De osynliggjorda berättelserna

Spelar det någon roll för vetenskapen vad som sker i vetenskapsmannens vardagsrum? Staffan Bergwik visar att det i högsta grad har spelat roll under första halvan av förra seklet, och han vill använda denna kunskap till att få oss att fundera på den vetenskapliga kunskapens art i dag. Bergwik är docent i idé- och lärdomshistoria vid Stockholms universitet och boken sammanfattar, i en lättsam och resonerande ton, hans mångåriga forskning om naturvetenskapernas kulturhistoria under det tidiga 1900-talet. Enligt egen utsago vill Bergwik berätta om ”alternativa och glömda rötter till dagens vetenskap, till skillnad från berättelser som handlar om naturvetenskapernas utveckling och ständiga segertåg”. Det handlar om de rötter som finns utanför laboratoriet, om privatliv och relationer som också varit nödvändiga för att göra vetenskapsarbetet möjligt. För att bli en av de stora svenska vetenskapsmännen i början av förra seklet räckte det inte med intelligens och passion för vetenskapen. Familjen och det sociala kapital som det på olika sätt förde med sig var minst lika viktigt. Bergwik visar hur detta kapital inte kunde förvärvas av kvinnor, men det blir också tydligt att det bland män endast var några särskilt privilegierade som kunde ha både privatlivet och forskningen i sådan samklang med omgivningens förväntningar att berömmelsen var möjlig.

Bergwiks nyckelbegrepp är samarbete – och med samarbetet följer också utanförskap och osynlighet. Samarbetet var präglat av rådande normer kring hierarkier och kön, och Bergwik visar hur dessa normer påverkade i synnerhet kvinnors möjlighet att syssla med vetenskap och deras öde att i många fall bli osynliga och utanför.

Detta visar Bergwik genom initierade biografier över några familjer och personer: Svante och Maja Arrhenius, ett par där hustruns uppgift var att stå för att upprätthålla den borgerliga och gästfria familjen, så att maken kunde ägna sig åt både forskning och sällskapande med kollegor och vänner – att skaffa sig en ”älskvärd liten fru” var ett obligatoriskt inslag i den livsform där vetenskap gjordes. Som kontrast framstår Gerard och Ebba de Geer, som arbetade med forskningen tillsammans, men där hustruns bidrag alltid var underordnade och, framför allt, betraktades som försumbara efter makens bortgång – på deras gemensamma gravsten finns endast hans namn. En annan familjehistoria är den om Otto och Hans Pettersson, där sonens vetenskapliga karriär helt var beroende av fadern – Hans Petterssons missnöje över faderns krav och utstakade väg för hans äktenskap och karriär beskrivs som ett fadersuppror som krävde lång tid för att lyckas. Carl Wilhelm Oseen och Eva von Bahr beskrivs som två personer som båda hamnade i vetenskapens utkant, han på grund av en långvarig sjukdom och hon på grund av sitt kön, och som sökte intellektuell stimulans hos varandra. Men medan sjukdomen ändå var av ett övergående slag, och Oseen fann vägen tillbaka till akademin, blev och förblev von Bahr lärare i Dalarna – och efter någon tid trodde inte ens den före detta nära kollegan Oseen på hennes vetenskapliga intressen. I det omfattande persongalleriet porträtteras dessutom Knut Ångström, som privilegierad forskare som kunde koncentrera sig på sin forskning genom att använda Eva von Bahr för de undervisningsuppgifter som hörde till hans tjänst. Ytterligare en kvinna porträtteras också mer ingående: Naima Sahlbom, som i sitt privata laboratorium analyserade vetenskapliga prover från flera svenska och utländska vetenskapsmän – en möjlighet för henne att arbeta med kunskapsproduktion efter sin doktorsexamen och en möjlighet för vetenskapsmännen att få kvalificerade analyser gjorda av kvinnlig arbetskraft för en relativt billig penning.

Bergwiks bok är dock ingalunda en samling biografier, utan biografierna kommenteras ständigt utifrån bokens huvudbudskap: hur möjligheterna till vetenskaplig forskning bestämdes av tidens sociala påbud och begränsningar, framför allt när det gällde männens och kvinnornas platser i samhället. Biografin över paret Arrhenius är den mest fokuserade och intressanta, i övrigt blir biografierna något splittrade, när Bergwik drar in flera olika aspekter av de fenomen han vill belysa. Biografierna i sig är intressanta, redan genom att visa på att de stora namn som man träffar på i den svenska vetenskapshistorien hade ett liv bortom laboratorierna, ett liv som i hög grad påverkade deras vetenskapliga verk. Det finns rikligt med citat från brev och andra liknande texter. Biografierna skulle kanske ha vunnit på att berättas mera sammanhängande. Men trots att olika aspekter av budskapet hela tiden kommer in och drar i dem, får man en närhet till huvudpersonerna och deras tänkesätt och agerande. Kanske är det delvis det rikliga bildmaterialets förtjänst. Det finns flera fotografier av både personer och platser, och personerna är ofta i arbete, snarare än i porträttateljén.

Men hur man uppfattar biografierna beror också på vad läsaren är ute efter. Bergwik visar på ett intresseväckande sätt utifrån svenskt material det som tidigare visats i internationella publikationer: förutsättningen för att syssla med vetenskaplig forskning innebär samarbete, och vår upphöjelse av enskilda vetenskapsmän med Nobelpriser och dylikt har aldrig speglat faktiska förhållanden, utan bakom varje Nobelpristagare och berömd forskare finns en stab av andra människor, kollegor, vänner och familj. Även det budskapet förstärks av bildmaterialet som ofta visar flera personer, på arbetsplatser eller i samspråk.

Boken är dessutom ett välkommet tillägg till forskningen om jämställdhet i akademin och till diskussionerna om varför kvinnliga toppforskare i naturvetenskaperna fortfarande är få. Utanförskap och osynlighet är fortfarande ofta förekommande begrepp när nutida kvinnliga forskare beskriver sina karriärtrösklar. Även om kvinnor i dag, olikt Maja Arrhenius, inte förväntas utgöra komplementära bihang till sina professorsmän, vittnar fortfarande många om svårigheterna att komma in i forskningens finrum, särskilt i de mest prestigefyllda disciplinerna. Bergwik skriver om kvinnornas ambivalens av att både höra till och vara utesluten, något som åstadkoms av både kollegornas agerande men också av den egna identiteten – och liknande identitetsproblem vittnar en del av dagens kvinnliga forskare om. Liksom Ebba de Geer eller Eva von Bahr är de fortfarande ofta beroende av att en manlig forskare tar dem under sina vingar – helt enkelt därför att dessa oftare sitter i maktpositioner. Flera studier har visat på hur informella nätverk på olika sätt fortfarande stänger ute kvinnor. Mekanismerna tar sig andra former i dag, men Bergwiks grundläggande budskap, att naturvetenskaplig forskning är mänskliga relationer likaväl som laboratorie- och tankearbete, och att dessa relationer formas i ett visst samhälle, och ofta i ett visst skikt i samhället, med vissa normer kring kön, är relevant i sammanhanget.

I slutkapitlet ställer Bergwik frågor om kunskapens natur mot bakgrund av dess prominenta plats i dagens samhälle, med hänvisningar till historien och till sina huvudpersoner. Det känns mindre genomarbetat och intresseväckande, och delvis som upprepning av vad som redan sagts. Men vad gör väl det; bokens huvudbidrag, att lyfta fram betydelsen av kunskapens osynliga scener både i laboratoriet och i forskarens vardagsrum på ett lättillgängligt sätt räcker gott och väl som en värdefull bildningsinsats.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.