Edith Stein och språnget in i tron

Under 1900-talets början konverterar ett antal fenomenologiska tänkare i de så kallade München- och Göttingencirklarna till katolicismen. Tänkare som Adolf Reinach, Max Scheler, Hedwig Conrad-Martius och Edith Stein, filosofer som alla tillhört Edmund Husserls innersta krets vid universitet i Göttingen, bekänner sig nu en efter en till den katolska tron. I Karl Eidems nyligen publicerade biografi Den stora upplevelsen får vi följa Edith Steins liv och gärning under åren som leder fram till konversionen 1921. Eidem pendlar mellan intima analyser av biografiska omständigheter och skissartade undersökningar av Steins filosofi i ett försök att teckna premisserna för den plötsliga omvändelsen. Mot bakgrund av två omvälvande världskrig målas en spektakulär livshistoria upp som inte bara rör filosofen utan även pedagogen, sjuksköterskan och karmelitnunnan Stein.

Stein föds 1891 och växer upp i den tyska staden Breslau i den västra delen av dagens Polen. Eidem använder mycket utrymme åt hennes tidiga år: Hur har hon påverkats av faderns tidiga död? Den judisk-ortodoxa uppfostran? Moderns auktoritet och driftighet? Att vara yngst i familjen? Först i samband med utsagorna om Steins universitetsår i Göttingen respektive Freiburg, och tiden som sköterska på krigssjukhus under första världskriget, framträder biografiska omständigheter som tydligt avspeglar sig i Steins tänkande.

Den nära relationen till Husserl spelar en viktig roll i Steins liv under studieåren. Eidem beskriver hur Stein genom hårt arbete, vilja och envishet kort efter sin ankomst till Göttingen plockas upp av en grupp äldre elever och lärare som så småningom introducerar henne för ”mästaren”. Hon gör det fenomenologiska projektet till sitt eget och disputerar för Husserl i Freiburg 1916 med en avhandling om empatins och känslornas fenomenologi. Mitt under pågående världskrig är den filosofiska frågeställningen kanske mer brännande än någonsin: Hur kan vi förstå upplevelsen hos andra människor? Stein arbetar under denna tid periodvis som sköterska på ett krigssjukhus vid fronten i Österrike, en erfarenhet som ska komma att påverka sättet på vilket hon filosofiskt närmar sig den andres död.

Tiden efter disputationen är kanske den del av Steins liv som i Eidems analys framstår som mest intressant. Eidem beskriver hur Stein mellan 1916 och 1920 befinner sig i en typ av limbosituation som präglas av besvikelser och nederlag. Hon blir utbränd då hon undervisar i språk och historia på gymnasiet samtidigt som hon färdigställer sin avhandling. På Steins initiativ upphör assistentjobbet för Husserl då hon inte längre erfar någon fruktbar dialog dem emellan. Inga av landets lärosäten erbjuder henne en professur, troligtvis på grund av hennes kön och hennes judiska bakgrund. Till råga på allt lider landet krigsnederlag. Vid randen av alla dessa besvikelser menar Eidem att en period av existentiellt sökande tar vid. Filosofen Stein vänder sig nu till Kierkegaard i ett försök att närma sig frågan om religionen. Snart härefter stiftar hon för förs­ta gången bekantskap med Teresa av Ávilas texter, och dagen därpå – en höstdag 1921 i den sydtyska småstaden Bergzabern – uppsöker hon prästen i den lokala katolska församlingen och ber att få bli upptagen i kyrkan. Hon går i kloster under namnet Teresa Benedicta av Korset år 1934 och stannar i Karmelitorden fram till sin död i Auschwitz 1942.

Det finns ett antal problem i Eidems biografi. Inte minst ger biskop Anders Arborelius förord och författarens stundvis mystika språk en klang åt boken som riskerar att utestänga icke-troende läsare. Det är beklagligt att den första svenska biografin om Stein kommer att nå en så begränsad publik. På flera ställen upprepar sig texten mer än önskvärt. Härtill ter sig Eidems tolkningar av Steins personliga erfarenheter stundvis spekulativa, och bildsättningen av boken är naiv på gränsen till troskyldig.

Trots detta är det en fin och informationsrik biografi jag håller i handen, fylld med intressanta och roliga anekdoter ur Steins liv. Som dagen då Stein och de andra eleverna tog med sig Husserl på promenad. Studenterna hade fått nog av att Husserl mot slutet av sitt liv blivit alltmer arrogant och mer eller mindre hade slutat lyssna till deras resonemang. Nu tog de med honom till ett backigt skogsområde i utkanten av Göttingen, en promenad som gjorde ”mästaren” så andfådd att han gick tyst och lyssnade i timtal

Den stora upplevelsen är en personlig bok på många plan. Personlig eftersom den berör de mest intima delarna av Steins liv, men också för att idén bakom boken springer ur författarens känsla av närhet till Stein – kanske i synnerhet vad gäller tron. Eidems intresse för omvändelsefenomenet i allmänhet och Steins liv och väckelse i synnerhet avspeglar sig tydligt i hans sätt att närma sig Stein som historisk person. Gång på gång återkommer han till bilden av konversionen som en komet med en brinnande kärna, en mitt som är omöjlig att närma sig, och en svans som går att spåra.

Denna metafor lägger grunden för en dubbel attityd hos Eidem. Han skriver uttryckligen att han inte har något intresse av att avmystifiera Steins konversion och beskriver omvändelsen den där natten i Bergzabern som en drabbande blixt. I denna mening framträder hennes tro genom hela boken som ett kall. Här har vi kometens mitt: Steins intima relation till Gud.

Samtidigt menar Eidem att det går att spåra Steins nyvunna intresse för religion under det sena 1910-talet till de tidigare nämnda nederlagen i hennes liv, till influenser från vänner och kollegor och till beskaffenheten hos hennes filosofiska tänkande – omständigheter som tillsammans utgör kometens svans. Eidem beskriver Teresa av Ávila som en brygga mellan Steins fenomenologi och kristendomen och skriver att ”[ä]ven om det dramatiska omvändelseögonblicket inte primärt var en intellektuell insikt så hade hon i viss mån tänkt sig fram till möjligheten att bli kristen” (s. 91).

Om man utgår ifrån att omvändelsetrenden i Göttingencirkeln sträcker sig bortom den enskildes kall uppstår här ett nytt antal frågor. Ligger Husserls fenomenologi nära kristen filosofi? Tar tron vid när Stein och de andra eleverna upplever att fenomenologin stöter på en gräns? Eller föregriper Teresa av Ávila och andra mystika tänkare fenomenologiska problem?

Med stöd i en artikel av filosofen Jonna Bornemark vill jag slå ett slag för det sistnämnda. Bornemark skriver i sin bok Max Scheler and Edith Stein as Precursors to the ’Turn to Religion’ Within Phenomenology att ”det inte är fenomenologin som vänder sig till religiösa frågor, utan att vissa religiösa traditioner försöker greppa frågor vi kan formulera som strikt fenomenologiska” (min översättning). Om man slutar att, liksom Eidem, dela upp konversionens orsaker i inre och yttre, mystika och intellektuella – en uppdelning som strider mot fenomenologins själva grundidé – och i stället närmar sig Steins tänkande i dess helhet, så framträder Teresa av Ávilas mysticism mindre som en brygga till tron på bortomvärldsliga fenomen och mer som ett fenomenologiskt och existensfilosofiskt förhållningssätt till världen avant la lettre. Vi kan bland annat se hur bönens nyckelposition hos Ávila antyder en rörelse som går att finna i snarlika varianter såväl i Kierkegaards ”språng” in i tron som i Steins empatibegrepp. Denna rörelse kan beskrivas som ett tankesprång i självet bortom självet – må det vara till en gud, till tron som sådan eller till en annan människa. Detta språng är inte syntetiskt och uppbyggligt, inte heller något som strider mot förnuftet, utan en erfarenhet som drabbar oss i det att vi inser vår egen ändlighet. Till skillnad mot Eidem skulle jag därför vilja påstå att omvändelseögonblicket primärt var en intellektuell insikt hos Stein, även om hon, i denna bemärkelse, också drabbades av möjligheten att bli kristen.

Astrid Grelz Andersson är fil.mag. i filosofi vid Södertörns högskola.