern, […] måste man ta sig i akt så att man inte rycker upp ogräset och samtidigt det vete som växer bland det.” Kyrkliga auktoriteter har visserligen rätt att ingripa, men deras domslut är aldrig definitivt: ”Det är inte fel att tro och hoppas, att det sker genom prästernas änglalika tjänster redan före världsslutet, i det att de med klara skriftord binder samman de onda sederna som ogräs och visar fram dem som värda helvetets straff och samtidigt visar fram de goda sederna som vete och värda himmelsk lön.” Särskilt upprörd var Gerhoch över att man dödade den som kättare dömde Arnold av Brescia, ty därigenom hade möjligen den Heliga stolen fläckats av skuld genom blodsutgjutelse. När det fram till Innocentius III (död 1216) talas om krig och korståg mot kättare, då har dessa krig inte riktat sig mot kättarna som sådana, utan mot deras understödjare.

Dödande av kättare i västerlandet

Men sedan slog den toleranta tolkningen över i sin motsats: påvar och teologer godtog att kättare dödades. Påven Innocentius IV (död 1254) samtyckte till avrättningar. Thomas av Aquino (död 1274) kände väl till liknelsen om vetet och ogräset men menade att hårdnackade kättare förtjänar ”inte endast att genom bannet uteslutas från kyrkan utan också att genom döden uteslutas från världen”; kyrkan överlämnar den uteslutne heretikern ”till den världsliga makten för att han genom döden skall utplånas från världen”. Detta omslag är i dubbel mening märkligt, först därför att Thomas anser att samvetets utslag, även när det i sak är fel, är förpliktande, för det andra därför att teologin trots alla tidigare varningar vågar sig på att utan betänkligheter avlägsna ogräset. Facit förskräcker; man beräknar att omkring 10 000 människor avrättades i kampen mot katarer och valdensare.

Reformationen

Med den av reformationen proklamerade friheten för den kristne kom ingalunda den moderna religionsfriheten. Visserligen avvisadse Martin Luther (död 1546) till att börja med att kättare skulle brännas: ”Man skall övervinna kättare med skrifter, inte med eld.” Senare menade han något annat, märkligt nog formulerat utifrån liknelsen om vetet och ogräset: ”Låt båda växa tillsammans. Det är inte sagt till den världsliga överheten utan till predikoämbetet, så att de inte under sken av sitt ämbete utövar något fysiskt våld. Därav är det klart, att den världsliga överheten är skyldig att bekämpa hädelse, falsk lära och kätteri och att kroppsligen bestraffa deras anhängare.” Den kalvinska Heidelbergkatekesen av år 1563 innehåller utsagan: ”Därför har Gud också befallt att de (hädarna) skall bestraffas med döden.”

På den katolska sidan fortsatte inkvisitionen in i 1700-talet och blev en institution först under denna period, men endast i Italien och Spanien. Antalet av dem som föll offer för nya tidens inkvisition anges för inkvisitionen i staden Rom till knappt hundra avrättningar, helt annorlunda än vad som ofta uppges. För den spanska inkvisitionen uppges, enligt den danske forskaren Gustav Henningsen, 826, visserligen efter en föregående vild fas. Att besinna sig på ordet ”Ryck inte upp” avseende dödandet av häxor är Friedrich Spee (död 1635) ensam om att berömmas för. ”När det gäller att befria statens åker från ogräset måste man alltid först tänka på faran att också vetet rycks upp.”

Medan de stora konfessionerna höll fast vid att döda kättare, så tänkte de ur reformationen framgångna dissidenterna på ordet om att låta dem växa tillammans. Som de första vände baptisterna, som blivit pacifister, tillbaka till den nytestamentliga toleransen. Balthasar Hubmaier (död 1528) krävde: ”Låt båda växa tillsammans.” Han följdes av Menno Simons (död 1561). Pietismen var påtaglig i Tyskland genom dess grundare Philipp Jakob Spener (död 1705), som man med rätta kallar ”den teologiska pluralismens fader”. Genom att ”Kristus själv tål mycket ogräs och dåliga fiskar” lär han kyrkan, ”att man inte skall rensa så att också vetet följer med” tills konsekvensen blir att ”det får inte göras våld på deras samvete”.

Religionsfriheten under upplysningstiden

Också under upplysningstiden argumenterades med hjälp av vår liknelse, hur mycket detta än kan förvåna. Thomas Hobbes förklarade de konfessionella striderna ur det religiöst bundna samvetet, som ledde till krig i stället för till fred. Gentemot detta skall den absolute suveränen återställa freden: kristna furstar, som inte underkastar sig påven, hänvisar till ”vår frälsare”, som bjöd, ”Låt ogräs och vete växa tillammans”. John Locke (död 1704), vars inflytande för toleransen kan betecknas som oändligt, avvisar allt samvetstvång och kräver därför åtskillnad mellan stat och kyrka. Hans argument är det eskatologiska förbehållet, att endast Gud har rätt att straffa de felande, ty Kristus har i liknelsen om ogräset påbjudit, att ”kättare inte skall utrotas med våld, utan att man i stället skall låta vete och ogräs växa tillsammans intill skörden”. Ännu den beläste och ändå ofta måttlöst kritiske Voltaire (död 1778) känner till Nya testamentets avståndstagande från våld: Kristus har inte ”stiftat några blodgiriga lagar och befallt intolerans”. Ordet i liknelsen om festen att ”nödga dem” mildrar han till ”be, besvärj, få dem till att”. Nästan alla Kristi handlingar ”förkunnar mildhet, tålamod och överseende”. Som exempel på detta anförs den förlorade sonen som försonligt tas emot av fadern; den som arbetar endast en timme och ändå får full lön och som äktenskapsbryterskan, inte fördöms. För toleransen drar Voltaire denna slutsats: ”Det är inte endast förfärligt att i detta korta liv förfölja dem som tänker annorlunda än vi, utan också, efter vad det tycks, mycket djärvt att förklara dem fördömda för evigt. Jag tycker att eftersom vi är ett ögonblicks atom skall vi inte föregripa Guds dom.” Åter det eskatologiska förbehållet: ”Måste en enskild människa rycka åt sig Guds rättighet och före Gud avgöra alla människors eviga öde?”

Den moderna religionsfriheten

Känt är att påven i kraft av sitt läroämbete förnekade religions- och samvetsfriheten under 1800-talet. Att besinna sig på den fornkyrkliga toleransens ”Låt båda växa” kom endast långsamt fram, inom katolicismen tidigast i sådana länder som hade att värja sig mot en protestantiskt anpassad kyrklig överhet. Vägvisare blev Belgiens författning. Efter avfallet från det protestantiska Haag kom katoliker och liberaler samman och skapade en författning med alla moderna frihetsrättigheter. Avgörande argument lämnades av Hugues Félicité Robert de Lamennais (död 1854), en katolsk präst från Frankrike. För honom var det avgörande inte först och främst den katolska kyrkans intressen. I stället framlade han ett politiskt program om lika rättigheter från födelsen och allas delaktighet i lagstiftningen. Belgiens av Lamennais inspirerade författning garanterade alla moderna frihetsrättigheter: religions- och samvetsfrihet, pressfrihet och frihet att undervisa, associations- och föreningsfrihet. För religionsfriheten grep Lamennais tillbaka på den fornkyrkliga toleransen. Självklart kände han till liknelsen om vetet och ogräset, också andra ord av Jesus om toleransen. ”Han (Jesus) sade till de sina: Låt de goda och de dåliga växa tillsammans till skörden, husbonden kommer att skilja dem åt på tröskplatsen. Och till dem som bad honom att sända eld över en otrogen stad: Ni vet inte vilken ande som finns i er. Jesu ande är en ande av fred, barmhärtighet och kärlek. De som förföljer i hans namn, de som letar genom samvetet med värja, de som pinar kroppen för att omvända själen, de som låter tårar flyta i stället för att torka dem, de har inte Jesu ande. Ve den som vanhelgar evangeliet genom att göra det till ett föremål av skräck för människan! Ve den som skriver det glada budskapet på ett blodigt papper. ”Det är entydigt fortsättningen av den fornkyrkliga toleransen fram till upplysningens religionsfrihet.

Det fick en verkan också i Tyskland och under revolutionen 1848. Den katolska rörelse som då bildades var ”en rörelse för frihet och emancipation”, skriver historikern Thomas Nipperdey, ”och 1848 står majoriteten av katoliker på denna pragmatisk-liberala grundval”. En tidigare katolsk förespråkare av religionsfrihet var den senare biskopen av Mainz Wilhelm Emmanuel von Ketteler (död 1877). Han uppmanade 1848 i revolutionsparlamentet i Frankfurt de katolska delegaterna att rösta för religionsfrihet. Den förstods då som rätt att bekänna den egna tron, att fritt få ansluta sig till en religiös gemenskap, att förbli i den eller att lämna den. Som skäl för detta visade Ketteler i senare skrifter på liknelsen om vetet och ogräset, enligt vilken i kristendomen den slutgiltiga domen över religionsförhållanden endast tillkommer Gud och inte människor: ”Nej, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset.” Kettelers definition av religionsfrihet är rent upplysningsmässig, till och med enig med Voltaires föreställningar: ”att ingen någonsin får tvingas att ta del av en offentlig religionsutövning; tvärtom har var och en den oinskränkta rättigheten att fri och obehindrad, offentligt eller enskilt utöva sin religion, utan att på något sätt hindras i detta, under förutsättning att han tror på en evig och allsmäktig Gud, skapare och uppehållare av universum.” Ketteler representerade därmed ”en ny era” och öppnade ”ett rum som påvarna med sin statsdoktrin ville stänga”. I Frankfurt 1848 formulerades den religionsfrihet som vi i dag förstår som grundläggande: frihet att träda in och frihet att träda ut. Den vid samma tid åsyftade ”vänliga” skilsmässan mellan stat och kyrka gick in i både Weimartidens författning och i den i Bonn antagna grundlagen.

Andra Vatikankonciliets dekret om religionsfrihet har åter gett full giltighet åt de nytestamentliga komponenterna. För religionsfriheten nämner det på nytt liknelsen om vetet och ogräset och drar därav slutsatsen att ingen får hindras att ansluta sig till en religiös gemenskap eller att lämna den, aut ingrediatur aut relinquat.

Den aktuella tidshistorien är helt fixerad vid 1800- och 1900-talet och lokaliserar därför det egentliga motivet för Andra Vatikankonciliets förklaring om religionsfriheten i något som endast kommit utifrån, och som iakttagits i den nya tidens frihetshistoria. En sådan tolkning missbedömer den kristna toleransens tidigare historia, det fornkyrkliga avståndstagandet från allt religionsvåld, som fortsatte att gälla under århundraden. Så till vida har kristendomen inte endast en historia om att inhämta lärdomar, inte heller endast en ”erfarenhetshistoria”, utan kan till följd av det eskatologiska förbehållet uppvisa ett avgörande ställningstagande för religionsfrihet.

Det eskatologiska förbehållet i dag

Det i Nya testamentet förkunnade och i den gamla kyrkan faktiskt åtlydda eskatologiska förbehållet erbjuder en läsning också för den nutida, religionsbetingade våldsproblematiken. Religionsfrihet uppfattar vi i dag som valfrihet.

Två problem kan förknippas med detta. Ett kommer från den av Jan Assmann initierade debatten om monoteismens sanningsanspråk. Införandet av sant och falskt i religionsdebatten har enligt honom ”givit upphov till skillnaden mellan judar och hedningar, kristna och hedningar, kristna och judar, muslimer och otrogna, rättrogna och heretiker och yttrat sig i mängden av våld och blodsutgjutelse”. Det har uppstått en ”negationspotential”, som har ”infört ett nytt slags hat i världen”, dessutom en intolerans som följer av ”oförmågan respektive oviljan att stå ut med avvikande åskådningar med åtföljande praktiker”. Det kan inte vara utan betydelse att ”monoteismen i de bibliska texterna skildrar en historia om hur den genomförs med alla former av våld”, inte heller ”att monoteismen i Bibelns monoteistiskt inspirerade skrifter genomförs […] i en serie av massakrer”. Detta enligt Assmann i hans redan 1998 utgivna bok Moses der Ägypter. Dessa anklagelser har författaren sedan reviderat, men han har behållit deras kärna. Kritiken lyder nu: det religiösa våldet är ”ett våld med stöd av Bibeln”, ”det legitimeras genom att man åberopar sig på en helig, kanoniserad text”; följaktligen är också ”strategin att ur Skriften härleda inte endast rätten utan också plikten att förfölja och att utöva våld utmärkande för de ur Bibeln framgångna religionerna kristendom och islam”. Det kan stämma för islam, men inte för kristendomen och det av Jesus förkunnade eskatologiska förbehållet.

Vad Assmann tillskriver hela Bibeln, det gäller för Gamla testamentet men inte för det Nya med dess eskatologiska förbehåll, vars kärna lyder: avsky synden och heresin, men älska som syndaren och heretikern som person och be för dem alla. Enligt fornkyrklig tolerans skall man skilja mellan sak och person: endast de heretiska lärorna får beläggas med anathema, men heretikerna skall skonas; man måste be för deras räddning. Det är entydigt kärlek i stället för hat. Men i verkligheten framkom också i kristendomen ständigt på nytt röster som ville att heretikern som person skulle förbannas. Det sedan skolastiken godtagna dödandet av kättare motsäger fullständigt den fornkyrkliga toleransen med dess eskatologiska förbehåll.

Avfall inom sharia

Utöver detta måste islam nämnas. När det gäller att döda dem som avfallit från islam är utgångspunkten den urgamla: Guds vrede och människornas uppdrag att döda hädaren. Koranen hotar: ”Över dem kommer Guds vrede” (16,106 f.). Men eftersom Koranen inte fastlägger några timliga straff när Guds vrede har blivit väckt, så kan här liksom i kristendomen antydas ett eskatologiskt förbehåll från Allah; faktiskt råder Koranen till det: ”Det vore bättre om ni är tålmodiga” (16,126). Faktiskt har också i den muslimska historien ibland anbefallts en ”postponing”, ett uppskjutande av den mänskliga domen till förmån för den gudomliga.

Den samtida inställningen är en annan. En undersökning som framlades 2015 av Christine Schirrmacher om avfall från islam sammanfattar på följande sätt: ”Den etablerade lärda världen håller starkt fast vid de traditionella, av sharia definierade inställningen till avfall”, att förespråka dödsstraff ”ifrågasätts i grunden endast av få teologer”. Om en avfälling kommer till skada genom en enskild person, ”kan detta för gärningsmannen i flera länder leda till ingen straffpåföljd alls eller endast en ringa (t.ex. i Pakistan eller Iran)”. Några teologer hävdar till och med ”att det är en plikt för varje troende muslim att döda en avfälling, om regeringen inte uppfyller denna plikt”. Avfall och särskilt övergång till den som mindervärdig uppfattade kristendomen gäller som något socialt absolut förbjudet, så att dödsstraff för detta godtas av muslimer, i Egypten av 84 procent, i Jordanien av 86 procent och i Pakistan av 76 procent. Facit: ”Till följd av shariarättens särprägel i fråga om innehåll och uppkomst är det svårt att tänka sig, att omfattande frihetsrättigheter skulle kunna utvecklas i frågor som rör religionstillhörighet, religionsbyte eller att inte tillhöra någon religion alls utan att ett grundläggande nytt sätt att se på shariarätten hos den etablerade teologin etableras.”

Det kan inte råda något tvivel om detta: det i Nya testamentet förkunnade eskatologiska förbehållet har i dag världshistorisk betydelse.

Översättning och redigering: Sten Hidal

Arnold Angenendt är professor emeritus i kyrkohistoria vid universitetet i Münster och hedersdoktor vid Lunds universitet.